När kärleken tagit slut...

Har varit borta från datorn ett tag, och inte sett att det ramlat in lite svar...

Jag kan säga så mycket som att det går upp och ner, ibland är det bättre, ibland sämre. Mycket av det här ligger hos mig. Min önskan att bli kär igen, min längtan tillbaka till ett liv som var okomplicerat och enkelt (singellivet!), min förmåga att störa mig på diverse egenheter.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver 'fia'. Inte sista stycket, där skiljer det sig lite, men annars skulle jag ha kunnat skriva det där. Jag tror det är bra att tex plugga eller göra något för sin egen skull också, det tror jag är bra för båda parter. Ett råd jag fått är att ha en varsin 'egenkväll' i veckan, för att inte nöta ut varann för mycket. 

Som jag känner nu skulle en skilsmässa rasera livet på så många sätt, så jag tror inte det är ett alternativ. Inte i år i alla fall. Jag har grubblat och det jag kommer fram till är att vi har en kompisrelation som fungerar.Vi har två fina barn som vi tar gemensamt ansvar för. Utöver det har jag egna vänner och vi har gemensamma vänner. Vi har en hyfsat bra bostad. Mycket i livet fungerar faktiskt. Om jag bara kunde bli kär igen skulle livet vara riktigt bra, men hur blir man kär igen? 

IrreR - förstår att det är uppslitande, mycket i livet - hela livet - som förändras. Har du någon att prata med under processen? Om det är svårt att prata med vänner (och har man gemensamma vänner kan det ju vara svårt) vet jag att man brukar kunna få prata med familjerådgivningen som ensam part, eller så finns jourhavande medmänniska och svenska kyrkan som kan stödja (funkar även om man inte är troende). 

Jag vet inte om vi kommer hitta tillbaka till varandra, än så länge känns det som att det är så otroligt mycket på spel, så det är viktigt att vi åtminstone gör ett ordentligt försök. Familjerådgivningen, kanske. Självhjälpsböcker, någon som provat?