Pricken över "i" eller "Det Där!"..

Oh,  jag förstod  det efter  några månader. Då hade vi träffats några gånger, ringt telefonsamtal för flera tusen och verkligen inte  kunnat  vara utan varandra.  Nu har det gått sex år och det har varit rätt tuffa år med flera kriser men ännu mer som är gott och bra.  Och jag tycker bara det blir bättre och bättre.

Det som nog fick mig  att fastna var att vi kunde prata om allt,  ha djupa samtal.  Han får mig att skratta och han är en av de ytterst få människor som finns som jag kan gråta hos.
Den fysiska attraktionen hade jag inte och har inte nu heller på det viset. Men jag älskar honom och han är mitt allt, förutom sonen och hunden och bästa vännen och jag älskar honom för den person han är. Det attraherar mig otroligt