Medicin eller inte vid Ångest/Deprission? Ja eller Nej och varför?

Jag hade upprepade depressioner under 17-20-årsåldern och gick igenom flera kriser och ett trauma med sjukskrivning och posttraumatiskt stressyndrom till följd. 

För 4,5 år sedan insåg jag att jag led av dystymi (kronisk depression light - mycket oro och ett allmänt nedstämt humör) och social fobi och började ta cipralex. Det var nåt av det bästa jag gjort i hela mitt liv! På bara några veckor blev jag en riktig människa! Minns inte när (om?) jag någonsin mått så "normalt" bra.

Sedan dess har jag tagit medicin förutom ett kortare uppehåll då jag försökte trappa ner. Men direkt kom min vardagsångest tillbaka så jag trappade upp igen och blev bra direkt.   

Min läkare/psykolog har sagt att det är stor risk för återfall för mig så jag kommer nog få knapra resten av livet.   Men hellre det än att må skit och inte ha ett värdigt liv.

Kan ju tillägga att jag har gått hos sammanlagt 12 olika psykologer/kuratorer vid olika tidpunkter i mitt liv och löst upp oändligt många knutor och sår i själen. Jag har kämpat något otroligt och mår idag nästan bra med undantag för oro och panikångest som spökar (som jag lyckas hålla tillbaka genom tankeövningar). 

Så för mig är det ett måste. (för andra får man ju se från fall till fall) 

'Lyckopiller' existerar INTE. Man blir varken glad eller hög bara för att man tar dem. Hur många man en tar så blir man INTE glad eller high :)
Jag tar fluoxetin för att jag inte stod ut längre. Har inte mått bra på flera år och min kropp har slutat tillverka ämnena i kroppen som kan göra mig glad. De hjälpte i början, men bara till den mån att jag den mesta tiden inte låg i sängen och bara skrek, nu hjälper de inte längre.

Pushar lite till!

Det är intressant att läsa om människors olika uppfattningar men en sak verkar alla hålla med om och jag med att det handlar inte om att äta "lyckopiller" man blir definitivt inte lycklig bara för att man äter medicin snarare att man håller sig över ytan och överlever tills det vänder.

Vissa tror verkligen att man tar ett piller och sen blir man lycklig.  Så lätt är det verkligen inte.

Både jag och min sambo har ätit antidepressiv medicin.

Jag åt medicin för många år sedan när jag var deprimerad. Fick först prova Zoloft som gjorde att jag mådde mer och mer dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag fick mer ångest till exempel och försökte ta mitt liv eftersom den där spärren släppte som hindrade mig förut. Fysiskt mådde jag så dåligt att det kändes som att jag var sjuk. Inga biverkningar gick över med tiden. Jag bad om att få sluta men fick istället testa en annan medicin. 

Nästa medicin jag provade var Citalopram. Jag mådde bättre och bättre hela tiden. Fick massor av energi. Blev väldigt kreativ. Min sociala fobi försvann så att jag kunde prata med vem som helst. Spärrarna släppte.
Jag har läst om hypomani och tycker att det stämmer bra in på det jag upplevde. 
Mina arbetskamrater trodde att jag gick på droger och sa det till min chef som hotade med att drogtesta mig. Jag sa att de fick göra det om de ville för de enda "droger" jag tog var antideppmedicin och insomningstabletter. De fick inte testa mig sa hon då. Jag var oskyldig men kunde inte bevisa det. En mycket obehaglig situation.
Jag bad läkaren om att få sluta med medicinen men fick trappa ner den. Innan nertrappningen började jag känna av en otäck biverkning. Det kändes som att jag fick elstötar i huvudet när jag skulle somna. Detta kom lite då och då och fortsatte i flera år efteråt. Ja år. Jag var i alla fall inte deprimerad längre utan normal.   

Tyvärr blev jag deprimerad igen efter flera år. Fick då prova Mirtazapin. Nästan direkt fick jag tillbaka stötarna som jag hade haft uppehåll på ett lite längre tag. Jag står inte ut med det. Försökte så klart och hoppades att det skulle gå över men jag vill inte förstöra min hjärna helt så jag valde att trappa ut medicinen. Stötarna försvann och kom faktiskt inte tillbaka. Min läkare ville att jag skulle testa en annan medicin mot depression men jag vägrade.

Jag provade istället naturläkemedlet Johannesört. Det hade jag gjort innan (inte samtidigt som antidepp!) och då hade de gett en positiv verkan på mig när jag överdoserade dem lite.
Testade att ta dem en dag (2 tabl bara) men fick ödem runt ögonen. Misstänkte allergi. Väntade några veckor och testade igen men tyvärr fick jag blåsor då också så jag tror inte att jag tål tabletterna.

Jag kan alltså varken äta antidepressiv medicin eller Johannesört. :(

Min sambo som var deprimerad äter nu en antidepressiv medicin men jag minns inte vad tabletterna heter. Hur som helst så har hans humör förändrats kraftigt. Förr ville han aldrig hitta på något, han var sur och lättirriterad för det mesta o.s.v. Han är nu som han var i början av vårat förhållande. Han har energi till att hitta på saker varje dag, är glad, vill testa nya saker, har 100 ggr bättre tålamod än innan o.s.v.  
De enda biverkningarna han känner av säger han är att han har svårt att somna på kvällarna och att han blir torr i munnen.

Så jag tror visst att tabletterna kan göra en glad och lycklig fast det sägs att det inte är så de fungerar. Däremot blir säkert inte alla som tar dem lyckliga men några.

Jag tror också att medicinen kan skada hjärnan om man har otur för hur kommer det sig att jag fick "stötar" av dem som jag aldrig känt av tidigare?  

Anonym (aaaaa):
Att bli manisk/hypoman av SSRI är en indikation som KAN innebära att du har bipolär sjukdom. Har du testat några stämningsstabiliserande preparat?

Jag har medicinerat ett antal gånger , provat ca 10 olika preparat. Har bara upplevt att jag blir avstängd, kall, likgiltig, tjock, självmordsbenägen och förlorat sexlust och orgasmförmåga. Har även testat ETC.
Har lidit av återkommande depressioner, panikångest och stressproblem. Jag valde till slut den långa vägen - terapi och att ta hand om mig själv. Är i princip allergisk mot stress och måste se till att gallra och prioritera i livet så jag lägger min energi på rätt saker. Träna, äta bra, var aute i naturen, göra sådant jag tycker är roligt - var alite egoist helt enkelt. Tidigae låg min fokus på alla andras behov, tankar och åsikter - det tog mycketr energi och skapade mycket ångest hos mig.
Har fortf down-perioder men har inte haft PÅ el migrän tex på 10 år tack vare mitt nya sätt att leva. Men det har varit en lång resa och mycket jobb.

Är inte generellt emot medicinering utan tror att vi alla är olika och att det alltid är värt att prova medicin - men om det itne funkar kan man testa andra behandlingar