Ganska trött på bonusbarn i sängen!

Har "bara" biobarn men sover helst ensam med min man i sängen i alla fall.
Trots det skulle jag utan att tveka dö för mina barn eller välja att rädda dem framför min man.

Kärleken till barnen har ingenting med sängplatser att göra. Endel sover hur bra som helst med full säng andra vill bara sova två.

Hon är sex år, hon kommer mao att förstå att graviditeten är viktigare än henne, vilket inte lägger en grun till en särskilt bra syskonrelation.

Fast jag fattar inte heller.
Du vill sova med din sambo.
Barnen vill sova med sin pappa.
Jag förstår inte varför vuxnas vilja alltid ska gå före barns.
Är det inte bättre att komma fram till nån form av kompromiss? Nu när barnen och pappan har semester kan det väl vara mysigtr att sova länge tillsammans på morgonen. Eftersom TS måste upp tidigt är det väl lämpligast att hon sover i ett annat rum då?

Det är signalen man skickar till en sexåring när man säger att denne inte kan sova i sängen längre eftersom bonusmamman är gravid.

Hur mycket psykologi har du läst?

Hur mycket psykologi har du läst?

Eller hur.

Öh, ja, har jag hävdat något annat?

Det har verkligen inget med saken att göra.

Jag tog upp frågan i samband med hur du hävdar att en sexåring reagerar på utflyttning ur sängen då bonusmamman blivit gravid, ditt antagande är nämligen felaktigt då barn har en tendens att skuldbelägga sig själva och tro att de gjort något fel - alltid. Detta borde du vara införstådd med om du läst psykologi i två år.

Man behöver inte ha läst psykologi, det räcker med sunt fönuft för att förklara för en sexåring...

Tror du att man säger "Nej, nu kommer du på tredje plats vettu... pappa älskar inte dig på samma sätt som sin nya fru och det ofödda nya barnet, så dina känslor kommer i sista hand och vi vill egentligen inte ha dig här alls"

Eller att "Det är jobbigt med den stora magen och eftersom du är stor tjej nu så kan du ju försöka sova i din säng som stora tjejer gör".... Kläm in lite om hur hon kommer att vara bästa storasystern i världen också så kan det till och med bli svårt att få henne ur sin egna säng.

Fast kan man inte få sina barn självständiga och trygga utan att slänga ut dem ur sängen så bör man nog jobba klite på hur man uppfostrar dem.

Jag vill inte att min 4äring ska kunna bo själv, det är väl 'nd¨ett ganska orimmligt krav att ställa på ett barn?
Sova själv har hon dock inga problem med fast hon sover i min säng för det mesta.

Men jag fattar ändå inte vad som är problemet med att samsova under perioder när barnet är lite orolig. Att ett barn är tryggt innebär inte att det kan bo själv, hemska tanke, utan snarare att de vet att de alltid kan komma till någon vuxen i sin närhet när det behövs.

Är det verkligen ingen mer än jag som reagerar på hur biopappans familjer är separerade? Han har en familj med sina barn och en med sin nya partner. Det är ju där det stora problemet ligger!

Nu var det inte föräldraskap som frågan om psykologi gällde, vilket de alra flesta hade fattat om de inte förhastat dragit slutsatser då de läste inlägget. Psykologin gällde hur en sexåring kan uppfatta det faktum att hon blir förpassad ut ur sängen hon fått sova i under sex år då bonusmamman blivit gravid och använder det som svepskäl att kicka ut henne.

Men problemet är ju att TS inte klivit in som förälder för sin partners barn! Hur kan man då vara en familj?

Citat från TS:

"Jag accepterade detta till en början och tänkte att det är väl inte min grej att ta upp detta då det inte mitt barn och jag känner att det inte är min ”plats” att göra nåt åt saken. Min sambo tycker att barnen skall sova i sina egna sängar men ”orkar” inte gå tillbaka med henne i sin egen säng."

Lite motsägelsfullt inlägg; först menar du att om man själv går in som aktiv förälder så underkänner man den andra bioförälderns insats. Och sen menar du att de inte är rätt uppfostrade; vems fel är det då? Biopappans? Och om så är; hur har du/ni då tänkt uppfostra de gemensamma barnen, skall du bestämma diktatoriskt där?

Haha, tröt argumenten? Ha en bra dag! *dansar vidare*

Jaha. Man har inte (oral)sex när man är gravid. Helleduttanedå. Du och Barbie eller? Om du blir gravid, tala då bara om för killen att han är OT om han vill knulla under de aktuella 9 månaderna. *ASG*

Du har hävdat det. Citerar dig: "Uppenbarligen är ställen att ha sex på inte TS problem eftersom hon är gravid"

Antingen menar du det du skrev: att ställen att ha sex på inte är TS problem eftersom hon är gravid, eller så menar du något annat som gör dig så  när någon utgår från att du menar just det du skriver isf för vad du anser du har skrivit i stället för vad du skrev.

Och vad har oralsex eller sex öht med tråden att göra? Svarar tålmodigt igen: det är något man gör i sängen som är YTTERLIGARE en anledning till att man inte ska ha barn i den hela tiden. Man ska inte behöva motivera sina val inför natten: i natt  vill jag sova ordentligt, i natt vill jag först knulla och sedan sova ordentligt, i natt vill jag bara knulla. Eller tror du att en person som får 10 cm säng att sova i natt efter natt inte kan ha flera anledningar till att vilja ändra det även om det primära är att få sova så man orkar dagen? Förstår inte varför du väljer att hänga upp dig på detta. De flesta kombinerar faktiskt att sova och knulla i sina sängar och båda kan försvåras av att sängen är full av barn.

DIV>Jag tolkade det hela precis som du och blev inte  en enda gång när jag läste ditt inlägg. [/quote] Nä. Det är inte svårare än man försöker göra det. Det handlar om att en del ser sina sängar som allmänt familjeutrymme och andra som sin privata sovplats som man visserligen kan dela med sig av emellanåt men som man inte ska behöva lämna för att få sova eller för att ha sex, om man inte vill förstås.