Delad vårdnad om spädbarn

Jag tror att det i det läge som ni är i nu att det är dumt att "byta boende".Inte för att pappan skulle vara en sämre förälder eller så,inte alls.Utan för att det blir jobbigt att byta boende för henne.Det har gjorts studier på att växelvis boende för barn som är yngre än tre år inte är bra....

Jag tror(med egen erfarenhet i "ryggsäcken") att det är bättre att pappan träffar henne oftare istället.Gärna flera gånger i veckan.(schemalagt så ni får lite att rätta er efter).Då kan hon fortfarande bygga upp en bra relation med sin pappa.Och i takt med att hon blir äldre kan umgänget ökas ut(förutsatt att allt går bra).Jag tror heller inte att det skadar att hon sover över hos pappanär hon är ett par månader o du inte längre ammar,kan också vara en skön avlastning för dig o din nya sambo.

Tala lugnt med pappan o förklara varför o gå honom till mötes så långt det går i o med att det skall kännas bra....lycka till!Hör gärna av dig om du vill prata/fråga ngt.

Vad är egentligen skillnaden om ni fortsätter att ha samma kontakt som idag bara det att barnet bor hos pappa och du kommer ofta?

Det du fått höra om flytt mellan föräldrar handlar om att man helst inte bör ha växelvist boende för barn under 3 år, dvs flytta barn varannan vecka mellan 2 hem. I ert fall är det inte ens tal om det, utan om att ert barn ska bo hos pappa permanent medan han är hemma och pappaledig, och att du ska komma flera ggr i veckan och hälsa på. Det är en stor skillnad.

Hur vill du att han ska lösa det hela då med hans föräldraledighet? Ska han bosätta sig hos dig och din kille under sin föräldraledighet? Varför anser du att han inte ska ha samma rätt som dig att vara föräldraledig med ert barn?

Jag tycker du ska prata med familjerätten. De är vana vid sånt här. Då kan ni skriva kontrakt och då har ni båda svart på vitt vad som gäller, då blir det inget tjafs sedan.

Hoppas det löser sig.

JAg måste säga att jag håller med Umeboshi... nu när du har din dotter hemma hos dig och du har hand om henne dygnet runt förstår du ju själv vilken skillnad det är jämfört med att bara hälsa på...

Min farbror är i samma situation som ni är i.. hans döttrar är nu 5 år.. han fick aldrig ha dem under föräldraledigheten och de är inte alls lika "hemma" med honom som de är med sin mamma.. trots att han har dom ofta o hälsar på flera ggr i veckan. De känner helt enkelt inte samma trygghet med honom, även om de tycker om honom.

Tror att det bästa för din dotter är att få ta del av båda sina föräldrar o lära känna dem på lika villkor.. även om jag förstår att det kommer vara väldigt jobbigt för dig...

*lycka till*

Jag anser att han har samma rätt, har jag skrivit någonstans att jag inte anser det? Det jag frågar mig är om den rätten sträcker sig över barnets rätt att få ha en och samma fasta punkt hela tiden medan det fortfarande är så litet.

Det jag tänker mig är i såna fall antingen att han skjuter upp att ta ut sin föräldraledighet tills barnet är lite äldre och att vi löser tiden fram tills dess med halvtidsjobb eller att jag tar ut mer föräldraledighet än vad han gör. Det finns nog många sätt att lösa det på. Naturligtvis ska han inte behöva bo här, det tänker jag inte kräva av honom. Däremot tyckte han att jag kanske kunde sova hemma hos honom tills hon har vant sig vid att bo där, men det går inte för han har katter och jag är allergisk. Och faktiskt, jag tänker inte bo hos honom (och därigenom vara ifrån min sambo) och dessutom må kass för att jag är i närheten av katter i några veckor bara för att han ska få ta ut sin föräldraledighet.

Och hur ska vi göra när alla föräldradagar är slut, då är hon ju fortfarande för liten för att bo växelvis... jag tycker att det känns som om det vore bättre om han sköt upp att ta ut sin föräldraledighet, men jag vet ju inte riktigt hur subjektiv jag är i mina känslor.

Fan att det ska vara så svårt. Jag blir så avundsjuk på alla som bor ihop med sitt barns andra förälder, det blir så mycket lättare på det viset.

Jag menade absolut inte att säga att du inte tyckte han har samma rätt.. hoppas du inte tolkade det så.

Ville bara berätta om vad jag sett hända med småbarn som inte fått vara med den andra föräldern på samma sätt...

Kanske det bästa är att ni pratar med någon psykolog som har kunskap om detta med småbarn?

Precis som andra redan har skrivit så borde väl studierna gälla småbarn och växelvis boende. För er så kommer dottern att bo permanent hos sin pappa eller?
Du skriver att det bästa kanske är att pappan skjuter på sin föräldraledighet men vem ska då ta hand om dottern?

Varför skulle fadern inte kunna ta hand om sitt barn lika bra som dig?

Tror det skulle fungera alldeles utmärkt att fadern fick ha barnet en längre period och du kom och hälsade på. Det låter som att du inte vill lämna ifrån dig barnet på grund av barnets bästa, utan snarare utifrån att du helt enkelt kommer sakna dottern för mycket. Vilket ju i och för sig är rätt förståeligt.

Det är ju så jäkla svårt att veta vad som är barnets bästa. Naturligtvis kommer jag sakna henne. Naturligtvis har jag grymt svårt att hålla isär vad som är bäst för henne och vad som bara är mina beskyddarinstinkter och min egoism... Nåja. Vi ska nog gå på samarbetssamtal, där finns det ju socionomer som är objektiva och som kan bena ut vad som är bäst för henne, förhoppningsvis.

Grejen är att jag pratade med familjerådgivaren på bvc (mest för att barnsköterskan tyckte att jag skulle lära känna henne om det skulle bli trassel i framtiden, så att jag visste vem jag skulle vända mig till) och hon tyckte också att det kanske kunde vara bättre om pappan kunde skjuta upp att ta ut ledigheten lite grann.

Barn drabbas ju av separationsångest i åtta-niomånadersåldern som varar fram tills de är ca ett och ett halvt år, har jag hört... är det då så himla fiffigt att göra just detta och separera henne från mig just då? Nu är det här bara sånt jag har hört, jag ska försöka kolla upp det närmre. Men de blir ju väldigt mammiga i den åldern. Är det att ta ifrån pappan hans rättigheter om jag låter honom umgås så mycket han vill med henne men att hon bor och sover hos mig tills hon blir åtminstone ett och ett halvt eller två?

Vad gäller vad vi ska göra av henne på dagarna så pluggar jag och kan mycket väl plugga hemifrån med undantag för en och annan föreläsning, det borde gå att ordna.

Jag inser att det låter som om jag går lite i försvarsposition nu, det är inte meningen men är kanske svårt att undvika.

Jag tror absolut att han kan ta hand om henne lika bra som jag, faktum är att jag vet att han kan det, det är inte det det handlar om! Det handlar om att hon ska få ha en och samma fasta punkt tills hon är gammal nog att byta till en annan tillvaro utan att bli otrygg.

Jag tycker det är grymt och emotionell misshandel att sära ett spädbarn på 8 månader från sin invanda hemmiljö och den förälder som tagit dygnet-runt-ansvaret.

Barn i denna ålder som skärs av från sin "trygghetsförälder" (= den som i huvudsak vårdat barnet sedan födseln) kan med stor sannolikhet utveckla apati, eftersom de inte förstår separationens villkor. Först känner de oro/saknad, som övergår i sorg/frustration som sedan övergår i apati. Det kan alltså påverka hela barnets sociala utveckling. Forskning och vetenskap visar tydliga och eniga resultat angående detta.

Mot den bakgrunden spelar det ingen roll vad som är rättvist mellan föräldrarna, eller vad man tidigare lovat (när man inte visste bättre) - då måste barnets bästa komma främst; vilket är att inte ryckas upp ur sin trygghet. Det är också stor skillnad att dela på föräldraledighet när man inte har separerat. Då hade barnet ofta träffat pappan i hemmet och sedan hade övergången till pappans ledighet kommit smidigt eftersom barnet hade fått stanna i sin hemmiljö.

Detta handlar alltså inte om att en pappa är sämre än en mamma, det handlar om att ett barn i denna späda ålder måste hanteras enligt sin mognad. Hade pappan haft barnet de 8 första månaderna skulle jag tyckt att barnet borde stanna hos honom permanent tills det var åtminstonde 2-3 år. Självklart är det bra för spädbarnet med ett regelbundet umgänge med umgängesföräldern.

... så TS, jag tycker verkligen att Du ska se till så att barnet får behålla sin trygghet. Barnets rättigheter kommer före "rättvisan" mellan föräldrarna.
Kram Kriya