Du säger att du nu går på rutin och att allt rullar på. Att du valt att anpassa dig efter hans liv.
Men nu du verkar du fundera kring hur mycket uppskattning och bekräftelse han ger tillbaka.
Varför tror du att du frågar dig det just nu? Vad har förändrats hos dig? Hos honom? Hos er?
Det låter som om du börjar fundera på hur viktiga olika saker i ditt liv är. Men kom ihåg att barnens mening eller din kärlek till dom har ingenting med honom att göra.
Anledningen till att jag frågar är att du beskriver det som om det pågått väldigt länge men att du precis börjat fundera på det. Vad fick dig att posta här på FL just nu? Någon speciell händelse kanske? Tankar?
Det verkar ha många tankar just nu om framtiden, nutiden och hur det har varit. Att inse att man vill att saker skall vara annorlunda kan vara väldigt smärtsamt. Frågor och funderingar om varför skar är som de är blir lätt jobbiga att ta hand om...
När du skriver att du upplever sorg när du ser andra par uttrycka kärlek låter det som om det finns en stark längtan i dig efter närhet och uppskattning.
Ibland blir jag hjälp av att formulera och skriva ner mina tankar och känslor. Kanske du skulle kunna försöka ta dig tid att skriva ett brev till honom. Du behöver aldrig visa det för honom, men kanske skulle vara ett sätt för dig att känna efter vad du saknar utan att bli ifrågasatt? Det hjälper dig kanske att se vad det är du egentligen längtar efter och vilka förändringar du vill se?
Det kanske kan hjälpa dig att fomulera dina behov så du kan tala om dom för honom senare?
Att du känner ledsamhet kan vara början på en väldigt nyttig förändring i ditt liv. När man inser att man saknar något är det ofta ett steg mot något bättre...
//Mjasso
Ibland tänker jag på livet som ett litet experiement. Jag testar olika saker och ser vad som händer. Försöker klura ut vad jag mår bra av. Hittar ibland saker som får mig att skratta och ibland saker som får mig att må dåligt. Det viktiga för mig är att prova mig fram. Se vad som funkar för mig. Och komma ihåg att det viktigaste personen i mitt liv är mig. Om inte jag är glad och lycklig, hur kan jag hjälpa någon annan att bli det?
Du har redan tagit steget att skriva av dig på FL. Det är modigt gjort. Och nytt.
Ett litet steg kanske du tycker, men ändå ett steg åt något håll. När vi gör samma sak om och om igen men förväntar oss olika resultat är vi ganska trångsynta. Så därför är alla steg på en ny väg alltid bättre än att gå fast i gamla spår som inte leder till glädje...
Men att du tar ett steg åt något håll betyder inte att du måste göra stora förändringar i ditt liv. Det första steget är kanske att börja titta mer på din situation idag. Att våga se dig själv där du är idag är bara det väldigt modigt. Många springer runt och lever sitt liv utan att fundera på varför de lever som de gör.
Men du har rätt, det är läskigt att lämna rutinen. Att lämna det invanda där tryggheten finns. Du får ta ett steg i taget.
Du behöver inte ta de stora frågorna direkt. Börja med det lilla. Kanske börja med att fundera på de sista tre gångerna då du kände dig glad och fri? När var det? Hur kändes det? Vad fick dig att känna så?
//Mjasso