Bra och positiva sätt att hantera 2½-åring...

Tja, när det gäller fall 1 så är det hos oss "inga konflikter kring mat" som gäller. Vi har en son som generellt inte gillar mat, så vi avdramatiserar. I ert fall hade jag bara sagt att "tack för maten, varsågod och gå ifrån". (Hemma hos oss resulterar det i att barnet kommer tillbaka om en stund och fortsätter äta som ingenting. Vi behandlar det som ingenting också.)

Fall 2 så hade jag avlett. Om ni ser att han kommer bita och vet att en åtsägelse kan resultera i en bitattack så skulle jag gjort nåt helt annat, tappa en grej som låter mycket i golvet, tagit barnet och sagt "kolla en fågel" och titta ut genom fönstret eller nåt sånt. Han bits ju inte för att han vill skada eller för att han är dum. Han bits. Kan han då göra nåt annat så går bit-suget över. (Men vi har inga bit-problem, eller småsyskon så jag lägger en stor brasklapp här.) Barn som kan råka bitas måste ju övervakas ganska mycket dock. Ibland är ju bitandet ett resultat av att man har så mkt känslor i sig som måste ut. Man kan ha en "bitsak" som man får bita i?

När det gäller trean har jag nolltolerans. Om man ska gå själv när det är trafik så måste man hålla i mamma eller pappa eller i vagnen. Annars lyfts man direkt bort. När vi är ute och promenerar så är jag också tydlig med att "här kan du gå själv, här behöver du inte hålla ihanden, här är det säkert". (Då får man oftast en liten näve i handen iallafall.)
Om killen smiter när han borde hålla i handen så är vi bara tydliga med att så får man inte göra, det är jättefarligt. Ingen stor affär av det, rent utvecklingsmässigt kan man inte förvänta sig något annat av en 2,5åring.

Jag kan väl tillägga att när det gäller situation 1 så har vår grabb ett "perfekt" bordsskick på dagis och när vi är bortbjudna så vi vet ju att han kan när det gäller, alltså är vi ganska tillåtande hemma. Han måste inte sätta sig tillbords när maten är klar eftersom det är ganska orimligt att en 2½ åring alltid är lika hungrig som jag. Han får göra klart vad det nu är han håller på med, och han behöver inte sitta kvar när han ätit klart, men däremot sitter ju vi kvar och pratar och äter och kommer inte och leker.
Typ.

Jag håller med Cat36 om punkterna 1 och 3, så gör vi också här.

Däremot håller jag inte med om att man ska avleda när man har en chans att visa sitt barn hur man ska göra på rätt sätt istället. Är han på väg att slå eller bita så är det ett utmärkt tillfälle att visa hur man ska göra istället.
Konsekvent säga att man klappar fint, kramas och pussas istället när det händer en olycka (skriver olycka eftersom barnet givetvis inte vill vara elakt, utan det vet bara inte hur han ska göra istället). Så visar man genom att ta handen om barnets hand och klappar på syskonet istället, och gärna se till att dom kramas också.
´Gränser måste barn ha, men man kan sätta gränser på olika sätt. Det är inte okej (tycker jag) att släppa gränserna fria, det är inte det fri uppfostran handlar om och barn mår heller inte bra över att få ta ledning och agera förälder över sig själv. Däremot ska man låta barnet få utforska fritt och det ska inte behöva skämmas när det har gjort fel. Man skiljer på beteende och person. Överlag när det gäller olika händelser så är vi noga med att visa hur man ska göra istället. I många fall handlar frustration och övertramp om att barnet inte vet hur det ska agera på annat sätt. River barnet ner alla cd-skivor så visar man och säger var dom ska stå, och låter barnet vara med och plocka upp (om inte barnet är för litet eller inte vill. Oftast vill barn vara med i familjens göromål så det brukar inte vara några problem att barnet inte vill). Man behöver alltså inte säga hur dåligt barnet är som river ner genom att neja och fya (person) utan kan istället vara konstruktiv och visa
 hur det ska vara (sak). Så tänker jag.

Jag tänkte nog mer att man ska avleda innan nån bits, jag utgår från att föräldrarna redan visat hur man klappar fint. Det är inte bra att utsätta småsyskon för bett om det går att undvika. Storasyskonet vet att man inte ska bitas men kan inte hejda sig. Då måste någon annan hejda åt en.

Nu skriver jag på mobilen det är därför det blir hackigt.

Om ett bett har skett så ska man förstås agera som missmaryann

bra tråd med liknande funderingar som jag har med mina pojkar som är 2,5 år och 6 mån.

Jag tycker tvärtom att Cat36 hade ett helt utmärkt förslag till hur man hanterar punkt 2 (jag tänkte själv skriva nåt liknande ).

Det verkar ologiskt att uppmärksamma ett dåligt beteende och "visa hur man gör på rätt sätt" INNAN han faktiskt har gjort nåt fel. Jag tänker att alla sätt att undvika att det dåliga händer - så att man slipper fokusera på just det - är bra, i synnerhet då man har varit med om situationen många gånger förr. 

Över huvud taget tänker jag om barnuppfostran att det bästa sättet är att i mesta möjliga mån undvika situationer - eller avbryta situationer - då barnen (i våra ögon) beter sig illa - på det viset har både barn och vuxna mest möjligheter att visa sig från sin bästa sida. Lättare sagt än gjort, vet jag av egen erfarenhet, men så tänker jag varje kväll, då barnen sover som små änglar och alla dagens konflikter blåst förbi.  

Får jag komma med en fråga. Min son på 2,5 år kastar glas, tallrickar och blomkrukor i golvet. ofta helt utan förvarning men kanske när han är trött och vi upptagna med något annat. vi brukar städa upp och sedan ta tid med sonen och säga att vi inte vill att han gör så, utan att han ska säga vad det är han vill, tex att han vill att mamma ska sluta prata i telefon och vara med honom istället, och att vi älskar honom även om han kastar tallrikar etc.
Är han för liten för att förstå sånt? Hur skulle ni gjort?

1. Vi aktar oss för att hamna i diskussion om mat när det gäller barn i trotsåldern. En fast regel om att den som äter sitter vid bordet har vi, men vill han gå från bordet så är det helt OK. Sedan förvarnar vi innan vi dukar bort, så han har en sista chans att äta lite till.
2. Hur mycket jag än tror och vet att storebror tänker bita/slå babyn, så kan jag ju faktiskt ha fel. Därför säger jag inget om vad jag tror, utan jag tar snabbt och separerar dem. Lyfter upp babyn för att "kolla blöjan", tar tag i storebror för att ge honom en kram, ber honom hämta något åt mig kanske eller så. Hinner storebror däremot påbörja ett slag eller kasta sig fram med tänderna framme, så hejdar jag honom och säger nej, stopp eller vad som passar. Huvudsaken att storebror på ett eller annat sätt hejdas innan han hinner göra illa babyn - både för babyns skull och för att det är effektivaste sättet att bryta den dåliga vanan.
3. Vagn eller sele. Gå själv får han göra när vi är ensamma och inte behöver ta hänsyn till babyn. Då övar vi, och smiter han så får han veta att det dröjer innan han får testa igen. Säkerheten först i det läget.

Jag skulle ge honom plastmuggar och -tallrikar tills han vuxit i från det där. Om kastandet inte får önskad effekt (upprörd förälder som ger maximalt med uppmärksamhet) så kommer han att sluta. Dessutom gillar jag inte att ha krossat glas och porslin runt barn.