wedding2009 skrev 2011-01-03 01:52:58 följande:
Har knappt varit inne på flera veckor, men har uppdaterat mig i möjligaste mån! Det är inte klokt att vi går in på upploppet nu...tycker inte det var så himla länge sedan vi nojjade för att komma förbi de första 12...=)
Här är det helt ok, är 32+0 imorgon, och mår förhållandevis bra. Dock känns det som allt har blivit så mycket tyngre sista två veckorna, och jag har rätt mycket sammandragningar till och från. Värre nattetid, därav denna sena timme vid datorn...=S... Hade samma typ av förvärkar med sonen under de sista tre veckorna innan förlossningen, men det är väl rätt normalt att det blir tidigare känningar när man är omföderska, om jag inte missminner mig... ni som har barn sedan tidigare; hur har det varit för er???
Har börjat bli lite ängslig för hur det ska bli för vår pojke att bli storebror...vet att det är en typisk "omföderska-nojja", men kan inte låta bli att undra om vi verkligen ska ha ett barn till...lite sent påtänkt kanske...=) Men allvarligt talat så känner jag mig lite orolig för hur det ska bli för honom, han känns ju fortfarande väldigt liten (14 månader 11 januari), och kan känna oro för att jag inte kommer räcka till... Samtidigt vet jag ju att jag inte är den första som får barn så tätt, och att de jag pratat med varit övervägande positiva, men ändå gnager oron...någon som har några bra tips??
Hej!
Du är inte ensam om att ha omföderske-nojja! Jag har också en son fast som blir två år nu och jag har nästan inte kunnat känna lycka över graviditeten föränn nu. Jag har hela tiden gått och funderat på om det var rätt beslut osv osv fastän vi planerade ett andra barn. Men nu känns det mer spännande även fast tankarna om "skräckscenarion" med två barn dyker upp ibland
Jag är inflyttad i Sthlm så det finns ingen barnvakt för avlastning heller. Den tanken kan göra mig en aning vettskrämd. Har du folk omkring dig som kan ställa upp ibland? Det gör nog ganska mycket även om det kanske inte blir så ofta.
Tips vet jag inte om jag har men försök att tänka på det positiva, och det positiva i det negativa tänkandet kanske gör att man blir positivt överraskad sen, det kanske helt enkelt inte blir så farligt som man trodde
Tänk vad barnen kommer ha roligt med varandra sen! Det är absolut värt mödan!!
Kram