• astro

    Blev avsläng från bussen pga min 23 månaders!

    ts, frågar du mig så gjorde chauffören solklart fel. Man får faktiskt åka buss med barn och kraven på barn måste för 17 vara rimliga.
    Min egen gullplutt på arton månader gör höga ljud ibland, t ex frågar han gärna "VA DE E???" när han ser något kul. Oj vad sur jag skulle bli om någon fräste åt honom för det!

    Det här är inte artonhundratalet, barn får faktiskt både synas och höras.

    Eller ska vi skapa ett samhälle där följande inte får åka buss:

    Gamla (långsamma, står i vägen, går inte av och på fort nog)
    Småbarn (kan låta, dregla, lukta blöja)
    Hundar (luktar hund. är i vägen. Kan dregla)
    Alla sjuka som luktar konstigt eller är långsamma
    Tonåringar (kan skrämmas och se konstiga ut)

    Nä skärpning, kollektivtrafiken är faktiskt till för alla och man ska ta rimlig hänsyn till varandra. Varken mer eller mindre.

    Dessutom, hade nu chauffören så ont i huvudet ska han inte köra buss!!! 


  • astro
    roflmao skrev 2010-08-02 23:30:25 följande:
    Om jag ser ett skrikande barn på bussen och säger till min vän som sitter bredvid mig att ungen är ouppfostrad är det inte förtal. Inte på något sätt. Jag skiter i om du har omdefinierat ordet förtal för att det ska passa dig bättre. Dessutom finns det inget som säger att ungen inte är ouppfostrad. Då är det jag säger sant.
    Att kommentera andra på det sättet bara för att ha något att säga är definitivt skitsnack och lika definitivt ouppfostrat. Med samma "rätt" som du tar dig kan jag alltså nu snacka illa om din mamma som inte lärde dig den enkla regeln "om du inte tänker säga något snällt, håll klaffen".

    Plus. Bara för att du inte vet om en sak stämmer eller ej ("finns inget som säger att ungen inte är ouppfostrad") är det inte sant.
    Exempel: Ser jag en farbror på bussen så kan han vara en sängvätare. Enligt ditt resonemang är detta påstående nu sant.
    Du är smart du.  
  • astro

    Förresten, ni som menar att det bara är att ta nästa buss, tänk efter lite.
    1) Man kan ha en tid eller ett bussbyte att passa.
    2) Ni bor i storstan förstår jag. Där jag bor går det max en buss i timmen.
    3) "inget omak" att kliva av och på en buss med en (eventuellt ledsen) liten unge, ni måste skoja.

    Och detta bråk om ett litet barn som förde en smula oväsen (allvarligt, jag struntar i om ungen tjöt i högan sky även om jag tror på ts och alltså inte alls tror att det var så - säger bara att det spelar noll roll om så var fallet)! Hur stressade och olyckliga med era liv ÄR ni som inte tål lite barngråt? Fattar ni att det tyder på att ni är nära att vara nervvrak? En normal människa får inte tokspader för lite oväsen. Faktiskt inte.

    Gemensamt åkande kräver gemensamt ansvar.  Och enkla regler.

    Själv har jag haft enorma problem med astma förut och därmed haft svårt att ta den tidiga bussen (duschtvål, deo, hårspray, parfymer, sköljmedel, moln av dofter i hela bussen) men inte f-n har jag suttit och fnyst åt mina "hänsynslösa" medpassagerare för det . Jag fattar ju att jag inte kan begära att alla ska avstå från sina morgondoftrutiner bara för att jag ska kunna andas på bussen. Eftersom det inte finns någon regel som säger att man ska ta hänsyn till allergiker i min lokaltrafik.

    Jag har läst reglerna. Man får inte kladda ner, man får inte röka, man får inte fyllebusa, man får inte kånka på brandfarliga ämnen, står ingenstans något om att barn måste vara tysta. Eller att man inte får ha parfym. 
    Alltså: Lev med det. 


  • astro

    Jag tvivlar lite på att SL menade gråtande småbarn (t ex) med "uppträder störande". Är rätt säker på att det som åsyftas är fyllon, narkomaner, dårfinkar och kanske en och annan stökig tonåring. Möjligen även tiggare och försäljare.

    Jag kanske borde ringa SL imorgon och fråga hur det ser ut - om jag står med min lilla unge på stationen och han börjar gråta, måste jag avlägsna oss från stationen då? Jag blir ärligt talat paff om jag får ett "ja" på den frågan. Paff och besviken. 

    För om det hänger på om någon blir störd, då kan man glömma att åka tåg/buss med barn alls. Det finns alltid någon grinig typ (ofta en tant) som tänker "usch, en unge" så det syns. Eller t o m kommenterar det. Även om barnet är tyst och lugnt. Vissa gillar helt enkelt inte småbarn. 

    Tonåringar blir också dömda på förhand av många äldre så jag antar att mina tre tonåringar också borde hålla sig ifrån kollektivtrafiken så ingen känner sig störd. 

    (Min lokaltrafik betonar inte "störande" utan "påverkad", så härute torde barn och ungdomar fortfarande kunna klara sig utan bil.) 


  • astro

    Nån som har tänkt på ts barn i allt detta?
    Om vi förutsätter att det lilla barnet sjöng och förde lite oväsen (och nej, det är oftast inte så vackert när småbarn sjunger men jo, småbarnen själva tycker det och det är riktigt illa för deras utveckling att tala om för dem att de sjunger fult, upplysningsvis för er som inte har barn och/eller vet noll om barns utveckling) och själv tyckte att det var rätt trevligt, och så blir barnet och mamman utvisade från bussen av en främmande vuxen. På detta blir mamma dessutom ledsen och skakad. Något som ett barn garanterat märker.

    Det måste ha varit en hemsk upplevelse för det lilla barnet.

    En betydligt värre upplevelse än barnets sång kan ha varit för ens den mest lättstörda ombord på bussen. 

    Ni som urskiljningslöst klagar på störande barn måste ju själva ha varit små en gång. Fast hur det var har ni tydligen glömt. 


  • astro
    Mandi74 skrev 2010-08-03 00:26:52 följande:

    "Jag är mamma, jag är en amazon, jag äter upp den som säger eller påpeka något dumt om mitt/mina barn.." citat från den typiska fl-mamman.

    Hur kommer det sig att föräldrar tror att bara för att det är ett barn så får det göra som det vill? Har barnet tråkigt och/eller låter på bussen, då får man försöka roa det så det inte behöver skrika eller kräva uppmärksamhet.
    Som förälder har man ett visst ansvar när det gäller ens barn, man kan inte bara låta dom bete sig hur som helst och sen bli förbannad när omgivningen säger ifrån.


    Kliché.

    I verkligheten finns visserligen den mamma du beskriver. Och motsvarande pappa.
    Men det finns också alldeles för många som bara hakar upp sig på barn. På barns ljusa röster. På att barn tittar rakt på folk. På att barn över huvud taget finns/hörs/syns.
    Jag skojar inte. Jag har en liten som älskar att åka buss och är glad ungefär 99 procent av tiden, men det finns människor som sneglar surt på min lilla solstråle ändå. Inte minst när jag leker med honom, läser saga till exempel. Det är tydligen också störande för vissa. Sjunga barnvisor (även lågt) - ännu värre!

    Så säg vad du vill, visst finns det gallskrikande, ruskiga ungar och föräldrar som inte bryr sig, men det är nog avsevärt vanligare med helt vanliga barn och helt vanliga mammor. Ibland gråter småbarn, av en hel massa skäl. Vissa kan inte sova på bussar och blir griniga av trötthet. Vissa kanske bara har haft en för lång dag, eller har varit hos doktorn, eller av tusen andra skäl har tappat humöret.

    Eftersom jag inte kör bil och bor på landet blir det rätt många bussresor och jag har inte en enda gång sett "en unge som jäklas och en förälder som inte bryr sig". Ärligt. Inte en enda gång.
    Däremot har jag stött på ledsna barn eller smågriniga barn på bussen många, många gånger.
    Som fembarnsförälder tror jag mig om att kunna se och höra skillnad.

    Vänta, eftertanke. Jo, jag har faktiskt stött på en liten trasselpelle för några år sedan. Han satt och sparkade på ryggstödet framför sig och ignorerade sin trötta och klart ineffektiva mamma. Fick intrycket att han "straffade" mamman för något. Vad det handlade om vet jag ju inte.
    Vad jag däremot vet är att han la av med sparkandet när jag gjorde grimaser åt honom. Brukar inte lägga mig i andras affärer men mamman verkade helt slut. Hade hon fräst åt mig eller bligat hade jag bett om ursäkt, men som det nu var så fungerade taktiken. Klart bättre än att bara sitta och tänka "vilken ouppfostrad unge" i alla fall ...
    Var det jobbigt att sitta och spexa åt någon annans unge i en timme? Ja, det var det. Men lite får man väl faktiskt bjuda på. Kallas att vara medmänniska ...

    Någon annan "jobbig" unge kan jag inte ens komma ihåg. Av det skälet tror jag att det är ni som ser "jobbiga ungar" överallt som är fördomsfulla, stressade och har fel. Inte mammorna på FL ...

     
  • astro
    Anonym (ingen empati) skrev 2010-08-03 01:07:50 följande:
    Jag efterlyser fortfarande empati, civilkurage och omtanke hos busschauffören och de övriga passagerarna. Vi står dagligen ut med dryga arbetskamrater (man kan inte älska alla), sur kassörska på ICA eller liknande men nåde den 2-åring som sjunger falskt, honom ska vi kaska av bussen. Att han har sovit/ätit dåligt, är sjuk eller har en diagnos som kan anses som förmildrande omständighet då han är "jobbig", det är det ingen som tänker på.

    Civilkurage är det när en vuxen medpassagerare säger till busschauffören att ge sig på nån i sin egen storlek och vägra låta honom slänga av ut barn från bussen.

    Omtanke är att "stå ut" den stund mamman åker med sin sjungande 2-åring. Varför var det ingen vuxen normalt funtad individ som kunde ställa upp för mamman och kanske låna ut en bok till pojken, börja prata md honom eller något annat för att underlätta för mamman? Nej, det är tydligen bättre att sitta på ändan och titta på när ett barn behandlas på det här viset. Att busschauffören var ett svin är en sak men medpassagerarna var vidriga som inte tog pojken i försvar. Det här är mobbig med en aktiv och resten passiva deltagare! Skärpning fegisar!
  • astro
    Anonym (ÄNTLIGEN!) skrev 2010-08-03 02:07:59 följande:
    Stor heder åt chauffören som såg till kollektivets väl och ve på denna resa, inte mamman som inte kan kontrollera sitt barn. Vi möter dem varje dag. Självupptagna föräldrar som låter barnen göra i stort vadsomhelst, skrika, sparka och slå, väsnas så de stör alla andra. På matställen, där man försöker få en lugn lunch. I affärer, där föräldern låter barnet springa runt och dra i allt, skrikande. På trottoaren, där småbarnsföräldrarna ofta kommer i bredd med sina vagnar, två eller tre mammor som couldn't care less över att trottoaren kanske kan användas av andra också, på Arbetsförmedlingen där ungarna springer runt och skriker, kort sagt: i alla sammanhang ska kollektivet alltid lida och anpassa sig efter dessa självupptagna mödrar och deras missanpassade barn. Ska dystopin verkligen vara norm? När så en chaufför äntligen agerar, och jag lovar att ALLA andra passagerare jublade, då ska mamman förorättat skriva en tråd här och be om förståelse. Man häpnar. Ett stort hurra till de underbara fik som förbjudit barnvagnar inne i lokalen och i vissa fall t o m besökande med alltför små barn. Och till de fantastiska restaurangägare som säger till när mamman hivar fram sitt bröst för att mata ungen, mitt framför ögonen på alla ätande gäster. Så OERHÖRT skönt att någon agerar! Men gör givetvis det här till någon slags diskriminering och förföljelse av småbarnsmammor, ty det är SÅ SYND om er. Att skaffa barn är ett medvetet val. Se till att ta ert ansvar och agera vuxet då.
    Din syn på barn avslöjas totalt av: "mamman hivar fram sitt bröst ..."
    Snacka om dystopi när ingen störs av halv- och helnakna sexiga reklambilder men däremot är amning störande och fult!
    Blir du äcklad av att se en unge snutta? Och du tycker att det är en vettig norm???

    Så vad är "att agera vuxet" för dig, är det att sitta hemma med barnet och trycka tills ungen är "uppfostrad och klar"? Hur tror du barnen blir som vuxna om samhället behandlar dem som utstötta när de är små?

    Tänk att vilja bo i ett samhälle där barn betraktas som obehagliga små störningar. Jösses.

    Jag har skaffat barn och i mitt medvetna, vuxna beslut ingår att fostra dem in i ett fungerande samhälle. Det gör jag inte genom att betrakta deras helt naturliga barnslighet som något fult och otäckt.

    När mina större ungar var i mellanstadieåldern var de fullt kapabla att snyggt och prydligt äta på restaurang själva, med bättre bordsskick och uppförande än många vuxna. Det hade de inte varit om inte "att äta ute" redan hade varit en vana.

    Jag blir mörkrädd av inlägg som vill isolera barnen, hålla dem borta från vuxenvärlden. Eftersom jag begriper hur vårt samhälle skulle se ut om 25 år om vi använde den strategin. Tro mig, det är inte värt det för att slippa barnljud på bussar och nakna tuttar på café (om man nu ogillar sånt).
  • astro

    Sa aldrig att mina inte kunde bete sig på ett uteställe när de var små. Det gick för det mesta väldigt bra men hade jag inte vågat gå dit (eller om det hade varit förbjudet) hade det ju inte blivit så - eller hur?

    Vad jag sa var att de var vuxna nog att hantera den sortens situation helt själva - utan vuxenhjälp - innan de nått tonåren. Och det tror jag är helt omöjligt att uppnå om man inte får vara med som liten.

    Och så amningen. När jag har ammat ute har jag försökt hitta en lugn och något avskärmad plats, visserligen för ungens skull och inte för "publikens". Men det är inte alltid det fungerar, ska man möta någon på café t ex så kanske alla "diskreta" platser är upptagna redan. Och blir min unge hungrig så blir den. Men jag har då aldrig sett någon "hiva fram" tutten som ni beskriver det. Om det nu inte har blivit vanligt i någon del av landet som jag inte har besökt så tror jag att ni överdriver något grymt. Man ser ju för 17 nästan aldrig någon som ammar ute. Och de jag har sett har varit så diskreta som det går (precis som jag).

    Däremot går det inte att undgå att märka att folk sneglar och ibland rentav glor. Hyfsat, verkligen. Jag har t o m varit med om folk (vanligen killar) som har vänt sig om för att kunna glo när jag ammar. Att jag har en sjal som hänger ner över bröst och unge gör det tydligen inte mindre roligt att stirra. Alltså måste det väl vara själva amningen som drar till sig uppmärksamheten. Inte tutten.

    Jag skulle faktiskt gärna träffa de där självsäkra kvinnorna som ni beskriver, som sitter på fina matstället och bara hivar fram brösten och verkligen lägger ut dem för allmän beskådan. De måste ju vara en helt annan sorts mammor än de som finns här i norr. 

    Precis som ligistbarnen som skriker huvudet av busschaufförer måste bo någon helt annan stans, för här finns de inte.

    Ni som gnäller kanske skulle överväga att flytta norrut? 


  • astro

    Alltså, det här är ett barn på under två år som det handlar om. 

    "Uppfostran" ska inte sträcka sig hur långt som helst med ett så litet barn. På vissa av er låter det som om ni saknar barnagan.

    Jag har sett en del exempel på det jag antar att ni menar är "rätt" uppförande. T ex en liten två- eller treåring som satt helt fastspänd i sin sittvagn och blev matad (eftersom han inte nådde något, inte ens bordet) sked för sked på restaurang. Han blev tillsagd så fort han slingrade sig (han ville loss) och när han började göra ljud (inte särskilt högt) i protest blev han genast utrullad.

    Jag upplevde inte detta som särskilt positivt. Det gjorde garanterat inte ungen heller. Han blev ju behandlad som ett misshagligt litet paket, helt utan möjlighet att delta/växa/njuta av situationen.
    Men det är alltså sådana mammor vissa av er gillar. Suck. 


  • astro
    Anonym (Väx upp!) skrev 2010-08-06 21:07:28 följande:
    Jag tycker inte om tonåringar som "pratskriker" om allt häftigt de gjort. Jag gillar inte heller när de spelar musik högt med sina mobiltelefoner. Jag avskyr vuxna människor som blir fulla och högljudda när de åker flygplan. Jag stör mig på gamla som går för sakta. Jag blir galen på de som ska betala med mynt när de handlar. Jag retar mig på tonårstjejer som går armkrok i folksamlingar. Jag blir vansinnig på Greenpeace-aktivisterna som hoppar på mig när jag försöker gå över torget...osv.

    Men inte tänker jag begära att de INTE ska få åka med kollektivtrafik eller att de inte ska få vistas på offentliga platser öht. Snacka om att en del i den här tråden är själviska och ignoranta. Flytta till en öde ö eller inse att vårt samhälle består av alla möjliga människor, unga som gamla.
    Var i stan idag och såg en senior som tog sig över gatan ... säkert så snabbt han kunde. Det tog en stund. 
    Som vissa här resonerar skulle han väl inte få gå ut alls, eller hamna i rullstol.
    I det samhället vill inte jag bo. 
  • astro

    Åkte buss med min lilla solstråle idag och gjorde exakt det som många småbarnskritiker sagt att vi mammor ska: lekte med honom hela vägen.

    Varvid han skrattar, tjoar, klappar händer o s v

    Och då undrade jag i mitt stilla sinne: Hur menar ni att man ska göra? Hur leker man tyst och diskret med en unge under två år? Är leken kul så får den fart på honom. är den inte kul tappar han såklart intresset.

    Vad har ni för konstiga ungar som är tysta och sitter still när man leker med dem? 


Svar på tråden Blev avsläng från bussen pga min 23 månaders!