När kärleken tagit slut...

Är i samma sits ungefär. Skillnaden är att jag inledde en affär med en man för ca ett år sedan. Det är över nu. Min man kom på oss och har förlåtit.

Vi har gått i familjerådgivning. Det har varit bra och det rekommenderar jag. För hur uttjatat det än kan låta så handlar det om kommunikation. Ni måste prata. Han kanske känner samma leda? Vem vet?

Vi har valt att fortsätta vara gifta i första hand för barnens skull. Min man säger att han älskar mig. Jag älskar inte honom. Det bara är så. Men vi har en hyfsat relation som snarast liknar en kompisrelation.

Jag tror inte på att man kan "lära sig" älska någon. Jag har älskat min man passionerat för många år sedan men det finns inte kvar. Och eftersom jag upplevt passion och kärlek med den andre mannen blev jag återigen påmind om vad det innebär.

Jag skulle väldigt gärna vilja känna kärlek till min man, men lyckas inte. Så jag har funnit mig min situation. Tycker att mina ganska små barn förtjänar en mamma och en pappa under samma tak. Ja retar mig på honom ganska ofta, men biter ihop.

Dock är en förutsättning för att detta ska funka att vi pratar. Att vi är ärliga. Berättar hur vi känner i stället för att sura i varsitt hörn av soffan.

Jag tror inte att du kanske blev så mycket gladare av detta. Det enda råd jag kan ge är alltså att ni lär er prata med varandra. Skilsmässa är dramatiskt och en process som jag tycker ska undvikas om barn finns med i bilden, så länge det inte finns något destruktivt i förhållandet.

Jag tror inte att vårt förhållande har en särskilt god prognos. Men så länge det funkar är det bra för våra barn.

Lycka till!