Hur hanterar man handlingsförlamning pga ångest?

Ingen?

Här är en till som blir lika dan, ger upp  och sätter mig ner och känner ingenting. Vad har sjukvården sagt att de beror på. Är de pga ångest?

Har själv haft kontakt med psykiatrin men inte tagit upp detta. Har oxå jag gett upp kontakten med psykiatrin då man inte får någon hjälp därifrån.

Vad jag känner igen mig i det du skriver. Ibland så blir jag verkligen handikappad i mitt psykiska illamående. Jag kan ha perioder när jag inte kan göra någonting. Jag tror att jag har klarat det hela pga min underbara sambo som stöttat mig och hållit mig upprätt.

jag antar att du lever ensam? kanske skulle du behöva en ledsagare? Kanske skulle du behöva prata med några av dina vänner eller någon i familjen som kan hjälpa dig att kämpa och kanske hjälpa dig med diverse saker. Tyvärr är det så i sverige att det är lite fult att be om hjälp. Skippa alla de där tankarna och be någon du litar på att hjälpa dig.

Det är hemskt att man som sjuk ska behöva ta sig framåt, det är verkligen en kamp som kan vara hemskt jobbig och kämpig. Men det finns ljus längst borta i gränden. Det tar bara lite tid att ta sig dit. Jag vet själv hur det är. Är själv inne i en period då jag verkligen inte klarar av mycket.

några tips till dig.

Sätt inte upp för stora mål, Bestäm dig för 1 sak du ska göra under dagen. Behöver inte vara något stort utan kanske bara "byta ut tvålen". Sen efter ett par dagar går du steget längre och gör 2 saker. När du kommer upp till lite fler saker så ha alltid i åtanken att du inte måste göra allt utan det räcker alldeles utmärkt med bara 1 eller 2.  Gör saker du tycker om. Detta har jag själv väldigt svårt för då jag oftast inte tycker något är roligt under perioderna då jag mår riktigt dåligt. Men se en komedi, beställ hem din favoritmat, tänd en massa ljus, gräv ner dig i en bra bok, ta ett bad. Allt som kan tänkas ge dig någon form av njutning. Beröm dig själv, Man glömmer bort att berömma sig själv väldigt ofta. Beröm dig själv varje dag och flera gånger per dag. Beröm dig för att du gick upp ur sängen och glöm absolut inte att berömma dig för att du är kvar och kämpar för livet. Kom ihåg att Du duger precis som du är. Detta är jätte viktigt, slopa allt vad normen heter och var stolt över dig själv och vad du har åstadkommit i ditt liv. det hjälper faktiskt i många stunder när man önskar att man orkade saker att tänka att nu är det bara så att det inte funkar men jag duger ändå.
Det är självklart inte så att jag menar att du kommer börja må bättre av en komedi men småsteg till en början är alltid det bästa. Jag skulle dock verkligen råda dig att försöka få någon form av terapi. Det är du värd och du behöver det. Ta nu hand om dig!

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver!

Vissa dagar kan jag inte ens förmå mig att ta på mig kläderna för att jag mår så dåligt och har sån ångest.

Men en sak jag alltid försöker att göra är att ta mig upp ur sängen iaf. Så har man iaf gjort något under dagen. Även om det inte är en så stor grej för andra så är det jättekämpigt för mig när jag har en sån där skitdag.

Jag vet inte om jag kan tipsa dig om hur du ska få bort "låsningen" när du får sån ångest, iom att jag själv inte vet hur man ska/kan/bör göra.

MEN jag vill att du ska veta att du absolut inte är ensam! Det är alltid skönt att höra det när man mår som sämst.

STOR stärkande kram till dig!

BUMP
Detta var en gammal tråd,men jag kände bara för att bumpa den. :)

Jag lider av samma handlingsförlamning pga ångest,blir helt lealös och kan sitta och stirra i väggen och vara tom i huvudet.
Är helt utmattad.

Hur mår du/ni idag? 

När det var som värst så kunde jag inte ta mig ut till postlådan. Det bara gick inte. När jag skulle ta bussen ner till apoteket för att hämta ut medicin så trodde jag på allvar att jag höll på att dö. Jag tvingade mig ändå, för jag behövde medicinen, men fick panikångestattacker den ena efter den andra.

När jag väl kom hem så var jag inte stolt att jag klarat det utan jag grinade för att det var en sån hemsk upplevelse. Det tog lång lång tid och massor av arbete för att kunna återgå till någon slags vardag. Det som hjälpte mig var mina hundar faktiskt. De fick under lång tid endast rasta sig i trädgården då jag inte kunde ta mig ut men samvetet gav mig en push att ta mig ut på promenader. I början bara en liten liten sväng och sedan öka successivt.

I början var jag helt slut efter promenaden fastän den var så kort och orkade absolut inte mer den dagen, men efter hand gick det lite lite lite lättare.

Jag har fortfarande ångest varje jädra dag, ibland mer och ibland mindre men jag vet bättre hur jag ska hantera den och blir inte lika rädd längre.

Försök med något litet varje dag, gärna något som du tycker om, ge dig attan på att det ska gå även om det är svårt och tar emot. Det kommer bli bättre, jag lovar. Jag trodde helt klart att jag skulle dö när det var som värst men det gjorde jag ju inte.

Kram till dig!