ADHD och skola, hur har det gått för er?

Allt, allt, ALLT hänger på att det finns lärare/skolpersonal som verkligen förstår vad det handlar om, och förmår agera utifrån det. Vi har haft många olika erfarenheter på alla grader av skalan, och efter alla samtal, möten, konferenser etc har jag erfarenheten att det enda som hjälpt när det varit illa har varit att byta skola, att inte ge upp förränn man hittar en klass, en lärare, en skola som fungerar, där barnet blir mött med respekt och förståelse, krav och struktur. Där det tillåts växa i sin takt och inte knäcks.

Sonen är nu 14 år, vill bli ingenjör och tror på att han kan klara det, men att han måste kämpa. Hans nuvarande lärare har sett, och fått honom att förstå, att han är duktig på matte. Tidigare lärare har bara varit intresserade av att proklamera vad han inte klarar av, eller gör fel.

Lycka till, det finns goda chanser att det går bra, det viktigaste är att han har föräldrar som stödjer och bryr sig och inte ger sig förrän det blir så bra det kan bli.

Tack! Under tiden i förskolaklassen tyckte jag att det funkade bra, lärarna såg honom, och fokuserade på det som var bra, dagis var mest negativa :( Två av lärarna från förra året kommer att följa denna klassen under lågstadiet och så har dem fått en ny lärare idag med. Än så länge har jag varit nöjd, men man vet ju inte hur det blir..
Jag hoppas din son lyckas med sin utbildning!

Det är jätteviktigt att fokusera på det som är bra, men också viktigt att man kan se och erkänna de 'negativa' sidorna (=identifiera svårigheterna) just för att kunna hjälpa barnet.

Problemet blir när lärare/pedagoger etc. anklagar eller stämplar barn efter deras svagheter istället för att se att det är här deras (pedagogernas) utmaning ligger - att hjälpa barnet att styrka dessa sidor, eller i vissa fall - låta dem slippa sådant som tar oproportionerligt mycket energi från andra och viktigare aktiviteter. Det kan kräva kreativitet och mod hos den enskilde läraren, (kan kompenseras med erfarenhet) vilka inte alla har.

Man vet aldrig hur det blir, det viktiga är att inte ge upp, utan fortsätta hänga med på hur ditt barn mår och om det håller på att spåra ur - ta kontakt med de som behövs, lärare, speciallärare, BUP, vad som behövs tills du finner någon väg som gör så att det fungerar, eller folk som förstår att få till det..

Vad gäller min son är det långt ifrån säkert att han blir ingenjör till slut, och det spelar heller inte någon roll, men det är underbart att han vågar tro på sig själv och att han kan klara det. Det kan jag tacka två av hans fem fröknar för.

Lycka till och hoppas din pojke får en skoletid där han får komma till sin rätt och får stöd där det behövs! 

Jätteintressant diskussion. Jag har en son som har div. problem som kan vara adhd. Han har inga stora koncentrationssvårigheter utan det är mer idet sociala som problemen ligger. Vi har ingen diagnos på honom. Har pratat med bup vid flera tillfällen men de anser inte att vi behöver komma till dem som det är nu. Det jag behöver hjälp med är hur man kan stärka honom socialt med andra barn. Han behöver kompisar! I skolan (1:an)  kan det fungera bra i perioder men sen kan man försöka bita ett annat barn eller så har kan knuffat ngn. dessa situationer uppstår när han blir arg eller om det går honom emot, om det är oförberedda ändringar som han inte är varskodd om osv. Vi försöker verkligen stärka honom men när han gör fel måste man ju säga till honom o försöka få honom förstå, eller? Känner att personalen i skolan och deras syn och hur de bemöter honom i dessa situationer har stor vikt hur det ska gå. Tips på vad man kan göra, eller inte göra?!

Vad säger skolan om hans problem? Kan dem hjälpa dig med att få starta en utredning hos bup eller iaf få hjälp och stöd i hur du ska hantera hans sociala svårigheter? Bup tog inte mig på allvar i början heller, min son var lite sen i utvecklingen bara, men när skolan ringde (efter samtal med mig) så blev det fart på saker och ting.
Det är klart att man ska säga ifrån och försöka få  honom förstå att han gör fel, det måste man ju göra med alla barn, men har dem en diagnos kan det ta längre tid för dem att förstå, vissa behöver tom bli utsatta för samma sak för att förstå att en knuff verkligen kan göra ont. Man kämpar på hemma som förälder, men skolan har också stor del i barnens utveckling och beteende. Ni måste sätta er ner och disskutera hur ni tillsammans kan jobba med erat barn så att hans svårigheter kan bli bättre. Det är bra om du och skolan har samma "taktik" när man märker att något börjar gå åt skogen och att man har någorlunda samma rutiner varje dag. I skolan har dem ju ett schema vilket är bra för såna här barn, då vet dem på förhand vad som händer och det är lättare att avbryta det dem håller på med, fixa ett schema hemma också, var noga med att informera ev förändringar.

Hoppas det har hjälpt dig lite, men det är bara att fundera på och fråga om det är något!

Vi har haft ett sk EVK (elevvårdskonferens) där vi pratat med skolans personal samt skolsköterskan. Specialpedagogen var inte med på det mötet. Vi ska ha nästa Evk om ett par veckor. Vi gick då genom hu vi ser på det o hur vi tycker att han ska "hanteras". Vi var helt på samma linje. Det jag upplever är att en av fritidspedagogerna är lite väl framåt och kanske "hård" i sin ton. Jag förstår absolut att det inte är acceptabelt att knuffas och säga saker till kompisar som de blir ledsna av, MEN hon måste bemöta honom på rätt sätt annars blir det bara värre som jag upplever det. Jag bollar mkt med en spec.pedagog jag känner o det känns ju bra att ha den kontakten. Det som oroar mig är hur han ska komma in i gruppen mer och skaffa kompisar, det gör ont i mammahjärtat när jag ser att han går ensam.

Det är jättebra att du har kontakt med skolan, dem är ett stort stöd (oftast). Brukar fritidspedagogen vara med på mötena? Kan denne vara det nångång så att hon/han får vara med att disskutera situationerna? Självklart måste ett barn, oavsett diagnos eller inte diagnos, behandlas på rätt sätt, och då måste man utgå från barnets mognad. Min son är så himla social så han har aldrig haft problem att komma in i en grupp, vet heller inte hur man kan lösa det.

han kan vara social och söka kontakt när han känner sig trygg i gruppen. Om det är nya grejer och nya personer då blir han avvaktande och blyg, tycker det är jobbigt när han inte vet vad som ska hända. känner igen det för jag var nog så som barn också. vi får se vad som händer nästa vecka på det mötet. hur de ser på situationen nu.

Hej!

Nu är utredningen på min flicka klar. Hon har Adhd och ska prova medicin ,vad den heter vet jag inte än. Det läkarbesöket är kvar att göra. Jag tycker att det är tungt att vara mamma just nu och jag är så ledsen över att hon missar så mycket av sin uppväxt pga av detta dolda handikapp. 

Vi förstod att något var "galet" när hon var 3-3½ när hon inte ville prata och att hon var/är så hyperaktiv. Idag är har hon svårt med sin koncentration, humörsvägningar,evigt pratade och hon är nästan aldrig tyst. Aktiv från det att hon går upp till hon lägger sig på kvällen. Vissa avbrott gör hon och det är när hon sitter vid sin laptop. Eller ser något favvoprogram på tv:n.

 Vi ska göra ett riktigt hörseltest och en riktig synundersökning för att se om det är så att hon faktiskt hör dåligt.(misstänker det)

Har säkert mycket mer att skriva men.... 

jag har en son med kraftig adhd och autistiska drag jag visar honom att jag finns för honom hjälper honom när det blir problem. vi har fasta ramar och regler förbereder noga för varje nytt steg han ska ta om nåt speciellt ska hända så han är förberedd. har haft problem med att skola och rektor inte velat hjälpa å se var problemet ligger så han har tyvärr missat nästan hela åk 4 å hela åk 5 och delar av åk6 nu går han i specialskola i annan kommun och det funkar kanon där ser dem honom som en människa å inte som ett problem.

han har ätit concerta som bara gav effekt en liten del av dagen så nu äter han ritalin och strattera som faktiskt funkar han får även fiskleverolja som jag också tycker funkar.

jag har även alltid visat skolan att jag finns som ett stöd kommit med förslag på hur man ska hantera honom när han får utbrott och hur man ska göra för att undvika att det blir utrbrott på dem vanliga kommunala skolorna han har gått i har det funkat i bland men den nya skolan nu så tar dem till sig tipsen å det funkar kanon.
sonen har stora svårigheter att samspela med andra barn men han lär sig mer å mer hela tiden.

finns en tråd till med detta om adhd finns många tips å sånt www.familjeliv.se/Forum-11-309/m49851774.html#Scen_1

Min son har också börjat första klass. Han har varit nervös inför nya lärare och ny lokal, men klasserna är som i förskoleklassen.
Han har ressurs. Förra året fungerade det lite si och så. Fungerade inte bra efter jul. Nu har han en ny ressurs som det än så länge fungerar bättre med. Hon jobbar med honom på ett annat, bättre sätt.

Det är 15 barn i klassen, en lärare (samt vikarie för henne en dag i veckan), en fritidspedagog och ressursen.

Vi har EVK och samarbete med BUP. (Skolan och BUP får också samarbeta utan att behöva blanda in oss för varje sak).

Nu har det lugnat sig ang. nya lärare, han kände dom inte innan, som han har förklarat. Nu verkar det som att han känner dom.

Min son har precis börjat första klass. Förra året var mycket turbulent innan han fick rätt stöd. Fick bråka mycket med rektorn för att hon skulle ge de resurser som behövdes. Under våren hittade pedagogerna ett arbetssätt som fungerade bra och vår pojk började bli glad och trivas i skolan. Då drar man in en del av resursen och nu har skolstarten varit jättejobbig. Han kommer hem och säger att hans liv aldrig kommer att bli bra, skriker och slår sin storasyster. Har nu haft Evk och blivit lovad att få tillbaka hela resursen, men nu är det inte säkert att killen som jobbade under våren kan komma tillbaka och i så fall blir det en ny person att lära känna. Vår pojk har svårt för nya relationer och har stort trygghetsbehov. Känns svårt att få rektorn att förstå vilka behov ett barn med ADHD har. Har börjat funder på att byta till någon resursskola, men eftersom han har kompisar på skolan känns det svårt att veta hur man ska göra. Han har bra pedagoger nu men eftersom rektorn har svårt att ge honom kontinuitet när det gäller personalen känns det väldigt osäkert och oroligt. Jobbigt med denna kamp om rätt stöd, tycker att det är tillräckligt med kamp hemma för att få vardagen att fungera med ett adhd barn.

Jag har skrivit en c-uppsats om vad skolan är skyldiga att göra när ett barn har fått en adhd-diagnos.
Det jag kan skriva här är att skolan är skyldiga att göra det som är bäst för barnet och om det är att få en resurs eller något sånt så har de skyldighet att ordna fram det.
Tyvärr så får man kämpa som sjutton för det men ge inte upp.
Lycka till