Jag gråter för lätt! Vad ska jag göra??

Om du har så lätt till gråten att du upplever det som ett handikapp så ring din läkare.

Hypnos är en terapiform som kan vara värd att testa. Likaså en låg dos SSRI eller SNRI (alltså "lyckopiller") som kan hjälpa till så känslorna inte skenar.

Lycka till!

Precis som om jag skrivet de raderna själv.....exakt!!  Tårarna kommer bara man diskuterar...vad som helst ibland. Sambon tycker ju det är löjlig när jag gråter för ingenting så vi "vågar" nästan inte ta upp saker för det funkar inte att prata. Jag drar mig definitivt för att dra upp vikigare saker som rör oss....JOBBIGT!!

Har inte heller andra problem, är en helt normal och gladmänniska för övrigt och på jobbet eller i andra situationer har jag inga problem.

/kraaam

Jag är preeecis likadan!

Och det är verkligen många gånger nästan lite handikappande. Jag kan börja gråta i vilken omgivning som helst och över en herrans massa saker. Jag sitter och gråter till reklam på tv, musik som spelas, en löpsedel med en hemsk rubrik, ja...känslorna verkar ligga så otroligt högt på ytan och utom kontroll.

Och inte minst diskussioner med sambon, och det är precis som du/ni säger, man får liksom inte någon vidare tyngd i sitt budskap när man piper fram sin ilska mellan hulkningarna. Sambon har också börjat tröttna och en vanlig kommentar nu när vi bråkar är: *suck* ska du gråta nu igen!?

=(  

Jaa, vad göra...?

Har tyvärr inga konkreta tips till dej då, men vill bara säga att jag delar ditt "lidande". Hjälper till att hålla koll på din tråd och se om det är någon annan som har konkreta råd.  

Det flandroz skrev låter dock intressant... hypnos har jag hört talas om. Men skulle bra gärna vilja möta någon som gjort en sådan behandling bara =)

Oh, jag känner VERKLIGEN igen mig. Gråter ALLTID när jag blir minsta upprörd, arg etc. Värst är det givetvis hemma. Kan inte ha en diskussion ens med maken utan att jag börjar grina. Detta gör ju att man drar sig för att ta upp saker bara för att man inte orkar med. Maken är dock van vid detta och kommenterar det aldrig. Men JAG blir vansinnig på att inte kunna bli ARG på riktigt och skrika och säga ifrån utan att böla istället. Det som fungerar bäst där är att bara låta det komma, rösten bryts och jag grinar lite men sen brukar det lugna sig om jag själv inte bryr mig så mycket om det och sen kan vi prata lite mer sansat. beroende på vad det gäller förstås... Värst blir det ju om man verkligen försöker att INTE gråta, då är det kört. Maken kan även hitta mig grinandes över diskbänken när barnen är för jobbiga, men även det brukar han ta med ro. Så där har jag väl det rätt bra ändå. Kanske om ni kan förklara för era män att ni har det här problemet och att ni inte kan hjälpa det? Det sista man behöver är ju att få höra att man är löjlig som grinar.

Värre är det ju om det är inför andra än familjen. Då kan det verkligen kännas handikappande. Har själv gått i terapi för depression och äter antidepressiva. Detta har INTE hjälpt mig att sluta gråta för att jag blir arg eller upprörd. Det har jag gjort hela mitt liv, även innan jag hade depression. Min mamma är likadan, så det kanske går i arv tyvärr...

Vi kan byta, jag gråter aldrig och det är ganska jobbigt då det förväntades att jag skulle gråta när föräldrarna dog osv.. 

Nä, skämt åsido.

Men som nån tipsade om så borde det klassas som nåt som sjukvården kanske kan hjälpa dig med. Kanske hypnos eller nån form av KBT?
Det låter jobbigt att ha det så som du har det och jag tycker att du ska be vården om hjälp, om inte dom kan hjälpa dig så kanske dom kan slussa dig rätt i alla fall.