När slår man ett barn?

Jag håller med... men en örfil som knappt känns är ju att höja handen...
Jag menar närkontakt, typ få barnet att se dig i ögonen när det bara skriker osv...
Jag menar nånstans måste man ju kunna markera, att det här är inte okej... Och jag tvekar starkt på att skrika sig blå på barnet funkar så mycket bättre... Så vad ska man göra då??

svarade du på trådens namn eller finns det ingen gräns... Det är ingen här inne som skulle skada sitt barn medvetet. Utan fakta är att mammor ibland tar lite för hårt i armen eller dylikt... men det betyder ju inte att man är sämre än någon annan.. det är det jag vill komma fram till i den här tråden... tips, ideer... för ingen vill ju göra illa sitt barn...Jag förstod att jag skulle få skit för det,,, men ja du har rätt... absolut... Men när barnets handling är farligare än att jag tar henne i örat, för att visa att nu gick du för långt, så tänker jag inte åt mig den kritiken. Jag skäller sällan på mitt barn, och jag tar sällan tag i mitt barn... jag kan räkna på en hand hur många gånger jag tagit tag i henne. Det finns två gånger där jag kan säga idag att jag kunde ha andats ut istället innan jag tillrättavisade min dotter. En gång var när hon rymde ifrån mig, jag hade inte en chans att ta samma väg som hon, för det var över en gräsmatta full med snö, och jag hade en sulky vagn.. så jag var tvungen att gå runt.. Och nej jag kunde inte ha lämnat vagnen där, för då skulle den stå i vägen för bilar. Hon sprang iaf mot motorvägen och jag hade ingen aning om var hon va... jag letade i FEM minuter med bilar som körde i 100km/h precis bredvid mig. Som tur var så står ungen vid en port dörr, men de tankarna jag tänkte under den tiden, ni kan ju förstå själva... jag grät o grät och när jag till slut hittade henne så TOG jag i örat och sen lyfte ner henne i vagnen, inte i örat så klart. Jag höll i örat (precis som jag likväl kunde ha hållit hennes hand, inte ett dugg hårt!!!!) samtidigt som jag säger "vad gör du för dumheter??? Du får inte springa ifrån mamma, det är ju massa bilar där".. absolut inge värre än så.

Sedan var det en gång när hon stod vid en trappa och trappräcket bestod av pålar, varav det fattades en påle och min dotter kom igenom och höll på att falla tre meter ner... då rörde jag ihenne inte utan jag skällde utav helvete.. varför? ja, det kan man undra, men där höll jag på att förlora mitt barn...
Det är vid såna tillfällen jag tycker att det är OKEJ att visa att nu jävlar är det bra. För att det får INTE hända igen.. nästa gång är jag kanske inte där, utan någon annan som inte har koll på dessa ställen och då kan det gå åt helvete...

Och att jag knäppt henne på munnen, står jag för... jag skulle som sagt aldrig göra illa mitt barn, utan spottas man då lär man få ont, och då ser jag hellre att en liten knäpp på munnen för att hon inte ska göra om det än att någon äldre dagis kompis puttar eller slår henne... vilket har hänt...

Jag kommer ihåg när min dotter var nyfödd, och många av mina vänner berättade att de liksom tänkte tanken att lägga sitt barn i porten, eller kasta ut det genom förnstret... medans jag själv kunde ligga och tänka mig världens trauman.. alltså jag fick dödsångest när jag åkte buss, va i stan och sna saker.. hur gör jag för att rädda mitt barn om grönan färjan skulle sjunka, jag kom på massa bra ideer, men så mitt i tankarna så kommer alla människor som varit på båten mot mig och jag tappar min dotter... Detta tog jag upp med bvc, det gick för långt liksom.. hon berättade att detta är vanligt för alla nyblivna mammor, medans vissa tänkte att de skulle råka kasta ungen över en bro så hände alltid det värsta i mina tankar, hur jag än kämpade... Detta är tydligen mycket för att man ska förbereda sig för situationer, för jag blev ju rädd för tankarna, liksom mina vänner som tänkte helt andra tankar än mig, men de hade kolikbarn.

Och det var lite det jag ville komma fram till, alltså man måste ju kunna ta tag i sina barn och säga att nu är det fan bra... barn är starka. Och jag tror att det är bra att få prata om saker, som att man kanske salgit sitt barn, och få förståelse från andra människor.. även om det är fel.. men jag tror att får man prata om det, så kanske man nånstans hittar en balans...

Jag slår inte mitt barn, och jag har väl nån gång funderat på att nypa till.. men jag gör det inte, för jag vet att det fungerar iaf inte.. min dotter är en sån där liten minipolis, som ett exempel när jag knöt skorna och reste på mig så stod hon där och jag råkar nocka henne, så säger hon, "mamma, jag slår inte dig, då får du inte slå mig"... haha, ganska gulligt. Detta är nämligen en vardagsreplik jag använder mig av, när hon slår.

Men jag vill att alla mammor därute ska veta att jag dömer ingen, och ser gärna att ingen här dömer  någon och kastar ur sig dåliga kommentarer... bara att vi vågar prata om det säger ju att vi vet att det finns en gräns, och som sagt av "lidokain", man är väl ingen jävla robot.

Alltså jag blir alldeles matt.. tänk att dessa bittra omänskliga saker hitta hit också..

Då lämnar jag mitt eget forum... Tack för mig!

Psssst... Jag älskar mitt barn över ALLT annat på denna jord, den som säger nå annat lider av mindre vetande och mindrevärdighetskomplex..

Vet du va... det låter som att du inte har egna barn... för du är den enda här inne som går till attack... Andra föräldrar säger sin åsikt, och vet att ibland når man som förälder även också sin gräns. Med det säger jag inte att det är tillåtet att slå. Men man kan faktiskt bli arg på sina små söta emellanåt också.

Jag hade också mycket agg och dömde föräldrar, innan jag fick barn...

Du är inte mer än människa!!!!
Det är det jag försöker få fram, att det är en sak att slå sitt barn upprepade gånger och tro att det ska ge effekt, och det är en annan om man markerar ett plötsligt beteende som absolut inte är okej, och det får aldrig upprepas... och blir man så handfallen som man blir när syskon bråkar, då rinner det över, jag har en bonus också... och är det något som får mig arg är när de biter varandra, slår varandra,,, men det betyder inte att jag slår de efter det beteendet... Men mitt barn får inte spottas eller bitas.. thats it.. Jag vill inte att hon biter andra barn, spottar på andra barn likväl som jag ser det som mitt ansvar att hon inte gör det, räknar jag med att andra föräldrar lägger ner lika mycket värde i att behandla sina vänner väl.

.. men alla verkar ju egentligen vara överens om en sak... man får inte åsamka sitt barn smärta med vilja. Nej... är det någon här som sagt det?

Det folk vill komma fram till är att ibland når barn en gräns för vad man får göra och inte göra.den största betydelsen är väl egentligen hur man tar i barnet eller i mitt fall knäppt på munnen. Det finns hårt och det finns markera... alltså inte göra illa. Vilket är gällande i mitt fall. och att ta i örat förväxlar nog många med att dra i örat vilket inte finns i min värld. Men likväl som många mammor sliter sina ungar i armen och skriker så gör det nog mer ont än om jag visar snabbt och kort att "stopp, man får inte spottas"... eller som när jag tog, INTE DROG, i örat.. "du får inte springa ifrån mamma.. det finns massa bilar"..

Vilka drama brudar ni e här alltså.. blir alldeles chockad.. det är väl ingen funtad morsa inne på familjeliv som stolt berättar att de gjort illa sina barn, men det händer, och kan man inte ha den förståelsen eller man behöver inte ens ha förståelse, men kan man inte dela tankar utan att anfalla och gå på någons uppfostran eller uppväxt??

Det är ju såna som ni som drar ut på hjälparbetet på barn i nöd... va inte så dömmande... vad vinner ni på det?? Känner ni er bättre, mår ni bra av att kasta skit....??? Kanske dags att kolla under din egna matta då, och rensa upp lite där...

Okej, jag tar tillbaka det där, då jag såg att du hade barn, förlåt. Grattis till pojken. Men jag tycker fortfarande inte du har rätt att att yttra dig om min uppfostran. Och säga att jag påstår att jag älskar mitt barn. Du kan inte va sann! Hade det gjort jätteont på min dotter hade jag knappast suttit här o pratat om såna här saker.

Ibland är man inte mer än människa.. och som du säger, så länge d inte är något som ständigt pågår, och man som förälder känner skuld och får dåligt samvete... då får man säga... inte mer än människa.

Fastän jag förstår inte hur du kan säga att det är misshandel? Jag har knäppt på munnen en gång, och nej jag har inte ångrat det, för att jag har aldrig gjort henne illa. Det jag försöker få dig att fatta är att jag inte knäppte för att göra illa. För jag vill inte göra illa mitt barn eller orsaka henne smärta. Och har heller inte gjort det. Utan jag markerade, jag hade lika gärna kunnat ta krama henne. Det beror väl på hur barnet reagerar, och hade hon störtbölat, ja då kanske jag hade funderat på vad jag gjort... hon blev inte ens chockad, rädd eller ledsen... utan hon förstod att det hon gjorde var fel. Så nej, jag misshandlar inte mitt barn, NÅGONSTANS!
Jag har en förbannat trygg unge, begåvad och sysselsatt. Jag skäller sällan på henne, utan vi pratar väldigt bra, och har alltid en pratstund på kvällen om dagen som varit. Hon säger alltid när jag kommer hem från jobbet "åååhh min mamma!! Jag älskar dig mamma!" ....

Så näää... tack för dina ord, men de är nog riktade till någon annan.

Jätte bra skrivet! Tack..

Men uppenbarligen så blir man fortfarande efter 3 år väldigt väldigt missförstådd och dömd här inne.. och kag kan inte säga mer än att, jag har aldrig skadat mitt barn, hur jag gjorde och vad jag gjorde är det bara jag, min dotter och min väninna som vet. Ingen har tagit skada av det. Ni var så klart inte där, och ni verkar måla upp någon form av misshandel ala extra... aldrig! SKulle aldrig skada mitt barn. Och har aldrig gjort!

Och vad gäller barnen här hemma, så ja deras BRÅK är jobbiga... finns inget våld här hemma.... ibland kan det bli nån putt, men absolut inget onormalt eller överdramatiserat våld. Utan vanliga kärleksfulla syskonbråk.

Jag blir häpen över hur vissa här inne ska framstå som supermorsor...

Hej, alltså jag förstår verkligen hur du menar och det är inte helt ifrån mina egna tankar.. Men vad gäller detta med att jag knäppte min dotter på munnen var fakiskt inte för att avskräcka eller orsaka smärta. Hon är 2 år, snart tre i november och vet mycket väl att spottas får man inte göra. När hon då gjorde detta på mig i ansiktet så hade vi redan en dispyt då hon målat på väggen. Och i allt prat om att du får inte göra si eller så så spottar hon mig i ansiktet. Och jag säger lugnt men bestämt att man får absolut inte spottas, vilket hon gör igen. Detta var alltså en testgrej, testa min gräns. Och när hon spottar på mig andra gången duttar jag till med pekfingret och säger NEJ, du får inte spottas. Jag trodde innerligt att detta va knäppa på munnen tills folk hysteriskt börja gapa här och jag frågade andra mammor vad knäppa på munnen var, och då visade de med tumme och långfinger och så knäpp.. Och detta har aldrig skett.
Så därför har försvarat min handling hjärteligt, eftersom jag aldrig knäppt på munnen. tydligen.

Och vad gäller att ta i örat, JA jag hade kunnat hantera helt annorlunda.. men jag var så jävla rädd och när jag väl hitta henne tänkte jag bara "slå inte, man får inte slå barn"... och då blev min taktik att ta i örat för att snabbt lyfta upp henne och sätta henne i vagnen och gå raka vägen hem och få sitta på stolen. Kanske va helt opedagogiskt av mig, men jag gör säkert hundra fel varje dag me min dotter. Men jag älskar henne mer än livet och min taktik går inte alls ihop med aga eller orsaka smärta.

Jag tror ingen vill skada sitt barn medvetet. Men ibland kan det ske, av olika anledningar.
Och jag tror att så länge man kan prata med andra och bolla om ideer, så kommer det inte ske igen.
Jag försöker bara säga att man ska inte döma andra så länge man aldrig gått i deras skor, försök förstå istället, då kanske du räddar ett barn från att bli slaget igen och en mamma från att slå igen.

Det är bara det jag försöker säga.. men flk tolkar det som klappa på axeln.. vilket jag helt motsäger mig.

Känns lite som att du är ute och cyklar.. och menar du att jag skulle tona ner mitt sätt mot mitt barn för att du som jag inte har en aning om vem du är ska skriva nåt annat.
Ja, jag dutta till med fingret, jag knäppte inte.

Nikolina vart vill du komma??? Vill du höra att du är en bra mamma??

Du är en jättebra mamma. Och det är nog alla här inne också.
Vi älskar våra barn lika mycket som du älskar ditt... Men det kanske är lite smått obegripligt för dig??