Som frågan lyder?
*Varför valde du att äta medicin eller inte?
* Vilka är dina argument?
*Hur har det gått?
Är lite nyfiken på människors tankar ang. sk lyckopiller?
Dela med dig!
Vad tycker du?
Jag har lidit av depression sen jag va 17...då började jag medicinera men kände när jag mådde bättre att jag vill inte äta en massa medicin. Jag slutade och föll snart ner i depressionen igen. Började medicinera och slutade igen.
Det verkar som att jag inte bildar tillräckligt med serotonin och därför måste få hjälp med medicin för att ligga på rätt nivå, så som "vanliga" människor gör.
Jag har fått testat så otroligt många olika preparat innan jag hittade rätt för nåt år sen...10 år sen jag först fick hjälp. Olika kombinationer har ibland hjälpt mig men för tillfället funkar Cipralex bäst. Har även sömnsvårigheter som jag medicinerat de senaste 5 åren och när jag fick bättre ordning på sömnen va de lättare att hitta rätt antidepressiva medel.
Vill du veta mer så fråga
Puschar lite! 
Har ätit antidepp under 11 år med ett avbrott på 6 mån. Ärligt talat vet jag inte om de hjälpt mig - alls. Märkte att jag vid avbrottet snabbt föll in i en depressiv episod igen, men eftersom jag nu förstått att det ofta är årstidsbetingat för mig så undrar jag om det inte bara var min vanliga vinterdepression som satte igång då.
Jag började äta atidepp när jag var 14 och gjorde bara som läkarna sa. Tänkte att det inte kunde skada att prova. Sen bara fortlöpte det. Slutade för två år sedan för att testa att stå på egna ben och det har gått bra. Har sluppit många av de biverkningar jag haft och börjat "känna" igen - på gott och ont.
Fick PÅ när jag var 28-29 år efter en trafikolycka där jag fick en kraftig whiplashskada. Efter 5 år av mycket smärta så fick jag PÅ.
Min läkare sa att jag förbrukade mer serotonin än normalt för att försöka slippa smärtan, så den tog slut!
Så jag åt Zoloft i 3-4 år.
Började ta hand om kroppen med massage och försökte sätta gränser för vad jag klarade av.
Sen slutade jag!
Tror dock att jag var "tvungen" att äta lyckopiller för jag mådde verkligen skit i början! Det tog lång tid innan jag stabiliserades.
Men att sluta gick kanon bra!
Var ångestfri i 5 år tills nu.
Nu har jag två barn 5 och 2,5 år..
Har haft sömnbrist i 5 år, hinner inte ta massage, bär för mycket, tar inte hand om mig själv alls, äter dåligt, dricker dåligt, varit sjuk hela våren.
Det tog stopp vid midsommar efter 3 månaders kämpande mot infektioner och penicillinkurer, sjuka barn, nytt jobb.
(Skäms nästan över hur jag misshandlat min kropp)
Så det är inte konstigt att jag fått ångest igen. Grejen är den att denna gång vet jag lite mer vad det handlar om och jag får inga attacker utan mer generell ångest, nedstämdhet.
Jag antar att min serotoninhalt är väldigt låg just nu och försöker öka den med olika tips och ideér jag fått här inne!
Äter inga mediciner, går hos en psykoterapeut och tar även akupunkturbehandlingar.
Vill klara detta UTAN mediciner om det går!
Jag tror det går!!
Jag hoppas det går!
Jag tycker inte om att stoppa i mig preparat egentligen, men varje gång jag gjort det har jag funderat över varför jag tvekat så länge.
Ja, de ger mig krafitiga biverkningar, men de ger mig också livet åter.
Jag lider av generaliserad ångest (GAD) med påföljande återkommande depressioner.
Generella skäl FÖR att ta antidepressiva:
*Det är onödigt att må dåligt när man kan må bra
*Självutläkta depressioner har större tendens att komma tillbaka
Mina skäl FÖR antidepressiva:
*De minskar min ångest
*De stabiliserar mitt humör
*De höjer mig till en nivå där livet är värt något i långa loppet och inte bara stundtals
*Jag får mina (dag)drömmar tillbaka
Generella skäl MOT antidepressiva:
* Det är bäst att prova om terapi hjälper i första skedet
*Man vet inte riktigt hur antidepressiva medel fungerar i miljön
*Biverkningar
Mina skäl MOT antidepressiva:
*Jag vill inte vara i behov av dem
*Biverkningarna är astråkiga
*Mitt tillstånd är så ojämnt att jag inte vet vad som är min ordinarie uppgång och inte när jag tar dem
*Det är drygt att hålla på med
Min sambo drabbades plötsligt utav fruktansvärd panikångest. (han gick från en fullproppad vardag till en utan något att göra...) Det var hemskt att se honom lida så. Vi gick tillsammans till en läkare. Läkaren var toppen!!! En "vanlig" läkare på vårdcentralen, men han visste verkligen vad han snackade om! Han ville inte skriva ut starka tabletter utan ordinerade massor med motion, ut och springa, läsa någon givande kurs, samt ta alla tillfällen att vara utomhus. Han fick tabletter att ta när han kände attacken komma, för att ta udden av den. Detta har hjälpt! Han är inte fri ännu men har kommit så långt! Nu kan han ha en attack utan att jag mäsdker det! Han har lärt sig hur hans kropp fungerar och han vet hur han behåller kontrollen. Så jag är för tabletter som man tar för just oro/att ta vid en attacks början men är emot att direkt hoppa på en behandling med "lyckopiller". Kroppen är fantastisk! Man kan glöra så mycket själv, innan man tar till medicin!
Jag har bara medicinerat vid en av mina depressioner, i 9 månader. Ångrar att jag inte gjorde det varje gång! Alla mina fördomar om medicineringen grundade sig på åsikter jag hört i olika forum och att folk omkring mig trodde att jag skulle bli personlighetsförändrad, avtrubbad eller ansåg att en massa flummig terapi skulle vara bättre. Fast jag klarade inte av någon form av samtalsstöd eller terapi när jag hade depressioner, utan det hjälpte först när jag var på väg ut ur depression eller hade börjat medicinera. Det krävdes stort mod för att jag skulle börja medicinera och att jag fick gå emot mina egna konstiga tankar om medicinering, att vara "svag" och att helt enkelt inte vilja vara en sån dom lider av psykiska problem.
Vad gäller ångest tycker jag att det är svårare. Jag vill inte ta beroendeframkallande mediciner (bensodiazepiner) och dom andra ångestlindrande medicinerna jag har provat har haft en väldigt stark effekt på mig på så vis att jag har blivit extremt trött och knappt orkat vare sig vara vaken eller tänka normalt när jag tagit dom. Fast jag har förstått att även långvarig behandling av ssri kan hjälpa mot ångest??? Jag har mest den där ständigt gnagande ångesten eller panikattacker i samband med depression, så därför har jag inte läst så mycket eller frågat om hur det fungerar med medicinering när det är enbart ångest utan depression.
Ssri funkar ju också med att sätta igång återbildande av de områden i hjärnan som påverkats i samband med depressionen och skapar en bättre balans av olika hormoner och signalsubstanser eller vad det nu heter.
Vad gäller ångest tycker jag att det är svårare. Jag vill inte ta beroendeframkallande mediciner (bensodiazepiner) och dom andra ångestlindrande medicinerna jag har provat har haft en väldigt stark effekt på mig på så vis att jag har blivit extremt trött och knappt orkat vare sig vara vaken eller tänka normalt när jag tagit dom. Fast jag har förstått att även långvarig behandling av ssri kan hjälpa mot ångest??? Jag har mest den där ständigt gnagande ångesten eller panikattacker i samband med depression, så därför har jag inte läst så mycket eller frågat om hur det fungerar med medicinering när det är enbart ångest utan depression.
Jag var deprimerad mellan att jag gick i 8:an tills andra året på gymnasiet. Alltså fyra år. När jag väl skaffade hjälp så fick jag erbjudandet att ta mediciner men jag tackade nej. Helt enkelt för att jag visste grunden till problemet! Jag hade tvångstankar och när jag lyckades bli av med dem så försvann även depressionen 
Ville åtminstone pröva att bli frisk utan mediciner, om det blev för svårt så skulle jag överväga det.