Vardagslycka

Äldre 13 Aug 15:41

35 svar

När berättade ni att det var en ÄD???

Hej!
Jag är otroligt nervös då jag nu är ca 1 vecka från planerat kejsarsnitt med vårt barn som vi fått via ÄD på Akademiska i Uppsala. Jag har ännu inte berättat för mina föräldrar att det är via en ÄD!!! Jag vet att det inte är klokt att jag väntat med att berätta men min far har genomgått operationer och undersökningar för cancer och min mor gått igenom en jobbig separation vilket har gjort att jag har dragit ut på tiden med att berätta.

Jag känner själv att ÄD varit ett så naturligt val då jag själv har två biologiska barn från mitt förra förhållande och att min nuvarande sambo (som inte har några barn) och jag valt ÄD eftersom jag gått in i ett för tidigt klimakterium....

Hur ska jag berätta??? Jag är så rädd för konfrontationen och hur allt kommer att kännas när jag har berättat... Snälla hjälp!!!

Mia08

Äldre 30 Aug 14:58

#11

Tack Vardagslycka. Kloka ord.

NKmamma

Äldre 30 Aug 20:33

#12

Mia08 skrev 2010-08-30 12:34:45 följande:

Hej, detta är något jag också har funderat mycket på. Har just gjort en ÄD och det är bara två mycket nära kompisar som vet det. Har gått igenom så många besvikelser, så jag förmodar att jag skyddar mig själv genom att ligga lågt. Men OM det funkar??? Jag har några månader att fundera över det, men tror att jag inte kommer att berätta att det är en ÄD utom för min mamma. För om jag berättar för släkt och vänner tycker jag att man också måste berätta för barnet ganska tidigt. Och kan ett barn ta in sådan etisk komplicerad information??? Jag skulle ju vara biologisk mamma, men inte genetisk. Kan det vändas mot mig i stunder av trots??? Jag har inga problem med att berätta att det är en IVF. Adoption är ju också lättare att hantera eftersom det är så tydligt. Men som sagt, jag har inte funderat klart än. Tar tacksamt emot andras tankegångar kring detta!

Vi har börjat berätta för vår dotter på 2,5 år. Brukar fråga vad vi fått av den snälla tjejen, och hon svarar ägg, då frågar vi vem som är ett av dom äggen-"jag" säger hon. Hon förstår på sitt vis att det behövs för att det ska bli en bebis.

Ang att det kommer att vändas mot dig i trots så är jag övertygad om att det lätt blir så om barnet får veta det när det är äldre. Berättar man tidigt så blir det naturligt och inget barnet ens kommer att fundera över.

Varför är det pinsamt och nåt som måste döljas? Är det för att det inte skett den naturliga vägen?

Majagräddnos11

Äldre 30 Aug 21:39

#13

Jag tvekar på att berätta för släkten (i alla fall vissa av dem) för att jag vill inte höra att egenskaper som mitt barn har inte kommer från mig. Det kan ibland pratas om vem min 5 åring är lik, i både positiva och negativa andemeningar (han har tillkommit på naturlig väg). Jag vill så gärna ha ett till eget barn, både biologiskt och helst genetiskt, att dessa antydningar om att jag inte är lik mitt eget barn, skulle kännas sårande.

Jag vet att det är jag som på nåt sätt "väljer" att känna och tänka så, jag skulle inte behöva, eller borda... men nånstans så är det ändå så, just nu. Jag är kanske någonstans rädd för att inte känna lika mycket för mina två barn, bara för att de kommit till på olika sätt. I mina bästa stunder tror jag att jag kan älska dem lika mycket. Min man är bergsäker. Och vem vet, det kanske inte ens funkar att bli gravid via ÄD ens.

Men jag tror på att berätta för barnet i tidig ålder och på så sätt få det naturligt. Och när barnet får veta, får de andra det också. Vill inte att någon vuxen ska försäga sig och att det ska vara den som förklarar, eller värre, slätar över.

NKmamma

Äldre 30 Aug 22:05

#14

Majagräddnos11 skrev 2010-08-30 21:39:32 följande:

Jag tvekar på att berätta för släkten (i alla fall vissa av dem) för att jag vill inte höra att egenskaper som mitt barn har inte kommer från mig. Det kan ibland pratas om vem min 5 åring är lik, i både positiva och negativa andemeningar (han har tillkommit på naturlig väg). Jag vill så gärna ha ett till eget barn, både biologiskt och helst genetiskt, att dessa antydningar om att jag inte är lik mitt eget barn, skulle kännas sårande.

Jag vet att det är jag som på nåt sätt "väljer" att känna och tänka så, jag skulle inte behöva, eller borda... men nånstans så är det ändå så, just nu. Jag är kanske någonstans rädd för att inte känna lika mycket för mina två barn, bara för att de kommit till på olika sätt. I mina bästa stunder tror jag att jag kan älska dem lika mycket. Min man är bergsäker. Och vem vet, det kanske inte ens funkar att bli gravid via ÄD ens.

Men jag tror på att berätta för barnet i tidig ålder och på så sätt få det naturligt. Och när barnet får veta, får de andra det också. Vill inte att någon vuxen ska försäga sig och att det ska vara den som förklarar, eller värre, slätar över.

Du kommer att känna samma som för din son, det vågar jag garantera.

bubbe

Äldre 6 Sep 22:28

#15

Vi har valt att inte berätta för någon än - våra tjejer 9 månader nu. Vi tycker att det är barnens och ingen annans information, de kommer att få veta så snart som de visar intresse ( brukar ju vara i 3-4 års åldern). I och med det kommer vi ju att få berätta och förklara för alla. Vi har valt detta sätt för att vi vill inte att släkt och vänner ska kommentera likheter och olikheter samt bemöta barnen som "udda".
Trollmor 71 - vi har ett barn sedan tidigare och jag kan försäkra dig om att känslorna för dessa barn är lika. De är alla fantastiska och helt sig själva.

NKmamma

Äldre 7 Sep 00:06

#16

bubbe skrev 2010-09-06 22:28:25 följande:

Vi har valt att inte berätta för någon än - våra tjejer 9 månader nu. Vi tycker att det är barnens och ingen annans information, de kommer att få veta så snart som de visar intresse ( brukar ju vara i 3-4 års åldern). I och med det kommer vi ju att få berätta och förklara för alla. Vi har valt detta sätt för att vi vill inte att släkt och vänner ska kommentera likheter och olikheter samt bemöta barnen som "udda".
Trollmor 71 - vi har ett barn sedan tidigare och jag kan försäkra dig om att känslorna för dessa barn är lika. De är alla fantastiska och helt sig själva.

Varför tror ni att er släkt/vänner skulle se på era tjejer som udda?

loisan31

Äldre 7 Sep 09:08

#17

NKmamma skrev 2010-08-30 20:33:22 följande:

Vi har börjat berätta för vår dotter på 2,5 år. Brukar fråga vad vi fått av den snälla tjejen, och hon svarar ägg, då frågar vi vem som är ett av dom äggen-"jag" säger hon. Hon förstår på sitt vis att det behövs för att det ska bli en bebis.

Ang att det kommer att vändas mot dig i trots så är jag övertygad om att det lätt blir så om barnet får veta det när det är äldre. Berättar man tidigt så blir det naturligt och inget barnet ens kommer att fundera över.

Varför är det pinsamt och nåt som måste döljas? Är det för att det inte skett den naturliga vägen?

Vad händer om barnet berättar på dagis för kompisar för att hon/han tror att det är så barn alltid blir till? Tycker inte att det är lämpligt att berätta så tidigt utan när barnet är moget för det, i gymnasiet eller när barnet är 18 år. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv fick reda på en sak när jag var över 20 år och jag hade inte kunnat ta den informationen tidigare, det är invecklat med äggdonation och man ska inte belasta ett litet barn med det.

Loisan31

NKmamma

Äldre 7 Sep 10:10

#18

loisan31 skrev 2010-09-07 09:08:24 följande:

Vad händer om barnet berättar på dagis för kompisar för att hon/han tror att det är så barn alltid blir till? Tycker inte att det är lämpligt att berätta så tidigt utan när barnet är moget för det, i gymnasiet eller när barnet är 18 år. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv fick reda på en sak när jag var över 20 år och jag hade inte kunnat ta den informationen tidigare, det är invecklat med äggdonation och man ska inte belasta ett litet barn med det.

Loisan31

Nu är det ju inte så att vi berättar hur det går till med äggplock insättning osv, det går ju såklart inte att barnet skulle förstå det. Utan vi har tagit upp det här med att vi fått ägg för att jag inga har (på ett sätt som hon kan förstå)

Risken för en identitetskris och att hon skulle känna sig sviken av oss som inte sagt nåt är mkt stor. Har som jag skrivit i en annan tråd sett negativa resultat på när ÄD-barn fått veta sent och det är ju inget iaf jag vill göra mot min dotter.

Jag tror utan att mena nåt illa med det att du och andra skäms över att inte ha lyckats på egen hand och att ni därför inget säger till era barn (eller andra för den delen)
Det handlingssättet är egoistiskt. Ni gör er själva en otjänst genom att tiga
Att inget säga är att göra det hela superspeciellt mer än om ni skulle vara öppna. Det blir som man gör det till.
Jag har berättat för dagispersonalen och dom trodde att mina flickor var hel-syskon. Dom har inte ens samma pappa. Deras kommentar var att dom tyckte det var häftigt och var helt positiva.

sodkt

Äldre 7 Sep 11:20

#19

Vi har berättat för våra familjer och vänner att vi genomgår ÄD. För oss är det självklart att man ska vara uppriktig. Om vår graviditet blir bra och vi får vår efterlängtade baby, så är vår utgångspunkt att detta inte är något tabu belagt eller konstigt.

Vi anser det självklart att vårt barn ska få veta att vi kämpat så mycket efter det och vårt enda sätt var ÄD. Vi letade också efter kliniker med öppna donatorer men det var inte lätt. Det var ett av våra önskemål vi haft, tidigt i processen, och jag kan inte finna en enda anledning till att man inte kan vara öppen, eller?

Jag anser inte alls det är invecklat att förklara för ett barn hur man blev till via en äggdonation. Jag har flera vänner som har adopterat barn som uppenbarligen har barn med annat utseende och hudfärg än deras föräldrars. Underskatta absolut inte ett barns förmåga att förstå saker och ting, acceptera saker och skeenden men också deras nyfikenhet, varför saker är si eller så.

Det är nog vi vuxna som har förmåga att göra saker och ting mer komplext, av olika skäl.

pp08

Äldre 7 Sep 12:43

#20

Vardagslycka skrev 2010-08-14 09:42:21 följande:

Tack för ditt svar Miss Maple,
Jag önskar att jag kunnat berätta för mina föräldrar från början men jag har tyvärr inte en sådan relation till mina föräldrar. Jag är mer den som är den starka och stöttar när helst dom behöver det. Nu är jag mest rädd för att det kommer att bli jobbigt för dem, rädd för att dom kommer känna sig svikna och det är så nära tills bebisen kommer. Jag vill bara vara glad då och inte behöva känna skuld mot dem. Men jag vet ju att det är jag själv som satt mig i situationen.

Jag kommer definitivt att känna det som en lättnad den dag jag har berättat. Hoppas att det blir idag.

De kommer nog att förstå. Själv berättade jag inte för mina föräldrar att jag blev gravid med hjälp av IVF. De förstod nog efteråt.

När berättade ni att det var en ÄD???

INNEHÅLL