Jag undrar om det finns några par eller singlar på detta forum som är i processen att adoptera eller genomfört en adoption utan att först försöka få barn på biologisk väg?
Skulle vara intressant att höra lite om era upplevelser. Hur blev ni bemötta av hemutredarna, era vänner och familj? Det känns som om att alla utgår från att adoption är det "sista" alternativet när inget annat funkar. Eller är jag fel ute?
- Lo
Har jag också alltid undrat varför folk bara adopterar när de inte kan få biologiska barn.
Vi valde att adoptera utan att försöka få biobarn. Vi hade båda en längtan efter att få barn på detta vis och det visade sig vara helt rätt för oss. Vi är alla olika och det får omgivningen bara acceptera.Vilket jag upplevt att de i vår omgivning har gjort. Å andra sidan har vi aldrig bett om ursäkt eller diskuterat våra val med andra innan vi vetat vad vi vill själva.Vi blev bra bemötta av vår hemutredare .Dels tror jag det berodde på vår tydlighet i alla samtal med henne om varför det var självklart för oss att välja denna väg utan att försöka få biologiska barn.
Många har naturligtvis frågat varför vi valt denna väg och svaret har varit enkelt.Adoption har varit prioritet ett precis som biobarn är för andra.Konstigare behöver det faktiskt inte vara.
Följ ditt hjärta så vet du att det blir rätt i slutändan!!
Hej!
Jag och min man har inte försökt få biologiska barn och vi har nyligen avslutat medgivandeutredningen. Vi blev positivt bemötta av hemutredarna. Vi har fått några konstiga kommentarer av omgivningen men de allra flesta är positiva och glada för vår skull. Många har ju blivit förvånade när vi berättar att vi ska adoptera.
Jag tror det är viktigt att göra det som känns rätt för en själv så blir det bra.
Hej!
Jag har inte försökt få biobarn. Jag har adopterat som ensamstående och för mig var den stora frågan om jag skulle försöka få barn själv eller inte. När jag kom fram till att jag ville försöka med det så föll det sig helt naturligt att ansöka om att få adoptera. Jag blev inte ifrågasatt av min hemutredare mer än att hon undrade över att jag var så ung. (jag var 32 när jag ställde mig i kö - inte så ungt tycker jag)
Hade jag vetat då att det skulle ta nästan 4 år tills jag fick mitt barn i famnen så finns risken att jag försökt få biobarn under tiden. Nu förstod jag tack och lov inte det - bara tanken på att jag inte skulle fått mitt barn är... nej, den är otänkbar! 
<3 <3 <3
Jag fick inte ens frågan av min utredare.
Jag undrar, ni som valt att inte försökt få biologiska barn, har ni aktivt undvikit det, det vill säga använt preventivmedel?
Tack för att ni delar med er!
En vän till oss sade att hon hört att det skulle vara mycket svårare att adoptera om man först inte försökt på biologisk väg. Jag tyckte att det lät konstigt, det borde väl vara viljan som räknas, men kände ändå att jag ville se om det fanns några i samma sits som oss.
Tack för svaret, Maganda!
Det enda jag kan tänka mig skulle kunna försvåra i adoptionsprocessen är väl att vissa länder kräver infertilitetsintyg av blivande adoptivföräldrar. Men annars borde det rimligen inte vara svårare än för oss som försökt biologiskt först. Är man färdig med sina funderingar och verkligen vet vad man ger sig in på så tror jag inte hemutredaren ifrågasätter motiven.
Lycka till!
Är också nyfiken på vad som gör att man hellre väntar i flera år och genomgår olika prövningar, om det är så att man KAN få barn den biologiska vägen. Nu kanske jag trampar på i ullstrumporna, men är alltså nyfiken! Det verkar ju inte vara så jätteovanligt i alla fall. Någon som vill berätta publikt?
Jag funderar på samma sak. Vi har en bebis nu men jag skulle gärna adoptera tvåan.
Någon som vill berätta publikt?
Någon som vill berätta publikt?