tips, råd vad kan man göra?? vill inte känna denna ångest..och jag vet ju vad som väntar denna gång..

Förhoppningsvis går det bättre denna gången. Det brukar gå lättare andra gången för dom flesta.

Min första förlossning tog tid å till sist fick dom dra ut sonen med tång. Sprack endel å satt inte på två veckor efter det.

Med andra barnet gick det mycket mycket fortare. Man var så pigg å medveten hela tiden om de som hände. Hon hon ut utan draghjälp på några krystvärkar. Fick sy några stygn men kunde sitta direkt efteråt. Kändes som attjag kunde satt mig i bilen å köra hem direkt efteråt.

Men de ska ju finnas sånna där specialister att snacka med. Konstigt att dom barnmorska bara nonchalerar det sådär.

Ja jag vet inte varför barnmorskan nonchalerar det jag säger, detta är ju min andra gång. inte första gången och att jag inte fattar något direkt.

Jag frågade om en Aurora och då hon säger "va e du förlossnings rädd? "   *suck* kan jag få det frågade jag?
och då sa hon det tar vi sen. men nästa möte hos barnmorskan är i vecka 24 liksom och då har 6 månader av graviditeten redan gått och jag närmar mig med skrämmande steg. utan hjälp med min rädsla. 

Hej

min första fl var katastrof. Utdragen svår och både jag o barn höll på att stryka med.

när det var dags för barn nr 2 pratade jag med min bm på inskrivningen o sa att jag funderade på snitt.
Bm skickade mig direkt till en psykolog, inte för att bli "omvänd" till att föda vag utan för att börja bearbeta första fl.
Det var toppen. var där två gånger i månaden ( pratade om tidigare ma och att denna grav var väldigt kompleserad)

Inte för än i v. 30 (har jag för mig) kom jag till Indigo-bm på sös för att lägga upp en förlossningsplan.
Berättade om hur JAG hade upplevt första fl. blev tagen på största allvar och vi gjorden en fl-plan som var skreddarsydd för mig!

Så det tar tid innan man får komma dit o göre en fl-plan. Men tycker att du ska prata med en kurator eller liknande under tiden. Det hjälper, jag låvar!!!

Jag har massor av förståelse, jag har samma resa, men nu är jag i v 39 och jag kan säga att allt går upp och ner men jag kan kan säga en sak iaf. byt bm eller stå på dig mer, inget blir bättre av att vänta, det är ju uppenbarligen så att hon inte förstår.

JAg återkommer

tack för goda tips ja att få en skräddarsydd förlossningsplan vore ju väldigt bra så man känner sig trygg i vad som händer och vilka åtgärder man kommer göra ifall andra saker inträffar, bra tips

och hoppas vi har det i hålan jag bor.. haha 

Är i samma sits som du, hade en hemsk första förlossning som slutade med sugklocka. Blev så ovärdigt behandlad och även min man upplevde det fruktansvärt. Jag är nu gravid igen och hoppas verkligen bli tagen på allvar när jag är på inskrivningen. Har precis plussat så det är spännande och skrämmande på samma gång...

Om jag vore som du skulle jag kräva att få byta barnmorska på MVC, hon verkar ju inte ta så allvarligt på din situation.  

Hej igen!

det är så att du kan gå på remiss till förlossningen som har aurora, klara eller vad de kallar det i olika städer, där man verkligen tas på allvar.

så ring till förlossningen och säg att din bm inte remitterat dig men hon skjuter på det utan anledning. då kan de hjälpa dig från deras håll. Vänta inte på att hon skall fatta, var noga med att du skall få hjälp när du behöver, du är skuldig dig själv det, och att säga att -lyssna, du skall ta mig på allvar är jobbigt men viktigt

Min resa är så att jag har haft dödsskräck och jag har kommit sakta ikapp med det, genom att läsa (susanna heli, gudrun abascal, anna wilsby) och gått på yoga, samtal och även fått tips av läkare när det gäller kroppsminnen, vilket det trauma du blivit utsatt för antagligen har. Jag har även övervägt doula men kommit fram till att det inte är för mig.

Nu fick jag rådet av fl läkaren att ha en doft och en färg att koncentrera mig på när sinnet via kroppen spökar om jag skulle halka in i skräcken igen, det är ett bra tips.

Jag har mestadels fått insikt och hjälp härifrån med en tråd som jag kan länka dig till, läs vad det står även om rubriken är "fel" för där är resan för mig iaf.

Glöm inte att hålla i ditt minne och aldrig släppa (svårt...) att det KAN inte bli sämre, för nu vet du vad som kan hända och din inställning är allt du kan påverka.

glömde skriva att min dotter är sju och det är verkligen så att det dröjt pga min förlamande rädsla att det blivit så långt emellan, var det så lite för dig?

Jag kan även säga att min man är/var lika rädd som jag och något som hjälpte honom var just att besöka fl i förväg för att avdramatisera det.

här är länken;

www.familjeliv.se/Forum-11-237/m50674901.html

ja dottern är 5 år och det känns ändå som jag födde igår, jag lever ju med tanken att jag kanske får uppleva min värsta mardröm igen, har funderat på planerat snitt.. men vill ju ändå kunna ta hand om båda barnen efteråt vilket då säkert är svårt.. jag velar .. och sen smärtan efteråt säger dom är hemsk och problemen efteråt, men tänk om jag skulle välja att bara låta tiden gå och föda vaginalt och allt går åt helvete igen.. och jag blir deprimerad och sånt, guuud vad jag skulle ångra mig..

och igångsatt efter ca 60 timmar  vart jag ju med min dotter och det vart min räddning, tror faktiskt att annars kunde nog både jag och dottern strykt med om ingen insett behovet av hjälp i den stunden.

men har man rätt till en planerad igångsättning?  det är något som verkligen skulle göra att jag skulle känna mig tryggare att jag vet när, hur och varför, jag får tid att sova ut innan, förbereda mig mentalt och sen för att ladda och ta dom intensiva timmarna för att sen föda vanligt .

istället för att värkar startar spontant som sist ,men inget händer bara smärta konstant och ingen som hjälper utan bara låter tiden gå, jag blir trött och uppgiven, dom spräcker vattnet och inget händer.. min mentala styrka tog slut, och när jag tillslut kände att nu orkar jag verkligen inte mer, fick dom sätta igång mig och sen fick dom klippa och dra ut henne med sugklocka. och jag kände mig som en trasdocka. 
(min barnmorska som hjälpte mig med papper på igångsättning den första gången, (men hon var ej med och förlöste) hon kom upp till bb av delningen efter dottern var född, och bad om ursäkt för hela sjukhus upplevelsen, jag tackade henne artigt men sa som det var hon var min räddning i det hela och upplevelsen från resten.. ja det är dom jag lever med idag.)

Det kommer säkert hjälpa dig jättemycket med Aurora-samtal. Säg till din BM att du vill gå det så snart som möjligt, eftersom du har sån ångest för detta.

Angående kejsarsnitt om du nu skulle bestämma dig för det: min första förlossning slutade i ur-akut kejsarsnitt och jag kunde lyfta min bebis och mådde bra efter ett par dagar. Man får ju ligga ett par dagar på sjukhuset, men jag tycker inte man ska överdriva hur hemskt det är efter ett snitt.