Överempatisk?

Jag gick till en psykolog en period för stressyntom och han menade på att jag hade tendenser till att vara överempatisk. D v s förstod andras problem och brydde mig mer om hur andra mådde och kände men prioriterade bort mig själv tillförmån för andra.

Jag tyckte ofta att andras välbefinnande skulle gå före mitt, och om någon gjorde mig illa försökte jag hitta på bortförklaringar till det.

På sikt riskerade jag att fara väldigt illa och om jag träffade fel person som utnyttjade detta snälla drag hos mig kunde jag fara ännu värre ut.

Nu förstår jag att den enda som kan skydda mig är jag själv och att jag måste sätta mig sjä.v först. Men det är svårt!

Det låter precis som mig själv, det du skrev. Vad det än handlar om så hamnar jag sist. Ställer upp i vått och torrt för mina nära och kära, delar deras sorger mm helhjärtat. Har nog en förmåga att leva mig in lite för mycket i folks situationer och känslor. Är det något man kan få hjälp med eller får man lära sig hantera det själv?

Men stort tack för ditt svar, det betydde mycket

Roligt att kunna vara till hjälp!

Precis som du skriver, har jag varit också. Det är lätt att bränna ut sig när man gör så. Och hur jag än inte vill erkänna det hos mig själv så är det som ett självskande beteende att inte skydda och ta hand om sig själv.

Det kanske kan vara till hjälp i framtiden om du börjar bry dig om dig själv och se dig och din kropp som tillräckligt viktig för att ta om hand. Unna dig själv lyx och ta reda på vad du vill och gillar så att du ibland kan välja just det trots att andra vill annat. Lita på att dina vänner tycker om dig och stannar kvar även om du står på dig ibland.

Åh så har jag det med. Mår dåligt och JAG får ångest om någon är dum mot någon annan. Avskyr orättvisor.
Kommer fprtfarande ihåg, jag är 43 nu, var väl 12-13 år, när jag såg hur några ungdomar var elaka mot en gammal man,

han sprang efter dom, och ramlade! Usch jag ser det framför mej nu... Om nån har sagt nåt dumt, gjort nåt taskigt , så får jag ångest o vill rätta till det.

Får panik om mina barn väljer fel väg, men kan ju inte hålla på o tjata på dom heller. Min sambo är en sån kille som har dåligt självförtroende, så jag får ångest..

Min dotter gjorde nyss en inte så snäll sak mot sin kompis och jag FATTAR inte hur hon kunde göra så !! Känner att min dotter däremot inte har nån empati alls, tyckte såå synd om hennes kompis...

Hur ska man komma över den känslan, det är så jobbigt att vara sån???

Jag har också så... men jag ser inte det som något dåligt mestadels. Visst är det jättejobbigt ibland när man ser någon som blir utsatt för något elakt på TV eller så och man bara liiider för deras skull =/ Men samtidigt tycker jag att det är lättare att se hur folk egentligen känner sig innerst inne, dvs att man kan se om de egentligen är ledsna oavsett hur mycket de försöker dölja det, och det kan ju vara bra att göra så att man kan bry sig om dem mer eller försöka göra det bra för dem.

För mej känns det nästan som att jag känner andras känslor lika starkt som de gör =S

Nej det behöver ju inte vara dåligt att ha empati, det betyder ju oxå att man bryr sig om andra människor. Jag är otroligt känslig, men antar att jag utåt visar att jag är ganska tuff. Det värsta med mej själv är att jag aldrig kan ge svar på tal om det skulle behövas (även om det är ett skämt),

då blir det att jag är tyst ist, och nästan hatar den paersonen som trycker ner en, utan att bry sig.  Ja det med känslor som andra känner, så känner jag med.... man blir så emotionellt involverad så det blir jobbigt.

Jag kommer aldrig att förstå hur folk kan vara elaka utan att dom fattar att dom är det. Säga taskiga saker,göra taskiga saker...  Ibland känner jag för att bara bli kall o hård o inte bry sig, för det är FÖR jobbigt, men det kommer ju inte att funka heller....

När jag tänker på hur min sambos ex (barnens mamma) har behandlat honom så får jag ångest o tycker såå synd om honom. Han är ju världens snällaste...

Jag var också sådan, innan jag började med antidepressiva. Nu är jag mer "normal" och det är betydligt enklare för mig själv.

har varit extra empatisk så länge jag kan minnas, blev över-överempatisk efter att jag fick sonen.. sådana enormt jobbiga stunder av weltschmerz jag kunde ha, jag ville rädda hela världen från olyckor. Den senaste tiden har jag märkt att överempatin lagt sig. Antagligen för att jag insett att jag faktiskt måste sätta mig och mitt först för att orka överleva utan att bränna ut mig.

Räknas överempatisk som depression?

Det vet jag inget om? Men jag äter inte antidepressiva mot depression direkt utan annat.