Delad vårdnad om spädbarn
Jag har en sju veckor gammal dotter som jag har tillsammans med en expojkvän, hon kom till efter att vi hade gjort slut, men vi var överens om att inte göra abort. Under graviditeten träffade jag en annan kille som jag bor ihop med nu. Under graviditeten kom jag och min dotters far överens om att vi skulle försöka dela föräldraledigheten 50/50, jag skulle ha henne åtta månader först så att jag kunde amma henne, och sen skulle han ha henne.
Nu är flickan född och jag älskar henne så mycket att mitt hjärta nästan brister, det gör även min sambo och vi tre utgör en lycklig liten familj. Hennes far försöker komma och hälsa på henne så ofta som möjligt, går ut med henne i vagnen ofta och någon gång i veckan går de hem till hans mamma och hälsar på och det fungerar rätt bra.
Mitt problem är att jag hör från fler och fler håll att det verkligen inte är bra för barn att flytta mellan föräldrarna innan de är två-tre år gamla, och jag tror att det är rätt. Nu när hon är född så förstår jag ju lite mer än jag gjorde innan hon föddes, och nu känns det sannerligen inte bra att hon ska flytta hem till sin far när hon är åtta månader gammal och jag bara ska kunna träffa henne några gånger i veckan (till saken hör att vi bor väldigt nära varandra nu, men att jag förmodligen måste flytta snart och hamnar då alldeles säkert i helt andra ändan av stan). Jag talade om för hennes far idag att jag oroar mig för det här och att jag har blivit väldigt motvillig till att släppa henne ifrån mig innan hon är gammal nog att ha mer än en fast punkt i tillvaron. Han blev ledsen och arg (vilket jag sannerligen förstår) och sade att han inte trodde på de där undersökningarna och att han tror att de aldrig kommer att få lika bra kontakt om hon bor hos mig hela tiden tills hon är två eller så... Jag tror att de visst kan få en jättebra relation även om hon sover hemma hos mig tills hon är två-tre år, så länge de umgås regelbundet och ofta och hon kanske sover hos honom någon gång då och då innan dess.
Det känns väldigt svårt att prata om det här med honom, jag förstår ju att han blir så ledsen och jag blir också ledsen för hans skull, för det är ju jävligt orättvist mot honom. Men är det verkligen rätt att låta en åttamånaders bebis "byta" förälder och tillvaro så totalt om det går att undvika? Jag känner mig hemskt kluven, sen vet jag ju inte hur mycket som är egoism från min sida och hur mycket som är att tänka på hennes bästa.
Jag tycker absolut att han har rätt att bli något mer än helgfarsa, men det kommer han ju bli också... även om hon bor hos mig sina första två år. Eller?
Snälla, skriv något vettigt och klokt...
Han har inte skrivit under sina faderskapspapper än, för vi väntar på resultat från faderskapstestet som vi tog för säkerhets skull, så jag har fortfarande ensam vårdnad.
Berätta för mig hur jag ska göra, snälla!