Hur vet man att man är redo att bli föräldrar?

Hur man själv blir redo är en sak, men att veta om ngn annan är redo är en helt annan sak.

Jag kände mig aldrig redo för barn innan jag fick barn. Jag bara fick dem, och när de fötts så blev jag redo så att säga. Man kan aldrig förstå vad barn innebär förrän man fött dem. Jag tror inte på det där att leka av sig föst för att man då blir redo sen. jag kände mig helt icke redo och inte alls som en mammatyp när jag var 30 år, men jag kände att nu skaffar jag barn det ger sig väl när jag fått dem.

Och så blev det. Så fort man får barnen så ändras ens fokus helt. Man tappar intresset för vissa saker man gjorde innan, man har barnets bästa i blickfånget, det sker så naturligt, utan att man nödvändigtvis måste känt så innan man blev gravid.

Hur du vet om han är redo är svårare. kanske är det samma för män som för kvinnor. Man mognar med uppgiften. När han får se sitt nyfödda barn så blir det viktigast av allt för honom kanske? Men inte alltid tyvärr blir det ju så. Men du kan ju se om han vill ha barn för det första om han vill ha det nu eller vänta. Är han en bra kille så tycker jag inte du ska tveka om ni båda vill.

Jag och gubben hade känt varandra i ett år och varit ihop i ungefär 2 när vi blev gravida. Vi blev trötta på livet vi levde helt enkelt, festade varje fredag och lördag och blev trötta på det. För min del så kände jag att även om han kanske inte skulle va mannen i mitt liv så kommer han att vara en superbra pappa, att jag aldrig kommer ångra ett barn med honom. Så vi bestämde oss för å skaffa barn och nu är det inte långt kvar tills den ska ut. Redo vet jag inte om man blir någonsin, dock.

Rent generellt tror jag de flesta mognar under graviditeten...

Däremot är det ju ett stort plus om man har fast jobb och egen bostad och ett bra förhållande som varit några år så man verkligen känner varandra och är överens. Att bara "leva på kärlek" är vårt i verkligheten.

Ja när vet man att man e redo? Som andra sagt här så tror jag att man växer under graviditetens gång. Och att ekonomin e stabil och man har det ordnat med boende o sånt kan ju vara en fördel.
Och tänk på att tiden ni har nu med bara varandra att tänka på kommer aldrig tillbaka när ett barn väl finns till, så passa på att njuta av att bara vara ni ett tag oxå.
Men jag tror att man "bara vet" när den dagen kommer...

Jag e i 6:e månaden nu och vi har inte ens varit tillsammans i två år. Men det känns naturligt, inga konstigheter. Och jag har glömt de andra killar jag haft innan och kan inte ens föreställa mig att jag haft ett riktigt seriöst förhållande med stora framtidsplaner innan min nuvarande, det finns bara han i mitt liv och jag kan inte föreställa mig att vi inte skulle vara tillsammans.
Jag tog ur min spiral efter vi varit ihop i strax över ett år och när jag blev gravid efter några månader så var det världens naturligaste grej! Och ingen av våra familjer blev speciellt förvånade utan grattade oss och sa bara "äntligen, vi har väntat på det här"
Oj  vad mycket det blev nu, alla känslor bara välde upp! Skyller på hormonerna

Det jag ville säga var att känns det rätt så gör det bara det. Man bara vet.
Det ska inte kännas konstlat utan som världens naturligaste sak (och självklart e det samtidigt världens största grej)!
Så lycka till och kör på om det känns rätt för er båda!

Det där är ju inget "jag" kan bestämma mig för, det får ju bli när både jag och min partner känner oss redo, verkligen VILL ha barn och är säkra på vårt förhållande.

Rent allmänt så tycker jag att man bör uppfylla 3 saker innan man börjar planera barn:

1. Ha ett stabilt förhållande. Man bör vara säker på att man inte skaffar barn för att man tror att det ska rädda förhållandet. Barn och graviditet sliter något enormt, och är det redan skakigt till att börja med...
Även om det känns jättebra så hade jag inte tyckt att man ska ta ett sådant steg innan man hunnit igenom det första året iaf. Den man skaffar barn med får man högst troligen dras med på något sätt hela livet, även om man delar på sig.

2. Man bör vara överens om att skaffa barn, att BÅDA känner sig redo. Barnet förtjänar 2 engagerade föräldrar och du mamma så kommer det bli mycket jobb även om man har en partner som verkligen ställer upp och är "Där".
Du vill ha någon som är lika engagerad som du, som finns där och tar ett eget ansvar. Inte någon som är "Barnvakt" åt sitt eget barn, eller som bara ser barnskaffandet som X antal missade fyllor med kompisarna...
och prata för guds skull igenom hushållsskötsel och föräldraledighet INNAN ni börjar försöka!!

3. Man bör känna att man har ork och förutsättningar för att skaffa barn. Det handlar inte om att man ska ha x antal kronor på kontot eller liknande. Det mesta kan man lösa. Men det kan vara vettigt att fundera på om man kanske ska vänta några månader och ta tag i rökningen/övervikten/flytten först. Eller vad det nu kan vara. För sin egen skull inte minst.

............

Funderade också mycket på det där med "Hur man VET" att man är redo osv. Var jätteorolig för att ångra mig, och lägga en skuldbörda på bebisen...
Vi hade ett långt förhållande och var helt överens om att börja försöka. Vi älskar att sova och att göra ingenting, och det insåg man ju att det kommer att bli svårt ett bra tag framöver. Men det handlar ju inte om att man plötsligt en dag måste känna att allt man tidigare gillat och prioriterat (sömn, resor, fritid osv) måste FÖRSVINNA och att det nu skulle kännas helt oväsentligt. Tvärtom. Vi försöker fortfarande få så mycket sömn och egentid som möjligt, men det är ok att det inte blir lika mycket som tidigare, för att vinsten (sonen) är så oerhört stor i jämförelse med en tid med mindre sömn...

För min del kände jag att jag ville få möjligheten att ge någon en fin barndom och en bra uppväxt. Få ett eget barn att dela vardagen och alla upplevelser med, att se någon växa upp. Det kändes som något spännande, ett äventyr. Inte som något som "Ändå ska bli någon gång".

Ja det är skitjobbigt många gånger. Men när man vaknar på morgonen av att en liten knatte med världens största leende tittar på dig och bara sitter och studsar upp och ner för att han är glad att du är vaken, så överlever man att man bara fått 2h sömn den natten. Det känns värt det, bara för att få det där leendet. Du är fortfarande piss-trött men det känns värt det.

Det är ju något helt okänt man ger sin in i. Det är som ett bungyjump, när du en gång börjat så kan du inte börja hävda att du ångrat dig. Och man SKA vara lite ambivalent, och försiktigt tveksam. Allt annat vore vansinne. Det gäller ju något väldigt stort, ett väldigt mycket större åtagande än att köpa en ny tröja.
Så det är helt ok att vara orolig och undra om man är redo. Men du känner det i magen om det är rätt.

Det enklaste testet är väl helt eneklt att tänka igenom allt som kommer eller ev kommer att bli jobbigt eller förändras. Om man fortfarande känner att man trots bättre vetande vill ha barn så vill man helt enkelt ;)

Redo tror jag aldrig man bli. Det är samma sak som att det aldrig är rätt läge att skaffa barn. Man växer helt enkelt med uppgiften. Om man sedan har ett stadigt förhållande sedan flera år, bra ekonomi m.m. så är ju det kanske bättre förutsättningar än att den ena vill ha barn och inte den andra o.s.v.

Jag kommer nog aldrig bli riktigt redo för att ha barn och jag är snart två barns mamma

Man är redo när man inte längre funderar på om man verkligen är redo utan bara vet att man är det.
När känslan av att det är rätt överstiger rädslan för att det ska gå åt helvete.
När man ser lösningar istället för hinder.
När man kan se förbi rosenskimret och förstår att familjelivet inte alltid är så enkelt som det ser ut på film och att de närmaste åren med stor sannolikhet kommer bli väldigt omvälvande och ibland väldigt kämpiga på många plan.

Jag hade bara varit tillsammans med min sambo i EN månad när jag blev gravid. Vi valde båda att behålla då vi kände oss så säkra på vårat förhållande. Nu har vi varit tillsammans i 4 år och har två barn tillsammans och en 3dje påväg. Vi har under dessa år varit väldigt lyckliga(och är det fortfarande). Och har aldrig bråkat. Älskar min underbara karl så det gör ont.

Man är aldrig redo.. Men barn förgyller livet.. :)