BF maj 2011

Ville bara slänga in en fot här jag med. Så detta känns lite mer verkligt!
Har precis gått in i v7. Känns helt overkligt, är första graviditeten både för mig och min kille.

Är trött, men vaknar ändå sanslöst tidigt på morgonen (jag är en sådan som sover 12timmar och gjort i flera år!) och nu vaknar jag 5.30-7 på morgonen. Brösten ömmar, magen molar. Och ska träffa BM imorgon för lite info eftersom det är första gången. Sedan ska det tydligen bli prover och sånt ungefär i v10. Ååh, vad jag längtar tills man känner sig trygg med att berätta för folk.
Den enda som vet nu är min mamma. Pratar med min mamma om allt. Så det blev så. Men än så länge fattar jag inte alls att vi ska ha barn. Känns så overkligt. Så många gånger som det inte har plussat och nu helt plötsligt plussade det! :)

Men jag är glad, innerst inne :)

Tack så hemskt mycket för gratulationerna! :) Fast jag fattar fortfarande inte att det är sant. Jag vill att någon annan (typ barnmorska) ska säga jaaaaa såklart du är gravid detta kommer gå strålande :)

Jag är egentligen inte orolig riktigt, jag kan bara inte fatta det.
Trots 3 graviditetstest! :)

Appropå att berätta!
Den första jag ringde när jag plussade - förrutom min sambo, var min mamma! Även om det nu skulle bli missfall så är det ändå min mamma och vi har så himla nära kontakt. Vi kan dela glädje och sorg. Så är det ju bara.

Svärföräldrarna vet också. och 1till.
Hände det något (peppar peppar) så har man fler som stöttar oss och det är ju bra.