Svart-vitt?
Har tänkt på en sak när jag läst alla trådar om barnvakt, timeout, sovmetoder, matvanor och vad man får/inte får säga till sina barn i detta forum. Ska försöka beskriva och hoppas jag lyckas formulera mig vettigt, men verkar det oklart så fråga gärna!
Givetvis ska man som förälder göra det bästa för sitt barn. Och det är jättebra att diskutera och ventilera också detaljer i barnuppfostran. "Detaljer" är ju ofta ett tecken på hur man tänker rent grundläggande också, så jättebra att vara vaksam på hur andra bemöter sina barn. Men. Ofta snöar diskussionerna här inne in på något helt svart-och-vitt-tänkande, antingen är ett beteende fel eller rätt - det finns liksom ingenting emellan och den som gör fel är helst också misshandlare eller åtminstone helt okunnig på barns behov. Är det "bäst" att amma till exempel, blir det lätt att ersättning framställs som ett _dåligt_ alternativ. Svart och vitt. Istället för att se det som att ersättning i Sverige med vårt rena vatten är ett "bra" alternativ, även om amningen ändå är "bäst" (givet då att det fungerar, men jag hoppas att ni fattar vad jag menar.). Är det "bäst" att vara pedagogisk och prata lugnt när barnet häller ut mjölken med flit blir man psykisk misshandlare om man istället skäller med arg röst. Svart och vitt. Lämnar man 15 timmar på dagis vid föräldraledighet vill man inte vara med sina barn, trots att de är hemma 153 av veckans 168 timmar. Svart och vitt.
När det gäller uppfostran och barns fysiska och mentala utveckling tänker jag så här: Ett spädbarns dygn består av 24 timmar. Är man fem månader har man levt ca 3600 timmar. Ett barn ska uppfostras och utvecklas emotionellt och mentalt i minst 18 år, av föräldrarna det vill säga. (Vilket i praktiken oftast blir runt 19 pga gymnasiestudier). Sedan tillkommer ju livets fostran och påverkan, ända tills man dör. 18 år, det är 157.680 timmar, eller om man så vill 6570 dagar. Jag kanske ibland kan låta som att jag förespråkar sömnmetoder, time-out eller gap och skrik - men det är inte sant. Däremot tänker jag att barn är relativt tåliga (de flesta med en någorlunda stabil uppväxt växer upp till hyfsat sansade människor) och att ingen förälder - ingen, ingen, ingen - kan vara perfekt alltid. Har man flera barn måste man ju stötta alla barnens utveckling, som sagt formas ju barnet under 157.860 timmar, det tar inte slut när de fyller 10 utan man måste fortsätta jobba aktivt med barnen... och då måste ju ibland det lilla barnet stå tillbaka en stund för det storas behov.
Lämnar man sin femmånades bebis till barnvakt i tre timmar vid ett tillfälle, då har man ändå varit nära bebisen i 3600 - 3 timmar, dvs 3597. Nog för att separationer är jobbiga, men 3597 timmar UTAN separationer kan ju inte betyda ingenting för bebisen, inte om föräldrarna är "bra" föräldrar som verkligen anstränger sig att möta barnets behov? En jobbig upplevelse under 3 timmar när man är fem månader, kan det verkligen påverka barnet så mycket när det som sagt ska leva, uppfostras och utvecklas under 157.680 timmar? Hela vår generation spenderade första dagarna i livet i barnsal UTAN mamma större delen av tiden
och vi mår ju skapligt de flesta. Jag är jätteglad att man via forskning insett vad som är bäst för barnet och att det nu är rutinen, självklart ska man undvika att barnet mår dåligt om det går!!!! Men, fortfarande var väl barnsalsgenerationen rätt lyckliga som barn? Och barn som föds sjuka idag och måste ligga i kuvös/respirator - de klarar sig ju också oftast bra i livet. Måste vi då ge nyblivna mammor skuldkänslor för att de låter bebisen vänta utanför när de är på toa? Om de ALLTID annars bär, så vad spelar några toabesök om dagen för roll om man nu gärna vill sitta ensam?
Amning är bättre än ersättning, men man kan ju fundera på vilket barn som TOTALT SETT fått den bästa kosten - det som heltidsammats till 8 månader och deltidsammats till 1,5 och sedan ätit mest halvafabrikat, eller det som alltid flaskmatats och sedan ätit ekologisk, hemlagad mat rik på grönsaker, helt kött och fullkornsprodukter under hela uppväxten? Naturligtvis ska man få diskutera amningens fördelar, man MÅSTE diskutera amningens fördelar och man har all rätt att vrida och vända på argument för och emot för att kunna fatta bra beslut för sitt barn. Men varför inte lyfta blicken och se till helheten ibland? I alla fall när man råder ledsna och ibland desperata medmänniskor?
Barn har alla så otroligt olika förutsättningar: En del föds friska och andra inte, en del bor på landet andra i stan, några har en förälder, andra har två och några tre, en del får syskon och andra inte, en del kommer uppleva stora sorger tidigt och andra inte, en del kommer behöva sjukhusvård och andra inte, någon är allergisk, en del bor i hus, andra i lägenhet och vissa på båt, en del har släkt och andra inte, en del har ett modersmål och andra två, några har samhällsintresserade föräldrar, andra har föräldrar som skaffar sin omvärldsinfo från kvällspressen och skvallret i Ica-kön.. och så vidare i all oändlighet. Och jag har så svårt att tro att ett halvår med time-out eller (en bra) barnvakt varannan fredagskväll från sex månaders ålder skulle påverka barnen SÅ mycket som en del här hävdar, givet att barnet i övrigt har det väldigt bra. Visst är det kanske inte "det bästa", eller ens "bra", men det kanske inte är _direkt skadligt_ och i det stora hela, i slutsumman efter 157.860 timmar eller 6570 dagar - spelar det någon märkbar roll? Och går det ens att avgöra med tanke på hur otroligt olika miljö barn lever i?
Återigen - visst måste man få diskutera och framföra argument mot vissa metoder eller beteenden. Och visst ska man tänka på hur man bemöter sina barn och försöka förbättra det som behöver förbättras. Många bäckar små är ju ett talesätt som fungerar även här - gör man ofta mindre bra val är det klart att det till slut påverkar barnet. Alltihop i kombination: ofta time-out, mycket barnvakt, alltid dagis, knappt nån amning, aldrig prat om varför osv, det tror jag också leder till elände. En del val indikerar ju också okunskap eller knasiga prioriteringar, det förnekar jag inte. Och visst kan ett enstaka mindre bra val lämna en känsla av osäkerhet som tar lång tid att jobba bort, det köper jag också. Men jag är ändå övertygad om att ett barn som I GRUNDEN är tryggt och som känner sig villkorslöst älskat, har föräldrar som kommunicerar känslor och tankar och gör kloka val i de allra flesta fall , ett sådant barn fixar att föräldrarna gör ett mindre klokt val då och då. Särskilt om föräldrarna kommunicerar med barnet, berättar, förklarar, lyssnar på barnet och ber om ursäkt om det behövs. Så tänker jag.
