När kärleken tagit slut...

Jag har inte alls några goda råd att komma med, är i samma situation. Skilsmässa slår min tanke dagligen. Vi har varit tillsammans i 7 år, gifta i 3, har en liten dotter på 2. Jag var bara 21 när vi träffades och vi flyttade ihop efter 2 veckor.
Mina känslor är borta,  Jag känner också så som du gör, jag stör mig så otroligt mycket. Stör mig på hur han ser ut, hans skitdåliga och pinsamma skämt med främmande männsikor, hans oförmåga att ofta (inte alltid) tänka ett steg längre. Jag kan bli tokig på massa småsaker, som egentligen inte spelar nån roll, men det bara stör mig något enormt. Blir galen och känner "men gaah du fattar ju ingenting!"

Vi har pratat om det, har gått i terapi, som inte gjorde nån nytta överhuvudtaget. Det hela handlade om att mina känslor skulle "fixas" och det här skulle bli hur bra som helst. Ingen fattade vad jag sa, ens när jag sa att jag inte har känslor kvar. Det kändes som mina känslor var en trasig grej som skulle lagas lite bara, och sen blir allt bra.
Det som jag tycker är jobbigast är att han är upp över öronen kär i mig. Störtförälskad. Ibland känner jag mig kvävd. Han håller på hela tiden. Ibland har jag önskat att han tröttnade på allt och var otrogen, då skulle jag ha en anledning att vara sur. Nu känns det som jag inte har rätt till det eller vad man ska säga. Vi har det så himla bra, egentligen. Vi bor jättefint, jag älskar vårt hus, vi har absolut inget överflöd, men vi lever ganska gott. Överlag har vi det bra, i vardagen.  Vi samarbetar bra, hittar på ganska mycket roligt. 

Jag kan längta efter att få bo själv, jag har aldrig bott själv på riktigt. Har alltid delat med någon.
Men sen kommer ju funderingarna. Som någon sa så är det ju barnen som är klistret. Hade det inte varit för hennes skull så hade vi nog inte haft det här problemet. Jag som alltid har sagt att man inte ska hålla ihop bara för deras skull, att man har sitt eget liv att tänka på. Nu sitter jag där, och jag var visst inte så kaxig när det väl kom till kritan...
En annan sak är att han i många saker är fruktansvärt omogen. Det är jättesvårt att prata med honom om känslor och motgångar. Hans liv ska helst vara en enkelritkad motorväg, utan minsta krök. Inget får hända honom. Minsta motgång, (och då menar jag verkligen MINSTA) gör att han ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Han kan inte se nyanserat på saker och ting. Antingen är man dökär resten av livet, eller så är man skild. Han kan inte leva i ett förhållande som är OK, ett tag. Jag har försökt, och försökt, jag har tänkt att det är jag själv jag måste börja med, jag är fortfarande hemma med vår dotter. Jag känner att jag måste förändra min vardag lite, börja plugga lite smått på kvällarna kanske. Verkligen försökt att se på allt det positiva som finns, och tänkt att det här kan jag leva med, vi har det bra, det är OK. Men jag vet inte, han gör det inte särskilt lätt för mig. Han är så rädd att jag ska lämna honom, och han kör med så fula och låga knep och lögner, allt för egen vinning, för att det ska vara synd om honom, och det gör bara att jag tycker att han är ännu barnsligare.
Men lämnar jag honom kommer jag knäcka honom.  Men att leva såhär när man inte ens är 30, känns skrämmande. Och det känns som 7 år till går inte. Och dessutom, så känner jag inte att jag gör honom rättvisa. Det finns nog nån annan som är bättre lämpad för det, nån som älskar honom för den han är.

Det är så himla svårt det här. Jag känner mig inte alls redo för en skilsmässa nu, men jag vet att det kommer en dag. Å ena sidan vill jag att det ska funka, tror jag. Men ibland undrar jag om jag känner så enbart för att det känns så jobbigt att gå igenom en skilsmässa. MIna föräldrar är skilda och jag har absolut ingen dålig erfarenhet av det, tvärtom. Jag vet att skilsmässor kan fungera bra. Men jag tänker så mycket på allt det andra, allt det praktiska runt omkring. Självklart förstår jag att i det stora hela är det kanske inte hela världen, utan då finns det nog annat att tänka på, men ändå, det är så mycket som ska fixas i så fall. Men det är nog mest så att jag hellre hade önskat att det var HANS (eller helst bådas) beslut.  Nu känns det som att han bara kommer bli bitter och köra med ännu mer fula trix för att straffa mig

Å andra sidan så vet jag att jag inte är lycklig, jag känner inte det jag vill känna för en person som jag ska leva med.  Jag vill leva med någon som jag VILL lägga mig hos i sängen, inte hoppas på att han ska gå upp och somna så jag får sitta själv. Men å andra sidan så är det kanske jag själv som får lägga manken till, jag har verkligen letat inne i hjärteroten, men jag hittar inte det jag vill hitta. Vi har det ju bra på många sätt, och på många sätt inte, vi är inte alls på samma nivå, jag förändrades jättemycket när jag blev gravid, och de senaste åren har det hänt så himla mycket. Men han är exakt samma person som han var när vi träffades. Hade jag träffat honom idag är han ingen jag hade fallit för.

Vi har väldigt bra stämning här hemma, jag är bra på att hålla upp en fasad. Utåt ser nog allt perfekt ut. Ibland vill jag sticka ner huvudet i sanden och vakna upp om fem år för att se hur det blev. Velig är mitt andra namn...
Men det känns som att det här är en barriär va ildrig kommer ta oss över. Han är inte nöjd förrän jag säger att "jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag vill leva vareviga dag med dig för resten av mitt liv, och kommer aldrig nånsin lämna dig. Vi lever ihop och är dökära, punkt." Men det kan jag inte säga.

IrreR: Det var kloka ord din mamma sa, och det låter som att du verkligen behöver anamma dom! Självklart är du alldeles bra precis som du är. Det verkar som att du inte har haft det så lätt i det här, strongt av dig att ta itu med det så som du gjorde.

Nu känns det som vi blir ovänner varenda kväll, jag blir galen snart. Och han beter sig som det största offret på jorden. Jag vet att han är ledsen och orolig, och det får han såklart vara, men som han kör med sina fulspel och lögner samlar han inte pluspoäng, och allt gör han enbart för egen vinning. Och tänk att varenda gång han tar upp det så är det vid skitdåliga tillfällen, precis när man är som tröttast och ska lägga sig, om vi ska iväg ut, eller om vi har varit ut på något kul, så ska han ta upp det när man kommer hem. Varför inte en vanlig tisdagkväll? vi får väl se vad som händer ikväll, om det blir samma visa idag.