Att bli familjehem

Låter som en utmärkt idé om ni har en trygg och stabil situation. Men glöm inte att det sällan är barnet som är problemet, ni ska oxå hantera anhöriga - vilket KAN va krävande. Men soc gör uppföljningar och handleder er. Åtminstone i bra kommuner.

Tänk också att detta är ett uppdrag för resten av livet. Jag har själv varit familjehem och båda mina flickor som jag haft har mig som stort stöd även sen de flyttat. För den ene kommer jag va mamma resten av livet. Men för mig är det självklart att jag sinns kvar, jag älskar ju dem.

Ersättningen varierar, men säg 7000:- efter skatt. Är stora variationer beroende på hur tungt uppdraget är, men som du säger - det är inget man gör för pengarna. Däremot ska man inte behöva förlora på det.

Och man lär sig oerhört mycket om sig själv, om livet och om andra. Det är otroligt utvecklande och spännande. Jobbigt är det, men värt det!

Jättelycka till!!!

De allra flesta jobbar som vanligt. Men i starten kan det ju krävas att man är hemma ett tag, men en 5 år gammal tjej gissar jag att man får räkna med att va hemma några veckor/månader, särskilt om man ska inskola på ny förskola7dagmamma. Då får man förlorad arbetsinkomst.

Sen får man räkna med att det ofta är lite extra med allt, besök på sjukhus, soc, skola osv.

Men det är ett otroligt roligt uppdrag1

Arbetar du samtidigt som du är familjehem?

Menar inget illa med min fråga utan undrar rent allmänt om familjehemsföräldrar kan ha ett vardagsliv med jobb eller studier och samtidigt ha placerade barn?

Isåfall är det ju väldigt bra betalt -lite oroväckande och kanske en anledning till att en del (ingen nämnd här dock ) väljer detta för pengarnas skull?

Det beror helt på plac om man kan ha ett jobb, vi hade tex en plac där vi hade möten i skolan 1 gång i veckan, Soc kontakt 2 g i månaden, umgänge med föräldrar varannan vecka.
Bup kontakt.
Det finns ingen arbetsgivare som står ut med att man är borta 2 gånger i veckan...

Socialt liv med plac barn beror också helt på barnet. Är barnet som vilka andra barn somhellst, inga probelm...
Är barnet utagerande, diagnoser, reagerar på främmande människor eller miljöer osv
Så KAN det sociala livet bli ganska begränsat...i alla fall ett tag!
Sedan beror det också på vilka vänner man har om de förstår elller inte...

Låter toppen :)
Det ser ju väldigt olika ut från person till person och även barn har olika behov!
Hoppas du talar om hur det går ;)  Lycka till!