vill lämna min man! men jag klarar det inte!!

Har aldrig klarat av att lämna nån i hela mitt liv. Trodde inte heller jag skulle klara det. Jag gjorde slut med sambon för drygt två veckor sedan. Jag slutade tänka. Bara gjorde saker. Sa upp lägenheten, skaffade mig en ny. Sökte ett nytt jobb. Sen sa jag åt honom att flytta. Jag bara gjorde. Stängde av och gjorde.

Vad är det som gör att du vill lämna honom om du fortfarande älskar honom, inget ni kan reda ut ?
Lycka till med vad du än bestämmer dig för.

an är en underbar man, ibland... Han sätt att tänka, se på saker och mycket, Ja, allt annat runt omkring är han jätte konstig med. Jag har velat lämna honom i två år nu men jag klarar dte inte! Jag vill verkligen inte mer.

Jag vill bara bort. Jag har alltid varit svag för "alla" människor. Jag klarar inte av att ha på mitt samvete om jag sviker någon. Jag har absolut inga planer på att träfa någon annnan, jag vill bara vara själv och rå om mig själv! Det har varit han han han han under alla dessa år nu, jag vet inte vem jag själv är längre!

jag har försökt detta.. Men kan inte.. Jag älskar honom.. Och avskyr honom på samma gång. Han är otroligt svår att leva med och vägrar ändra på sig.. Usch, jag avskyr att vara här hemma.. :(

Har verkligen försökt med allt. Det går inte....

Hej,

När jag läser så känns det som att vi är i liknande situation.

Vill också lämna livet med min man. Men har så svårt att se honom ledsen. Har berättat en gång för honom hur jag känner men han blev ledsen (förstås) och jag fick skuldkänslor och sen fortsatte vi som vanligt.

Längtar efter ett eget liv samtidigt som rädslan finns för allt som kommer att förändras och allt som blir nytt.

Hoppas att det ska ordna sig för dig.

"skönt" att höra att det finns fler. Min man blir också ledsen. Vad är det som fått dig att vilja gå?
Jag har velat nu fram och tillbaka i ca 2år, det känns som att jag aldrig ska komma till punkten där man verkligen går. Är så trött på det och tänker hela tiden att man bara har ett liv! Här kan jag inte sitta och vantrivas.
MEN problemet är ju fortfarande att jag har starka känslor för honom. Han är vrål snygg, kan tillfredställa mig till MAX, han är kärleksfull fortfarande efter alla dessa år.. MEN tyvärr är inte detta allt. Det är så mycket annat som inte ALLS går och som gör mig mer och mer galen!

Vet inte alls hur jag ska klara av att lämna honom. Tanken på att mista min bästa vän för egentligen skit bagateller när vi kunde haft det så bra! Vi har verkligen försökt ta tag i det men det fungerar inte, han ändrar sig aldrig..

Mycket intressant tråd!

Det skulle kunna vara min fru som startade tråden. Hon har snart fått nog av mina brister och känner, vad jag förstår, ungefär som du gör.

Vi män är helt värdelösa på att bryta upp. Av alla (män) jag känner finns det några få undantag och de är antingen alfahannar eller svin. Resten kör på och tycker att förhållandet är "OK". Plötsligt säger partnern att det har varit dåligt en tid, men vi märker ingenting.

Jag är såklart påverkad av min egen situation, men vill ändå ge dig rådet att stanna upp och fundera lite. Det finns saker som håller dig kvar och jag antar att om det vore helt hopplöst skulle du redan lämnat honom.

Vad är det för "skit bagateller" som gör att du vill lämna honom?

Jag lämnade han för någon vecka sedan. Vi har sagt upp lägenheten. Det känns så overkligt. Men man måste ju påminna sig själv hur man mådde i relationen. Styrkokramar till dig! Vet hur tufft det är.

Har du någon vän som kan stötta dig i detta? Jag tror det kan vara svårt att klara av det helt på egen hand. Man behöver någon som kan hjälpa en att ta tag i det som är svårt och sen påminna en varför man inte ska gå tillbaka.

Jag var i samma känslomässiga situation för 1,5 år sedan. Vi har 2 barn ihop, men han gjorde mig helt vansinnig. Var inte delaktig etc, long story. Till slut sa jag att han fick flytta ut, fast jag fortfarande älskar honom- men jag kan absolute inte leva med honom. Det har tagit ett år att återhämta mig, borde ha gjort det tidigare. Om man inte står ut, så bättre att göra slut. Har man barn ihop så träffas man ju fortfarande ibland. Gubben kommer aldrig att ändras!

Hej TS,

du har fått väldigt bra svar från alla! Jag och min sambo ska separera, vi har en två-årig son också. Vi var velat fram o tillbaka i ett år, vi är totalt olika, har ingen gemenskap fast vi borde kunna fixa det- men det går inte! Vi älskar varann men vi kan inte leva ihop, vi har helt olika intressen o mål i livet. Vi tycker helt olika saker är viktiga, och jag är trött på att han gnäller över småsaker fast man kämpar som ett djur för att vi ska ha det bra. Jag orkar inte mer, så nu gör jag som nån av er andra svarade, jag stänger av allt ältande i "hur-det-kunde-ha-varit" och bara tänker praktiskt, hur vi ska lösa detta smidigt och göra det bästa för sonen. Om jag börjar se tillbaka på alla fina stunder bryter jag ihop, och jag har brytit ihop tillräckligt nu, nu måste jag försöka skapa mig ett nytt liv. Jag klarar inte heller av att lämna nån, att våga chansa, är så rädd att misslyckas, att bli en "misslyckad" person, sitta där ensam i lägenheten och gråta. Men det tänker jag f-n inte göra, jag vill njuta av livet!! Våga!

Jag är också i samma situation.

Vi höll på att separera under förra sommaren. Det blir liksom så påtagligt under sommaren när man är tillsammans  jämt. Vi har tre barn varav tvillingar på tre år. Så det känns jättesvårt. Jag tänker på barnen mest.

Jag älskar min man och attraheras av hans egenskaper. Gillar hans utseende och tänker hela tiden hur det skulle kunna bli... Men jag orkar inte längre. Min man kommer aldrig att ändra på sig. Han är superengagerad i barnen men allt det praktiska som måltider, kläder och annan logistik är det jag som håller i. jag kanske har mig själv att skylla eftersom jag "tagit på mig" detta någon gång utan att kräva ngt från honom.

För mig är det inte viktigt att vi delar på hälften, jag kan gärna hålla i mer men vill då inte ha klagomål från min man att hans liv är så dåligt. Han har inget liv får inte utöva sina intressen etc. Som nu tex ligger han och läser en bok medans jag har fixat frukost och tagit hand om barnen. Känner att han på nåt sätt håller sig utanför vardagen. När jag i bland vill att han kommer och "hjälper till" (ja ni hör redan där...) så undrar han varför man måste vara två om allt. Det är så svårt att förklara.... Orkar inte. Samliv har vi inte så ofta, men det kan jag leva med då det ändå är bra när vi har sex tillsammans.

Min uppfattning är att jag sliter och drar ett större lass här hemma och min man är inte nöjd med mig eller hur hans liv ser ut. han talar ofta om att vi kan dela upp allt i hälften hälften så han är fri den andra tiden. men var tar då familjen vägen?