Så förbaskat less på över curlande föräldrar!!

Fast det där är väl inte att curla? Att curla barnet tolkar jag i alla fall att man banar väg för barnet och undanröjer alla eventuella problem ÅT dem så de aldrig behöver tänka själva.

Men sen kan jag ändå tycka att du har rätt i det du skriver. Man får se om barnet tycker en sak gör ont eller inte. men även om JAG tycker att när mitt barn slår sig att det inte var så farligt, men barnet är ledset ändå så måste jag ju ta det på allvar och ysna på barnets känslor.
Om man aldrig tillåter barnet att känna efter, ha ont mm mm hur ska barnet då lära sig att känna igen sina känslor. Tar vi aldrig dem på allvar och säger att det inte var så farligt då lär ju sig barnet istället att det inte är nån mening att bli ledsen/klaga för ingen lyssnar ju ändå.

Det kallar jag heller inte för att curla men jag håller med dig i precis allt du skriver! Jag har också irriterat mig över detta vanliga fenomen! Så kommer inte jag bli!

Jag kallar inte det att curla, det där är överdrivet nojjiga föräldrar som helst vill linda in barnen i bubbelplast. Jag är dock inte sån, jag tröstar gärna men jag framkallar ingen ledsamhet genom att vara överdrivet påträngande mot barnet som om jag vill att det ska bli ledset.

Men då ÄR det skillnad, är barnet ledset....då reagerar man annorlunda, bryr sig inte barnet från början då ska man väl ändå inte bry sig själv heller (överförtydligar: förutsatt att det inte hänt något allvarligt)
Men att pjåska med barnen tror jag ALDRIG kan vara bra.
Har bara sett skräckexempel här bland min stora sons vänner.
En grabb fick en sticka i tån och skrek som att kniven satt i honom (10 år gammal!) En ynka liten sticka från fartubron. Själv blev jag jäkligt rädd eftersom jag trodde nån hade brytit något så jag kastar mig ut som en raket, och där sitter denna stora grabb och skriker som en galning. Jag fick övertala honom lite men fick tillslut ta bort stickan.....han ville ha plåster.....inga problem så jag gav honom ett, sedan sprang han med gråten i halsen hem. Både jag och sonen rätt chockade......vad hände egentligen?
Det värsta är att dom står oss rätt så nära och det här är en helt vanlig vardag för dessa, både mor och far som blir helt hysteriska om något hänt barnen. Nu gör de samma sak med den minsta. Och inte tänker jag säga något heller eftersom vi alla är så olika och har rätt att uppfostra våra barn som vi vill. Personligen tycker jag det är tt rent helvete när gossen hälsar på hemma hos oss, just pga av hans hysteriska utbrott vid diverse konstigheter.
Enda gången som jag faktiskt sa åt (pappan) att lugna sig tre hekto var när deras yngsta fick följa med sin farmor på affären, det första som hände när de kom hem var att pappan rusade mot dörren tog upp sin tjej och frågade om allt hade gått bra. Jag klarade bara inte av det och sa ironiskt "Näe du Peter det gick nog inte bra att hon följde sin farmor på affären, hon bröt säkert armen på tio olika ställen" 

Jag har bara svårt för såna folk.....Kan väl tillägga för övertydligandets skull att jag har illa emot folk som HELT skiter i sina ungar.......
Det jag undrar är bara vart har den här "lagomheten"  tagit vägen? 

Jag håller med. Självklart ska man ta barnen på allvar om de är ledsna, men att oja sig hjälper ingen. Det är skillnad på att ömka och tycka synd om och att visa medkänsla och trösta.
Jag är väl lite FÖR orädd eller vad man ska säga. Jag låter ungarna testa saker och blir nästan aldrig nervös av att de slår sig, de är rätt härdade. Många brukar uttrycka nervositet kring mig och tjejerna för de tycker min lilla är helvild, men samtidigt så är det faktiskt så att om inte hon får prova så lär hon sig inte ett skit. Hon är en sån som fixar saker och hon slår sig konstant, så man får passa på henne, men om jag skulle gå och vara nervös så skulle jag bli inlagd på psyk så vild som hon är.

Tonx * ÄNTLIGEN en till vettig förälder!!

Det där du beskriver ts kallar jag att hönsa .
Det är inget vi håller på med i vår familj och vi lever lite som Tonx beskriver det. Testa och se, ramlar du så finns vi där om du skulle slå dig, annars på´et igen bara.

Ts, du har nog missuppfattat detta med att curla  Jag curlar mina barn  -jag städar deras rum, tar hand om deras tvätt (dom är tonåringar) vi skjutsar dom överallt m m . Det kallar jag att curla!

Slår min minsta sej och får ett litet skrapsår - inte fan "mesar" jag då! Men det är inte detsamma som det du beskriver.

MEN läs tilläggskommentaren!!!!!!!!!

Skjutsa kan jag gå med på, speciellt om det är kvällstid. Det är ändå en säkerhetsaspekt inblandad.
Men vad är det för nytta med att inte behöva städa sitt eget rum? Eller inte behöva tvätta? Tonårstiden är sista perioden att kunna påverka/HJÄLPA/lära barnen att lära och komma på rätt spår.
Barnen känner inte mer kärlek för att man curlar. Kärleken finns där ändå.