Är kaos bättre än skamvrå/straff/time-out (långt)?
Jag är emot skamvrå och bestraffning som uppfostringsmetod, men nu börjar jag nästan tvivla på att det går att uppfostra barn på annat sätt om man ska överleva själv också. Jag har tvillingpojkar på 3,5 år samt en bebis på 10 månader. Den ena tvillingen har autism och självklart så beror mycket av hans utbrott på funktionshindret. Han har stora svårigheter med flexibilitet och vi är noga med att alltid förbereda honom inför varje gång vi ska byta en aktivitet. Vi tränar mycket på att öva upp flexibiliten, kommunikationen och följsamheten. Den icke autistiska tvillingbrodern är inte så himla flexibel heller, vilket iofs nog är rätt normalt i den åldern. Båda barnen är viljestarka och det är något positivt i grund och botten. Egentligen vill jag ju inte ha hundra procent lydiga barn. Problemet är att vi har fastnat i en ond spiral av bråk, hot och mutor i desperata försök att klara den vanliga vardagsrutinen. Självklart hjälper det inte. Men är vårt misslyckade uppfostringsförsök inte värre än om man tex. skulle kunna få en hyfsat fungerande vardag med hjälp av nanny-metoder?
Jag kan tex beskriva hur en vanlig vardagseftermiddag/kväll ser ut: Barnen, M (med autism) och D sitter i sandlådan när jag kommer och hämtar dem på dagis. D springer fram till mig och berättar stolt att han varit utan blöja hela dagen på dagis idag (han är blöjfri hemma sedan länge, men vägrar vara utan blöja på dagis då han inte vågar gå på vare sig potta eller toalett där). Jag jublar och talar om att vi får fira det med en glass efter middagen. Vi har ju hela frysen full med GB-sandwich som båda barnen älskar. Men nej, D vill prompt gå och köpa en glass som han själv får välja ut. Egentligen tycker jag att han borde få det för han har ju varit så duktig, men jag står inte ut med att ta tvillingarna och bebisen till affären (en i princip omöjlig uppgift då tvillingvagnen inte går in i affären och och jag inte kan ha alla barnen lösa, speciellt inte M som är hyperaktiv och pillar och river på allt ). Så jag säger till D att det blir GB-sandwich och han blir naturligtvis besviken och arg.
Utbrottet är dock kortvarigt och vi kan gå. Jag lovar D att han ska få stå på ståbrädan och då börjar M skrika för att han också vill stå på ståbrädan. Jag börjar förlora tålamodet, men lyckas avleda barnen och vi börjar alla promenera hemåt istället. Efter ett tag kommer D på att han inte har stått på ståbrädan och får då ett utbrott och skriker och gråter. Han vill att jag ska vända vagnen och gå tillbaka till dagiset så att han kan få stå på ståbrädan hela vägen. Nu blir jag riktigt irriterad och börjar höja rösten, samtidigt som jag försöker förklara för D varför jag inte kan vända och gå tillbaka bara för att han ska stå på ståbrädan hela vägen. D fortsätter att gråta och skrika. Till sist hotar jag honom med att det inte blir någon glass om han inte skärper sig. Då tystnar han och ställer sig på ståbrädan.
Jag går den dryga kilometern med bebisen i bärsjal och en tvilling sittandes i dubbelvagnen och den andra på ståbräda. Det är tungt och egentligen är tvillingarna för stora för vagn. Men det är mycket trafik och M brukar smita rätt var det är så jag vågar inte ha honom gående om jag inte är ensam med honom och har full koll. Självklart kan jag inte heller motivera D att gå när tvillingbrodern får åka. När vi går förbi tunnelbaneuppgången börjar M skrika att han vill åka tunnelbana. Jag säger att han får åka en annan dag. Han lugnar sig efter ett tag. När vi väl är hemma får jag tjata på barnen att de ska ta av sig skorna och jackorna. Tvillingarna börjar slåss och putta varandra i hallen medan jag byter blöja på lillebror inne på toaletten. Jag avbryter blöjbytet och går ut och särar på dem och förklarar varför man inte får knuffas. Killarna lugnar sig och får av sig skorna.
När jag sedan hjälper M att tvätta händerna ser jag i ögonvrån hur D trycker ned bebisens huvud mot golvet. Jag säger till honom, men han fortsätter. Jag tar upp bebisen samtidigt som jag försöker förklara för D varför man inte ska göra så. Sedan är det Ds tur att tvätta händerna. Jag släpper ned lillebror och naturligtvis hinner nu M ge honom ett tjuvnyp. Samma föreläsning upprepas igen. När barnen är tvättade sätter jag på datorn till M och D och tar med lillebror till köket för att göra klart middagen (jag förbereder alltid det mesta innan jag hämtar barnen). Men lillebrorsan kryper snart ut i vardagsrummet och jag går efter.
Jag hinner precis se D som stampar på lillebrors hand och jag blir rasande och tar hårt i D och säger att nu blir det ingen glass efter middagen. D skriker och gråter. Jag är arg och tar med mig lillebrodern till köket igen. Äntligen kommer barnafadern hem och vi äter middag hela familjen. Barnen är lugna och fina igen. När middagen är slut får barnen sin glass fast jag hotat med att de inte skulle få det.
Fadern tar med M till lekrummet för den dagliga träningen. Jag leker med D och bebisen. D fortsätter att ge sin lillebror tjuvnyp även när jag ser på och till sist när jag ledsnat på att säga till honom, förklara och lyfta bort lillebrodern skickar jag in D i sovrummet. Jag skriker till honom att han får leka där om han inte slutar slå och nypa sin lillebror. Han blir arg och ledsen och tar lillebroderns napp och lägger sig i sängen. Jag tar lillebrodern till köket och röjer upp. Fadern och jag hjälps åt att tvätta och klä på barnen pyjamas (de borde säkert få försöka klä på sig själva men jag orkar inte vänta).
Sambon sticker iväg på krogen (han går typ en gång om året så jag unnar honom det). Jag försöker natta alla tre barnen samtidigt. Det blir några utbrott till innan lugnet lägger sig. Framför allt är det M som blir arg när jag läser vissa meningar. Jag försöker undvika att säga "fel meningar" medan jag läser (inte läge för flexibilitetsträning nu). Lugnet lägger sig till sist. Nu sover alla tre och jag funderar på hur jag ska göra för att få ordning på vardagsrutinen. Jag orkar inte med alla dessa utbrott, mitt eget tjat och mina tomma hot. Det kan inte vara bra för barnen heller. Men hur ska jag få dem att lyda? Det går ju inte att få dem att göra som jag vill genom att prata med dem (för det brukar ju andra föräldrar lyckas med eller?). Hur bryter man allt det negativa och framförallt hur hanterar jag tvillingarnas svartsjuka mot lillebrodern? Borde jag ha låtit D vara utan glass som straff ändå? Eller en time-out? Straff och skamvrå är ju åtminstone effektivare än tomma hot, även om det inte brukar löna sig i längden. Men just nu känns det som om jag skiter i framtiden. Jag vill ha ordning på kaoset nu. Vad gör man?