Uppfostran - vad är viktigast och hur gör jag

ojdå, självklart kryssade jag i fel. ska vara: Acceptabelt beteende viktigast. Använder time out el liknande. Det är bra att ta in honom på rummet när han gnäller och inte slutar, stoppar beteendet och budskapet kommer fram tillslut. han är 3 år

Nej, jag tror tyvärr inte på time out.. Har läst för mycket negativt om det..

Jag tycker dessa "time out"-fasoner är ren och skär MOBBING!

trams. Det beror helt på hur det genomförs.

Jag säger till min dotter på 4 år att det är oacceptabelt att hon är otrevlig och att hon får stanna på sitt rum tills hon är lugn och trevlig, då är hon välkommen att vara med, det gäller alla. Om någon annan i familjen (jag tex) tappar humöret, får denna gå undan och lugna ner sig.

Det ena behöver inte ta ut det andra...

Hos oss är det acceptabelt beteende OCH empati/självkänsla SAMT socialt accepterat beteende som är viktigast, vi använder oss av time-out men använder INTE barnens rum, där är det deras fristad och ingen straffkoloni.

Däremot så får de sitta i trappan om de ballar ur totalt och behöver lugna ner sig. Oftast fungerar det att resonera med dem och det har fungerat sedan ca 1 års ålder på alla tre.

Personligen så anser jag att självkänsla och empati skapar ett acceptabelt beteende, det hänger helt enkelt ihop om man fostrar en empatisk och trygg människa att denna person också beter sig på ett bra och ödmjukt sätt.

Jag svarade självkänsla och empati, men tycker alltså att det är precis lika viktigt med ett bra beteende. Samtidigt är det ju helt klart en defintionsfråga vad man anser vara "acceptabelt beteende". Jag anser inte att man kan förvänta sig av ett litet barn att de tex aldrig skriker eller tappar fattningen, äter fint vid matbordet, eller säger tack och förlåt vid lämplig tidpunkt osv... jag anser inte heller att man kan förvänta sig att de på något sätt redan i förväg ska känna till våra vuxna normer och bete sig och handla utifrån dem. Det tar en hel uppväxt för människor att socialiseras, och det tar också en hel uppväxt innan barnet genomgått all den omfattande utveckling som faktiskt krävs.

Tillägger att jag givetvis inte använder time-out och liknande som endast handlar om att förvisa och kränka barnet för dess faktiska känslor.

Annat.
Självkänsla, empati och acceptabelt beteende är och har alltid varit viktiga delar. Vi använde oss inte av regelrätta time-outs men det hände ibland.

Fast det handlar väl eg. om hur gamla barnen är? En treåring beter sig inte acceptabelt för att det är i en trotsfas. Uppfostra vet i fasen om jag har börjat göra än. Det gäller att klara vakentiden bara känns det som. det funkade bra att vara pedagogisk till strax efter 2-års åldern sen har det bara gått utför

Men, på något sätt har han blivit en snäll, omtänksam och artig storebror. Att han inte lyssnar för fem öre är en annan sak. Eller, han lyssnar, men han struntar blanka fan i vad man säger.

Här blir det sängen i hans rum och stänga dörren. Han har inga problem att leka i sitt rum eller somna på kvällen. Annars är det naturligtvis bättre med en mer neutral plats. Att det skulle vara negativt med en time-out kan jag inte förstå. Att ignorera däremot är väl aldrig en bra grej? Men just att han ska lugna ner sig så man kan prata med honom, eller för att han ska förstå att han inte kan få sin vilja igenom hela tiden.

Gott beteende uppmuntras

Det går väl inte att skilja åt på det sättet? Självkänsla och empati bidrar till ett schysst beteende, och att veta hur man beter sig socialt acceptabelt är en del i att bygga upp självkänsla och empati.