Hjälp, var går egentligen gränsen?

Hej, För det mesta är vi en vanlig familj med radhus och fritidshus. Vi har varit tillsammans i 13 år har ett barn på 4 år (som vi fick efter 7 missfall). Vårt barn skulle bli förkrossat om vi separerade och för mig känns det otänkbart att endast få bo med mitt barn på ½ tid. Ändå dyker funderingarna upp hela tiden om vi verkligen borde leva tillsammans? Vi har haft stora problem sedan vårt barn föddes. Vi har testat med familjerådgivning, men det hjälpte lite för stunden, men nu har det återgått till det normala.Sambon vägrar att gå med på familjerådgivning fler gånger.

Jag tror att min sambo har bristande impulskontroll vilket leder till utbrott titt som tätt. Tex. Sambon började semester före mig och tillbringade några dagar med en kompis och vårt barn vid vårt fritidshus. När jag kommer dit så är det väldigt stökigt i huset och höger med disk etc. Då säger jag till sambon att när barnet har somnat i kväll så kan vi väl hjälpas åt att röja upp. Då får sambon ett vredesutbrott inför mig och vårt barn och kallar mig för hora, säger att mina föräldrar är äckliga att jag är frigid och inte ens kan få barn att det inte är konstigt att mitt ex var otrogen etc.

Hela semestern gick jag upp med vår morgonpigga barn medan sambon sov ca 2 timmar längre varje morgon. En morgon frågade jag honom om han kunde gå upp för att jag hade sovit dåligt. Då stormar han upp och gormar att jag är en bitter djävla kärring. Sedan frågade jag inte någon mer morgon.

Vid ett tillfälle står jag och lagar lunch. Sambon pratar i telefon och vårt barn ramlar på cykeln och slår i huvudet. Sambon fortsätter att prata i telefonen fast han sitter bredvid så jag stormar ut och lyfter upp sonen medan jag hojtar till sambon att ta hand om maten så den inte bränns vid. Då kastar han iväg telefonen och häller ut all mat i slasken så att allt blir förstört.

Vid dessa tillfällen blir jag väldigt arg på min sambo och det tar fram mina sämsta sidor. Förstår att detta inte är bra för vårt barn. Hur ska jag hantera sambons utbrott? Eller är det egentligen kört för vårt förhållande? Emellan utbrotten är vi som sagt en vanlig familj som har alla förutsättningar att ha det bra? Jag upplever det dock som jobbigt att sambon gillar att dricka mycket alkohol på helger och under semestern. Sambon har också för ca 2 år sedan kastat bort sin förlovningsring för andra gången under ett vredesutbrott och jag valde efter ett tag att även ta av min ring. Det känns jobbigt när folk frågar om inte vi ska förlova oss eller gifta oss.

Snälla hjälp mig att se det bästa i situationen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-09-09 14:19
Hej Gerd,
Tack för ditt tidigare svar! Du undrar lite över hur länge vi haft dessa problem och de började när vi fick vårt gemensamma barn och förvärrades i samband med att jag började jobba efter föräldraledigheten. Jag började då på ett nytt jobb i samma veva som vårt barn började på dagis vilket jag upplevde som väldigt stressande (samma morgon som jag skulle börja på mitt nya jobb var första gången min sambo kallade mig för hora vilket jag upplevde som väldigt kränkande, men han avskyr som han brukar säga stressade småbarnsföräldrar).
Andra påfrestningar som skedde i samband med att vi fick barn var att sambons pappa dog. Sambon hade ingen kontakt med sin pappa under sin barndom utan de fick först kontakt när sambon var ca 37 år och efter några år så dog pappan. Sambon har också ett barn sedan ett tidigare förhållande som fram till att vårt gemensamma barn föddes, bodde hos oss varannan vecka, men när vi fick vårt gemensamma barn så valde barnet som då var 12 år att enbart bo hos sin mamma vilket min sambo tog mycket hårt.
Anledningen till att jag hör av mig till dig igen är ytterligare en oroande sak har hänt. Jag reste utomlands med mitt jobb på en kickoff och var bortrest 3 dagar. Sambon gillade inte alls att jag skulle resa bort, men jag anser att det ingår i jobbet att man bör följa med på sådant (skulle jag vara den enda som inte följde med?). Annars reser sambon mycket mer i tjänsten än vad jag gör, men det anser han ingå i jobbet.
Jag ringde hem varje dag jag var bortrest mest för att höra hur det gick med vårt barn etc. Fast sambon frågade mest om ifall jag varit ute och festat, vilken tid jag gått och lagt mig etc. Han bad också om att jag skulle ringa senare samma kväll, vilket jag också gjorde. Han SMS: ade också och bad att jag skulle ringa upp en exakt tid, vilket jag också gjorde. Dagen innan vi reste hem så sa jag att jag skulle ringa när jag hade landat. Planet var ca 15 minuter sent och när jag satt i bilen på väg hem plockar jag upp telefonen och ska ringa hem.
Då ringer sambon precis och är jätteupprörd och ifrågasätter varför jag inte ringt för och säger kommentarer som att är du på väg till jobbet eller, du tänker bara på ditt jobb etc. Jag försökte lugna honom med att jag precis satt mig i bilen och var på väg. Jag upplevde det som väldigt kränkande eftersom jag delade bil med 3 kollegor som kanske hörde vad han gapade om i telefonen. När jag kom hem var sambon på ett uruselt humör vilket gick ut över både mig och vårt barn. Han var sur och känslokall hela helgen och fick olika utbrott och nedvärderade mig totalt. När jag frågade varför han var så himla arg hela tiden så gapade han om att det är ju självklart med tanke på vad jag gjort mot honom (dvs, åkt i väg utomlands med jobbet) och att jag knappt hört av mig (fast jag ringt ca 5ggr). Han gapade om att jag är värdelös, att mitt jobb är totalt värdelöst, jag kunde dra hem till min kompis (som han även alltid påstår är lesbisk när han är arg trots att hon både är gift med en man som hon har barn med). Att mina föräldrar är totalt dumma i huvudet. Att det inte var konstigt att mitt ex. var otrogen eftersom jag är så himla värdelös. Att jag är ett dåligt ligg osv.osv. Tillslut sa jag att han kanske inte borde vara tillsammans med mig då eftersom han avskyr mig så mycket och då måttade han slag i luften och hotade med : ?djävlar vad du ska få???...
Nu efter några dagar har han lugnat ner sig och växlat totalt. Han försöker vara jättesnäll och gullig. Erbjuder sig att han ska hjälpa min syster att flytta etc. Det är bara det att jag fortfarande har en stor klump i magen och har svårt att känna någon som helst kärlek till min sambo. Främst av allt är jag väldigt orolig för vårt barn som får uppleva alla dessa uppträden. Förstår att vi borde gå i familjeterapi igen, men jag tror det är helt hopplöst att få med sambon dit igen. Själv känner jag mig ambivalent och varje gång det händer så tänker jag aldrig mer, men så lugnar det ner sig och jag återfår hoppet igen.
Hjälp, vad är det som händer?