• Anonym (ledsen)

    min sambo har ingen respekt för mig längre...

    Hjälp mig... Min sambo har förvandlats från att vara den underbaraste människan som går i ett par skor till en ganska elak människa. När vi blev osams i början så var han ledsen, han kom med blommor och framför allt, han sa förlåt och visade att han var ledsen. Nu är det en helt annan visa.. oavsett vem som startar bråken så spårar det ur... det blir ALLTID jag som till slut kommer som en j-vla hund till honom och vill att vi ska bli sams.

    Ett exempel, vi hade bestämt att vi skulle gå ut och käka och sen skulle vi gå på krogen tillsammans med några vänner. Vi blir osams över någon grej och han tar bilen och sticker hemifrån, jag blir kvar hemma. Jag ringer till honom och undrar var han är, han är hos några killkompisar och de ska ut och käka. Jag är inte med i planerna längre och han kastar på luren i örat på mig. Jag ringer någon gång till, det slutar med samma sak, han slänger på. Senare mitt i natten ringer jag honom och undrar om han ska komma hem, om jag ska hämta honom, vi bor några mil utanför stan så taxi kostar skjortan. Han säger att han ska sova hos kompisen och kastar på igen. Jag ringer igen, kan inte slappna av. Han stänger av telefonen. Vid tre på natten skramlar det till här hemma. Då har idioten kört rattfull hem, han är drängfull. Ingen idé att prata med honom. Han däckar direkt. Dagen efter står han och spyr ut från balkongen. Han nonchalerar mig hela dagen efter och jag är rasande inom mig. Till slut på kvällen så frågar jag honom om han var nöjd med gårddagen. "nej inte särskilt". Sen säger han inget mer. Bara är tyst. Som alltid. bara väntar ut mig, tills jag bryter tystnaden. Jag orkar inte gå runt i flera dagar och vara arg, jag vill vara sams och han utnyttjar det konstant. Hur FAN blir jag stark och orkar stå emot det här? Hur visar jag att han inte ska trampa på mig? Eller är det för sent? Han verkar liksom ha tappat  bort samvetet fullkomligt... Jag kommer som en hund varenda gång, förnedrar mig själv och han vet om det. Jag hatar det och hatar mig själv för att jag inte är stark nog att sätta emot.

  • Svar på tråden min sambo har ingen respekt för mig längre...
  • lieva

    Låter helt sjukt! Dumpa!! Antingen det eller sätt ner foten ordentligt men tyvärr verkar du ha hösat honom för längre för det.. Lycka till.

  • Anonym

    Prata med honom och fråga VAD han håller på med, men gå inte till attack utan säg att han sårat dig många ggr den senaste tiden och Du undrar varför han gör så mot dig. Säg även att det känns som om att han har tappat respekten mot dig (vilket jag tycker att han har gjort........)

  • RiNan

    Hos oss är det också jag som alltid få ta första steget efter ett bråk eller en tid av osämja. Verkar vara så hos de flesta par jag känner, att det är tjejen som får ta det första steget mot prat, närhet etc när det varit lite guppigt. Jag är skitless på det men har insett att det helt enkelt får vara så. Tror inte min man riktigt vet hur han ska göra heller.

    Men skulle jag vara du skulle jag ställa till med väsen. Jag skulle tala om att jag inte accepterar sådant beteende och den behandlingen och om det händer fler gånger att han drar iväg sådär så låser jag polislåset. Skulle även tala om för honom att det är dags att se över hur han vill ha det. Vill han vara kvar i förhållandet så får han skärpa till sig och vill han inte det så ska han tala om det. Sen när det är lugnt och trevligt hemma skulle jag försöka få till att vi kan gå och prata med någon och så skulle jag försöka få reda på vad det är som tynger honom. För reagerar han så stor så lär det finnas saker med dig som retar galla på honom. Brukar vara så.

    Vad gäller samtal så går vi på det. Pratade med min man under en lugn stund och sa att livet ihop inte kommer fungera länge om vi inte börjar förebygga. Nu har vi det bra men vi går ändå för jag ser det som något hälsofrämjande, som att gå på massage

  • MarajaILund

    Har ni det bra för övrigt? Ger han dig komplimanger? Är han omtänksam?
    Eller går du omkring med en ständig oro i magen? Är allt ständigt ditt fel?

    Man ska må bra i ett förhållande. Annars är det ingen mening.

    Sen måste jag säga: köra rattffull och aspackad???? Ojojojoj! Har det hänt förut? Han kunde ju ha dödat nån.

    Nää, nu får du stå på dig och inte vara den som säger förlåt. Det där var ju helt galet gjort. Jag vet hur svårt det är, men bara gör det! Du kan!

    Skärper han inte sig snarast så får du göra slut. Så här kan du inte ha det ju.

  • Anonym (Muppkille!)

    Nu vill jag inte låta som dem som skriker "dumpa honom" för minsta lilla, men DUMPA HONOM! Detta är inte litet! Han respekterar dig inte alls och är rent elak! Vem vet, han kanske var supersnäll i början för att manipulera dig så du skulle stå ut med hans verkliga rövhålspersonlighet. Eller så var han kär i dig då men är det inte nu. Oavsett så är det ju inget att spara på. Försök få stöd hos en kompis eller nån i din familj och ta dig ur det där förhållandet. Jag har så många gånger varit i din situation där jag blivit nån hund som bara tigger efter kärlek och hoppas att förhållandet ska gå tillbaka till det underbara som var i början, men det har det ALDRIG gjort! Nu är jag sambo med en man som bara varit snäll och som aldrig varit dum. Skulle han börja bete sig som ett as åker han dock ut ur mitt liv för man ska inte behöva stå ut med sånt skit som du beskriver!

  • Fru Sveden

    Bråkar ni om stora saker eller skit saker? Bråkar ni om skit saker kanske det är dags för ett snack med honom och säga att om det inte blir en ändring så orkar du inte stanna kvar.

    Kan tyvärr inte ge något annat råd eller säga hur vi gör vid bråk för vi bråkar så sällan.

  • Anonym (ledsen)
    lieva skrev 2010-07-26 22:28:30 följande:
    Låter helt sjukt! Dumpa!! Antingen det eller sätt ner foten ordentligt men tyvärr verkar du ha hösat honom för längre för det.. Lycka till.
    Ja tyvärr känns det lite som att jag redan har visat att det är ok att bete sig så här mot mig. Tack för stödet iaf =)
  • Anonym (E)

    Ojojoj, vad jag känner igen mig i det du skriver!

    Igår tog jag dock beslutet att separera ifrån honom.
    Det går inte att leva med någon som inte respekterar en. Man blir bara mindre och mindre för var dag som går.

  • Anonym (ledsen)
    Anonym skrev 2010-07-26 22:29:06 följande:
    Prata med honom och fråga VAD han håller på med, men gå inte till attack utan säg att han sårat dig många ggr den senaste tiden och Du undrar varför han gör så mot dig. Säg även att det känns som om att han har tappat respekten mot dig (vilket jag tycker att han har gjort........)
    Tyvärr är det som att vi tappat förmågan att prata konstruktivt med varandra. När jag säger något vill han gärna förvränga det, ta meningar ur sitt sammanhang och det blir bara soppa av allt. Känner att han manipulerar mig. Han har tappat respekten för mig, frågan är bara om han kan få den tillbaka? Han vill inte gå i familjeterapi, han har gjort det tidigare och det har inte gett honom något säger han.
  • Anonym (ledsen)
    MarajaILund skrev 2010-07-26 22:31:22 följande:
    Har ni det bra för övrigt? Ger han dig komplimanger? Är han omtänksam?
    Eller går du omkring med en ständig oro i magen? Är allt ständigt ditt fel?

    Man ska må bra i ett förhållande. Annars är det ingen mening.

    Sen måste jag säga: köra rattffull och aspackad???? Ojojojoj! Har det hänt förut? Han kunde ju ha dödat nån.

    Nää, nu får du stå på dig och inte vara den som säger förlåt. Det där var ju helt galet gjort. Jag vet hur svårt det är, men bara gör det! Du kan!

    Skärper han inte sig snarast så får du göra slut. Så här kan du inte ha det ju.
    Nja, det är ganska upp och ner, ständligt halvdåligt=/ Komplimanger blir mer och mer sällsynt. Omtänksamheten likaså.
    Det VAR världens bästa, det är därför jag har så förbaskat svårt att släppa det här.
    Och ja, det här med rattonykterheten är fruktansvärt. Hur fan kan man bli så ego och tappa hjärnan så? Jag vet bara om en gång, men jag tror det hänt förr. Dessutom har han barn vilket jag tycker gör saken ännu värre.
  • ChoopChoopSong

    Det låter som om din kille har hamnat i en rejäl svacka. Han kanske inte menar så illa, men du far illa i relationen och så här kan ni inte ha det. Om han vägrar prata eller gå i terapi, måste du ställa ultimatum. Han kan ha fått en depression, men så länge han har taggarna utåt kan du inte hjälpa honom. Och det är inte din uppgift heller.

  • Anonym (ledsen)
    RiNan skrev 2010-07-26 22:30:10 följande:
    Hos oss är det också jag som alltid få ta första steget efter ett bråk eller en tid av osämja. Verkar vara så hos de flesta par jag känner, att det är tjejen som får ta det första steget mot prat, närhet etc när det varit lite guppigt. Jag är skitless på det men har insett att det helt enkelt får vara så. Tror inte min man riktigt vet hur han ska göra heller.

    Men skulle jag vara du skulle jag ställa till med väsen. Jag skulle tala om att jag inte accepterar sådant beteende och den behandlingen och om det händer fler gånger att han drar iväg sådär så låser jag polislåset. Skulle även tala om för honom att det är dags att se över hur han vill ha det. Vill han vara kvar i förhållandet så får han skärpa till sig och vill han inte det så ska han tala om det. Sen när det är lugnt och trevligt hemma skulle jag försöka få till att vi kan gå och prata med någon och så skulle jag försöka få reda på vad det är som tynger honom. För reagerar han så stor så lär det finnas saker med dig som retar galla på honom. Brukar vara så.

    Vad gäller samtal så går vi på det. Pratade med min man under en lugn stund och sa att livet ihop inte kommer fungera länge om vi inte börjar förebygga. Nu har vi det bra men vi går ändå för jag ser det som något hälsofrämjande, som att gå på massage
    Jag tror också det är vanligare att tjejen tar första steget, killar är väl generellt "stoltare" eller vad man ska säga, men han gjorde ju det i början så han vet ju uppenbarligen hur man gör. Bara att han slipper göra det nu för att han vet att jag gör det bara han väntar ut mig tillräckligt länge.

    Jag känner också att vi måste ha med ngn utomstående i samtal, det här har bara ballat ur. Men han vill inte gå på samtal, det har han gjort förr och det ger inget säger han. Jag går dock hos en psykolog och hon har bett att han ska följa med, kanske jag kan få med honom på det.
  • RiNan
    Anonym (ledsen) skrev 2010-07-26 23:09:21 följande:
    Jag tror också det är vanligare att tjejen tar första steget, killar är väl generellt "stoltare" eller vad man ska säga, men han gjorde ju det i början så han vet ju uppenbarligen hur man gör. Bara att han slipper göra det nu för att han vet att jag gör det bara han väntar ut mig tillräckligt länge.

    Jag känner också att vi måste ha med ngn utomstående i samtal, det här har bara ballat ur. Men han vill inte gå på samtal, det har han gjort förr och det ger inget säger han. Jag går dock hos en psykolog och hon har bett att han ska följa med, kanske jag kan få med honom på det.
    Kanske fast helst bör ni gå till någon helt ny i sådana fall. Om ni ska arbeta på er relation vill säga. Din psykolog känner ju redan dig och han kan känna att det blir jobbigt för honom. Men bättre det än ingen Att det inte gav något förra gången han gick spelar ingen större roll eftersom det var en annan relation. Sen är det skillnad på vem man pratar med. Jag gav mitt man ett ultimatum. Mig med samtal eller ensam. Han fick en vecka på sig att tänka. Det blev samtal
  • MarajaILund
    RiNan skrev 2010-07-26 23:25:02 följande:
    Kanske fast helst bör ni gå till någon helt ny i sådana fall. Om ni ska arbeta på er relation vill säga. Din psykolog känner ju redan dig och han kan känna att det blir jobbigt för honom. Men bättre det än ingen Att det inte gav något förra gången han gick spelar ingen större roll eftersom det var en annan relation. Sen är det skillnad på vem man pratar med. Jag gav mitt man ett ultimatum. Mig med samtal eller ensam. Han fick en vecka på sig att tänka. Det blev samtal
    You go girl!

    TS, lyssna på RiNan, ställ ett ultimatum du med!
Svar på tråden min sambo har ingen respekt för mig längre...