Söker en dikt som antingen handlar om vänskap eller om syskonkärlek? Någon som vet nån??

Tycker den här är lite söt som jag fick av en vän för ett tag sen. Vet inte om det är vad du är ute efter men ändå:

En mycket vacker vänskapshistoria och dessutom är den inte lång. Det är
historien om två vänner som promenerar i öknen. Vid ett tillfälle börjar
dom gräla och den ene ger en örfil till den andre. Den senare, som har ont
men inget säger, skriver i sanden: "I dag fick jag en örfil av min bäste
vän."

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där dom
bestämmer sig för att bada. Men den som fått en örfil tidigare, drunknar
nästan och hans vän räddar honom. När han kommit till sans igen skriver han
på en sten "Idag räddade min bästa vän mitt liv".

Den som givit örfilen och sedan räddade sin vän frågar: "När jag skadade dig skrev du i sanden,
och nu när jag räddat dig skriver du på en sten. Varför?". Den andre vännen
svarar: "När någon skadar oss ska vi skriva det i sanden där förlåtelsens
vindar kan sudda ut det. Men när någon gör något bra för oss, bör vi gravera in
det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det".

Lär dig att skriva dina skador i sanden och dina glädjeämnen på stenen.

Här är en dikt som jag skrivit (och som tryckts på kort):

Vänskap

Livet blir berikat
av kompisar och vänner.
Att människor vill dela
sånt man gör och sånt man känner.

Så mycket man får lära,
så mycket som blir sagt?
Så mycket som kan hända
i vänskaplig kontakt.

Ja, det ger så mycket glädje
att vara fler än en.
Att man har nåt gemensamt
i nuet? då? och sen?

Att ha just dig till vän
ger skäl till tacksamhet.
För du är bra på vänskap
- det hoppas jag du vet!

av Siv Andersson

Jätte fina dikter, tack!!!

Siv>> Är det okej om man lånar din dikt?? Självklart med ditt namn under!!

//Sofia

Ja visst, det går bra! Har ju också skrivit kortet "En vän" ...och så det nyaste "Systerskap" som är till en syster eller till en väldigt nära vän. Sen finns det ju "En syster" och "En bror" också - hör av dig om du vill se något av dom...

" Jag sådde några blommor, en för varje vän
jag tror att de var fyra, men särskilt minns jag en.

Det blev höst och vinter, blommorna de dog
På våren kom de åter, men kvar bara tre stod.

Så kom det stora regnet med moln så stora grå
och nästa gång jag fann dem, så var de bara två.

Sen så kom då solen med allt ljus den har
och plötsligt står där ensam en liten blomma kvar.

Du härdades i solen, du drunknade i regn.

När vännerna kom till
var tanken ganska klar
för vänner har nått i sig
som ingen annan har.
De har en hand som hjälper
de lyssnar och förstår
de viker inte undan
när många andra går.