Är kaos bättre än skamvrå/straff/time-out (långt)?

Jag är emot skamvrå och bestraffning som uppfostringsmetod, men nu börjar jag nästan tvivla på att det går att uppfostra barn på annat sätt om man ska överleva själv också. Jag har tvillingpojkar på 3,5 år samt en bebis på 10 månader. Den ena tvillingen har autism och självklart så beror mycket av hans utbrott på funktionshindret. Han har stora svårigheter med flexibilitet och vi är noga med att alltid förbereda honom inför varje gång vi ska byta en aktivitet. Vi tränar mycket på att öva upp flexibiliten, kommunikationen och följsamheten. Den icke autistiska tvillingbrodern är inte så himla flexibel heller, vilket iofs nog är rätt normalt i den åldern. Båda barnen är viljestarka och det är något positivt i grund och botten. Egentligen vill jag ju inte ha hundra procent lydiga barn. Problemet är att vi har fastnat i en ond spiral av bråk, hot och mutor i desperata försök att klara den vanliga vardagsrutinen. Självklart hjälper det inte. Men är vårt misslyckade uppfostringsförsök inte värre än om man tex. skulle kunna få en hyfsat fungerande vardag med hjälp av nanny-metoder?

Jag kan tex beskriva hur en vanlig vardagseftermiddag/kväll ser ut: Barnen, M (med autism) och D sitter i sandlådan när jag kommer och hämtar dem på dagis. D springer fram till mig och berättar stolt att han varit utan blöja hela dagen på dagis idag (han är blöjfri hemma sedan länge, men vägrar vara utan blöja på dagis då han inte vågar gå på vare sig potta eller toalett där). Jag jublar och talar om att vi får fira det med en glass efter middagen. Vi har ju hela frysen full med GB-sandwich som båda barnen älskar. Men nej, D vill prompt gå och köpa en glass som han själv får välja ut. Egentligen tycker jag att han borde få det för han har ju varit så duktig, men jag står inte ut med att ta tvillingarna och bebisen till affären (en i princip omöjlig uppgift då tvillingvagnen inte går in i affären och och jag inte kan ha alla barnen lösa, speciellt inte M som är hyperaktiv och pillar och river på allt ). Så jag säger till D att det blir GB-sandwich och han blir naturligtvis besviken och arg.

Utbrottet är dock kortvarigt och vi kan gå. Jag lovar D att han ska få stå på ståbrädan och då börjar M skrika för att han också vill stå på ståbrädan. Jag börjar förlora tålamodet, men lyckas avleda barnen och vi börjar alla promenera hemåt istället. Efter ett tag kommer D på att han inte har stått på ståbrädan och får då ett utbrott och skriker och gråter. Han vill att jag ska vända vagnen och gå tillbaka till dagiset så att han kan få stå på ståbrädan hela vägen. Nu blir jag riktigt irriterad och börjar höja rösten, samtidigt som jag försöker förklara för D varför jag inte kan vända och gå tillbaka bara för att han ska stå på ståbrädan hela vägen. D fortsätter att gråta och skrika. Till sist hotar jag honom med att det inte blir någon glass om han inte skärper sig. Då tystnar han och ställer sig på ståbrädan.

Jag går den dryga kilometern med bebisen i bärsjal och en tvilling sittandes i dubbelvagnen och den andra på ståbräda. Det är tungt och egentligen är tvillingarna för stora för vagn. Men det är mycket trafik och M brukar smita rätt var det är så jag vågar inte ha honom gående om jag inte är ensam med honom och har full koll. Självklart kan jag inte heller motivera D att gå när tvillingbrodern får åka. När vi går förbi tunnelbaneuppgången börjar M skrika att han vill åka tunnelbana. Jag säger att han får åka en annan dag. Han lugnar sig efter ett tag. När vi väl är hemma får jag tjata på barnen att de ska ta av sig skorna och jackorna. Tvillingarna börjar slåss och putta varandra i hallen medan jag byter blöja på lillebror inne på toaletten. Jag avbryter blöjbytet och går ut och särar på dem och förklarar varför man inte får knuffas. Killarna lugnar sig och får av sig skorna.

När jag sedan hjälper M att tvätta händerna ser jag i ögonvrån hur D trycker ned bebisens huvud mot golvet. Jag säger till honom, men han fortsätter. Jag tar upp bebisen samtidigt som jag försöker förklara för D varför man inte ska göra så. Sedan är det Ds tur att tvätta händerna. Jag släpper ned lillebror och naturligtvis hinner nu M ge honom ett tjuvnyp. Samma föreläsning upprepas igen. När barnen är tvättade sätter jag på datorn till M och D och tar med lillebror till köket för att göra klart middagen (jag förbereder alltid det mesta innan jag hämtar barnen). Men lillebrorsan kryper snart ut i vardagsrummet och jag går efter.

Jag hinner precis se D som stampar på lillebrors hand och jag blir rasande och tar hårt i D och säger att nu blir det ingen glass efter middagen. D skriker och gråter. Jag är arg och tar med mig lillebrodern till köket igen. Äntligen kommer barnafadern hem och vi äter middag hela familjen. Barnen är lugna och fina igen. När middagen är slut får barnen sin glass fast jag hotat med att de inte skulle få det.

Fadern tar med M till lekrummet för den dagliga träningen. Jag leker med D och bebisen. D fortsätter att ge sin lillebror tjuvnyp även när jag ser på och till sist när jag ledsnat på att säga till honom, förklara och lyfta bort lillebrodern skickar jag in D i sovrummet. Jag skriker till honom att han får leka där om han inte slutar slå och nypa sin lillebror. Han blir arg och ledsen och tar lillebroderns napp och lägger sig i sängen. Jag tar lillebrodern till köket och röjer upp. Fadern och jag hjälps åt att tvätta och klä på barnen pyjamas (de borde säkert få försöka klä på sig själva men jag orkar inte vänta).

Sambon sticker iväg på krogen (han går typ en gång om året så jag unnar honom det). Jag försöker natta alla tre barnen samtidigt. Det blir några utbrott till innan lugnet lägger sig. Framför allt är det M som blir arg när jag läser vissa meningar. Jag försöker undvika att säga "fel meningar" medan jag läser (inte läge för flexibilitetsträning nu). Lugnet lägger sig till sist. Nu sover alla tre och jag funderar på hur jag ska göra för att få ordning på vardagsrutinen. Jag orkar inte med alla dessa utbrott, mitt eget tjat och mina tomma hot. Det kan inte vara bra för barnen heller. Men hur ska jag få dem att lyda? Det går ju inte att få dem att göra som jag vill genom att prata med dem (för det brukar ju andra föräldrar lyckas med eller?). Hur bryter man allt det negativa och framförallt hur hanterar jag tvillingarnas svartsjuka mot lillebrodern? Borde jag ha låtit D vara utan glass som straff ändå? Eller en time-out? Straff och skamvrå är ju åtminstone effektivare än tomma hot, även om det inte brukar löna sig i längden. Men just nu känns det som om jag skiter i framtiden. Jag vill ha ordning på kaoset nu. Vad gör man?

Teskedsmamman

Äldre 10 Aug 23:46

#1

Du har svaret på dina frågor själv.....

Om du hotar och inte genomför hoten hur sjutton ska då dina barn ta dig på allvar? Klart som sjutton de vet att de kan göra som de vill när du inte genomför dem.

Jag använder timeout, på alla ungarna och det är en kort period man behöver statuera exempel, sedan behövs nästan bara en varning om timeoutplatsen för att de ska begripa att man menar allvar.

Självklart ska man inte missbruka platsen heller utan bara i aboslut nödvändiga tillfällen.

3 killar & pojke 2 dagar till BF - tesked.blogspot.com/ - Virkaholic

Dr Mupp

Äldre 11 Aug 01:19

#2

du tar en massa onödiga konflikter och ger inga riktiga konsekvenser för dem.

Vagnssituationen. Skaffa selen till tvillingarna. De är båda stora nog för att gå och med sele har du full koll på att ingen av dem sticker. Eftersom det endast finns vagnsplats till bebisen så är det ingen diskusion om vem som ska åka ståbärda eller vagn. Båda går, thats it. En konflikt mindre. Med båda tvillingarna i sele och endast enkel vagn så är det heller inga problem att handla.

Utbrott. Att visa sin besvikelse är ok. Din son är arg och ledsen, det är känslor som han har rätt till och som han har rätt att visa. Att straffa för att man är besviken är elakt och grymt och gör att du förbjuder honom att känna besvikelse. Hjälp honom istället att hantera känslorna.

Kosekvenser för handlande. Att göra illa ett syskon har inget samband med glass längre fram. Ska du straffa ska straffet vara logiskt och komma direkt. Inte om en halvtimme eller en halvdag. Och det du hotar med får du ju hålla annars kommer de ju veta att det är tomma hot och inget att bry sig om.

Skydda bebisen. Det är inte ok att storasyskon gör illa bebisen. Kan du inte vakta bebisen så får du ha bebisen i famnen. Så enkelt är det. Det finns bra bärhjälpmedel. Använd dem eller håll koll på bebisen. Om de nu nyper honom och stampar på honom medan du tittar på, vad mer kan de göra när du inte ser?

If you cut the wings of a fly, Does it become a walk?

cruz

Äldre 11 Aug 11:01

#3

Först och främst tack för att ni ens orkade läsa mitt långa inlägg. Självklart vet jag att att ett straff som tex. utebliven glass inte leder till något varaktikt positivt resultat eftersom det inte är en naturlig konsekvens av barnets handlande. Ett tomt hot är självklart ännu sämre. Men vilken naturlig konsekvens hade kunnat funka i situationen med ståbrädan? Att D fick gå hela vägen hem hade ju kunnat vara ett alternativ. Det hade antagligen tagit sin tid men det hade lärt sonen mer än om jag hotat med utebliven glass. Det är bara så svårt att hejda sig och tänka till i alla situationer som uppstår och då tar jag till hot som en nödlösning för att få ordning på situationen snabbt. Det är helt värdelöst och jag måste sluta med det. Konflikten med ståbrädan är också kanske helt onödig, precis som någon skrev.

När det gäller utbrotten så är det helt OK att de visar sin ilska genom att lägga sig och stampa på golvet, men inte att slåss och bitas som de gör. Självklart måste barnen få vara arga och visa sin ilska de också. Anledningen till att jag skickade ut D i sovrummet var inte pga av att han hade ett utbrott utan pga att han slog både bebisen och mig och jag förlorade tålamodet. Det är ingen ursäkt för mitt beteende, men återigen så hamnade jag i en situation där jag blev så arg att jag inte kunde tänka ut ett bättre alternativ. Så här i efterhand så tänker jag att det hade varit bättre om jag följt med D till sovrummet och väntat på att han skulle lugna ned sig tillsammans med honom. Tyvärr är mitt tålamod med D sämre än med tvillingbrodern eftersom jag tycker att han är en klok och normal snart fyra-åring och ofta överskattar honom. Energin räcker liksom bara till för att hantera tvillingbroderns riktigt svåra beteendeproblem (som inte ens går att jämföra med ett normalt barn) och D hamnar därför ikläm pga att min ork är slut. Jag har ansökt om mer än 4 timmars avlastning per vecka för att få mer tid för D men kommunen har avslagit.

När det gäller bebisens säkerhet så är det hundra procent mitt ansvar (och pappans givetvis). Vi har bärselar och sjalar som han ofta bor i. Men nu vill han ju krypa och klättra överallt och den enda lösningen som jag kan komma på är att sätta upp grindar för toan och köket, så att lillebror inte kan krypa ut från toan eller köket när jag tex. hjälper M att tvätta sig eller lagar mat (det är ju oftast då som D ser sin chans att ge lillebror ett tjuvnyp).

Grindar och selar är den enkla biten. Den svåra är att ändra på sig själv och bryta den onda spiralen. Jag har läst både Jesper Juul och Lars H Gustafsson och jag gillar deras sätt att tänka kring barn och uppfostran. Att få det att funka i praktiken känns som en annan femma, när man står där och har händerna fulla av tre vilda barn och försöker avstyra dagens tionde härdsmälta. Vad gör ni i sådana lägen där ni själva är lika nära att explodera som barnen? Det är just dessa ögonblick som är mitt stora problem tror jag.

Flickan och kråkan

Äldre 11 Aug 11:23

#4

zelia skrev 2010-08-11 11:01:28 följande:

Jag har läst både Jesper Juul och Lars H Gustafsson och jag gillar deras sätt att tänka kring barn och uppfostran. Att få det att funka i praktiken känns som en annan femma, när man står där och har händerna fulla av tre vilda barn och försöker avstyra dagens tionde härdsmälta. Vad gör ni i sådana lägen där ni själva är lika nära att explodera som barnen? Det är just dessa ögonblick som är mitt stora problem tror jag.

Jag har bara två (2½ år och 15 månader)...och ingen av dem med särskilt behov så jag har det ju lätt i jämförelse

. När jag känner som du brukar jag göra ett av följande:
- Omgående gå ut med barnen på gården, ute brukar båda vara nöjda och kunna umgås relativt konfliktfritt.
- Bryter allt det vi håller på med och gör något totalt annorlunda. Sätter mig med dem och ser på barnprogram, läser en bok eller pusslar eller bygger med lego eller ja....vad som brukar intressera dem där jag är med helt och fullt, inga andra bisysslor som at eller liknande.

Drastiskt bryta det man håller på med helt enkelt - vad det exakt är som fungerar är säkert olika från familj till familj, men för oss fungerar oftast dessa två saker - så att alla, JAG framför allt, får en välbehövlig "time-out" att bryta negativt beteende och lägga upp en ny bättre strategi

.

Flickan och kråkan

Äldre 11 Aug 11:40

#5

Jag har läst både Jesper Juul och Lars H Gustafsson och jag gillar deras sätt att tänka kring barn och uppfostran. Att få det att funka i praktiken känns som en annan femma, när man står där och har händerna fulla av tre vilda barn och försöker avstyra dagens tionde härdsmälta. Vad gör ni i sådana lägen där ni själva är lika nära att explodera som barnen? Det är just dessa ögonblick som är mitt stora problem tror jag.

Jag har bara två (2½ år och 15 månader)...och ingen av dem med särskilt behov så jag har det ju lätt i jämförelse

. När jag känner som du brukar jag göra ett av följande:
- Omgående gå ut med barnen på gården, ute brukar båda vara nöjda och kunna umgås relativt konfliktfritt.
- Bryter allt det vi håller på med och gör något totalt annorlunda. Sätter mig med dem och ser på barnprogram, läser en bok eller pusslar eller bygger med lego eller ja....vad som brukar intressera dem där jag är med helt och fullt, inga andra bisysslor som at eller liknande.

Drastiskt bryta det man håller på med helt enkelt - vad det exakt är som fungerar är säkert olika från familj till familj, men för oss fungerar oftast dessa två saker - så att alla, JAG framför allt, får en välbehövlig "time-out" att bryta negativt beteende och lägga upp en ny bättre strategi

.

Det som är bäst med att gå ut för oss är att det ger mig tid till var och en av dem. Jag kan sätta mig en lång stund med storebror i knät och prata med honom för att lillebror nöjt springer runt och grejar med sådant som dessutom inte är extremt känsligt för storebror. För tillfället har vi det väldigt lugnt men hade en spårvagnsincident för ett par dagar sedan som heter duga. Jag tog med mig båda barnen av vagnen och bara satt med dem i famnen på en bänk rätt länge. Lillebror satt i sele på ryggen och storebror i knät. Efter en stund lugnade alla ner sig och jag kunde lugnt prata med min äldsta och vi kunde reda ut vad det verkliga problemet egentligen var (när ingen av oss var i upplösningstillstånd så att säga

).....och så kunde vi lugnt och sansat åka spårvagn hem igen - 10 minuter senare

. Fast jag har som sagt två.........

Jag behöver time-out ibland

, och när jag är ensam vuxen så får vi helt enkelt ta den tillsammans på bästa vis

.

cruz

Äldre 12 Aug 21:54

#6

Frösöblomster: Tack så mycket för ditt svar. Nog är det verkligen så att man behöver en time-out själv . Jag ska ta och prova det nästa gång jag håller på att förlora tålamodet. Det får ju bli tillsammans med barnen så som du beskriver och det där med att bryta och göra något helt annat verkar absolut värt att testa.

Jag har inte alls varit arg de senaste dagarn, bara ledsen över att D har kommit i kläm så mycket. Jag har lovat mig själv nu att det inte får vara så. För varje tillrättavisning som jag behövat ge D har jag också tänkt på att han ska få höra tio positiva saker om sig själv. Och gissa om han har sugit åt sig av allt det positiva. Jag tog också upp vårt problem med bvc läkaren nu när jag var där med misntingen och hon menade att D behöver få mer egentid med oss vuxna och att kommunen måste bevilja oss mer avlastning för att vi ska ha en chans att ge honom det. Hon lovade att skriva intyg till oss.

Är kaos bättre än skamvrå/straff/time-out (långt)?

INNEHÅLL