Inlägg från: Anonym (Uppgiven) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Uppgiven)

    När kärleken tagit slut...

    Jag har varit tillsammans med min man i tio år, vi har två barn, tre och fem år gamla. Småbarnsåren har varit tuffa, det har varit lite sömn och lite tid för varandra. Ni har hört den förr, va? 

    Sista två åren har jag börjat lessna på min man. Han är snäll, gör sin del av hushållsarbetet, är en fantastisk bra pappa. Men... Jag är inte kär längre. Jag är trött på honom, sättet han klär sig, sättet har talar på, hur han skämtar... Jag vill bara vara i fred.

    Jag har börjat fundera på skilsmässa, men det skulle dels göra honom förkrossad, dels är det synd om barnen, och dels så raseras hela vårt liv med gemensamma vänner och allt annat vi byggt upp.

    Jag försöker bli kär igen, men jag ser bara den här tönten som jag nu inte kan fatta att jag en gång föll för. Vad såg jag hos honom då? Hur ska jag  kunna hitta tillbaka till det? Är det kört? 

    Någon som känner igen sig? Jag känner mig ensammast i hela världen och kan inte tala med någon om det här.  

  • Svar på tråden När kärleken tagit slut...
  • Anonym (Uppgiven)

    Har varit borta från datorn ett tag, och inte sett att det ramlat in lite svar...

    Jag kan säga så mycket som att det går upp och ner, ibland är det bättre, ibland sämre. Mycket av det här ligger hos mig. Min önskan att bli kär igen, min längtan tillbaka till ett liv som var okomplicerat och enkelt (singellivet!), min förmåga att störa mig på diverse egenheter.

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver 'fia'. Inte sista stycket, där skiljer det sig lite, men annars skulle jag ha kunnat skriva det där. Jag tror det är bra att tex plugga eller göra något för sin egen skull också, det tror jag är bra för båda parter. Ett råd jag fått är att ha en varsin 'egenkväll' i veckan, för att inte nöta ut varann för mycket. 

    Som jag känner nu skulle en skilsmässa rasera livet på så många sätt, så jag tror inte det är ett alternativ. Inte i år i alla fall. Jag har grubblat och det jag kommer fram till är att vi har en kompisrelation som fungerar.Vi har två fina barn som vi tar gemensamt ansvar för. Utöver det har jag egna vänner och vi har gemensamma vänner. Vi har en hyfsat bra bostad. Mycket i livet fungerar faktiskt. Om jag bara kunde bli kär igen skulle livet vara riktigt bra, men hur blir man kär igen? 

    IrreR - förstår att det är uppslitande, mycket i livet - hela livet - som förändras. Har du någon att prata med under processen? Om det är svårt att prata med vänner (och har man gemensamma vänner kan det ju vara svårt) vet jag att man brukar kunna få prata med familjerådgivningen som ensam part, eller så finns jourhavande medmänniska och svenska kyrkan som kan stödja (funkar även om man inte är troende). 

    Jag vet inte om vi kommer hitta tillbaka till varandra, än så länge känns det som att det är så otroligt mycket på spel, så det är viktigt att vi åtminstone gör ett ordentligt försök. Familjerådgivningen, kanske. Självhjälpsböcker, någon som provat?

Svar på tråden När kärleken tagit slut...