BF maj 2011

Usch, det låter sannerligen drygt. Och jag hade nog inte gillat om min man fick frågor av exempelvis en chef om min stundande förlossning. För mig känns det privat på något sätt.

Jag hoppas i alla fall att det är sista gången din man behöver åka iväg och övernatta innan liten tittar ut för även om man vet att det är jobb och det hela så är ju ens hormoner sällan att leka med heller såhär i slutfasen.

Själv blev jag galen idag bara för att min man tryckte bort mitt samtal när jag ringde. Det visare sig senare att han hade haft lektion fortfarande men med mitt nuvarande humör vara jag nog inte så snäll tillbaka

För min del vill jag gärna att min man är med på förlossningen men jag tror faktiskt att jag utan problem hade kunnat ha med min syster eller för den delen vara själv utan någon medföljare för jag kände ändå att jag var så mentalt inne i mig själv under nästan hela tiden sist ändå.

Men frågan är; vad känner du? Vill du utan tvekan ha hans stöd så borde han nog stanna. Dessutom kna man undra; vågar han ta chansen att missa förlossningen om han nu har tänkt sig att vara med? För visst det är andra barnet men just den förlossningen kommer ju aldrig tillbaka.

Kan tillägga som rolig anekdot att jag föddes på sjukhuset i Lund i slutet av december. Detta var 1981, min pappa var på möte i Landskrona och det var snöstorm. Mamma skulle egentligen bara ha gått på kontroll men det visade sig att hon var öppen och redo att få barn. Så i snörusket fick min käre fader kasta sig i bilen och köra tillbaka till Lund igen och äntrade förlossningssalen precis när jag tittade ut. Som varmt välkomnande fick han en kladdig bebis rakt i famnen och den tröjan blev aldrig vad den en gång hade varit.

Jag har ju varit i situationen att få ett sjukt barn, dock var det inget vi visste på förlossningen eller innan dess. Men visst, det är oerhört mycket ens barn kan drabbas av och mycket av det kommer aldrig synas på några undesökningar eller tester innan man får barnet. Och vissa skador uppstår ju under själva förlossningen.

Självklart tänker vi på det ibland och jag tror jag oroar mig mer än innan men jag känner också att det inte är något som helst man kan göra åt det. Är det mitt öde att få ett sjukt barn till så kommer det hända och är det meningen att barnet ska vara friskt, då är det så. Men självklart vill väl alla föräldrar få ett friskt barn och att barnet ska få vara friska resten av livet. Och även om statistiken bara skulle vara 1 på miljonen så skulle du säga det till den miljonte föräldern med det sjuka barnet så spelar det ju ändå ingen roll, deras barn är sjukt ändå, oavsett siffror och statistik.

Så helt enkelt, jag vet om att riskerna finns, det finns risker för mamman också vid graviditet och förlossning, men jag har bestämt mig för att försöka förhålla mig positiv. Annars tror jag att man mentalt kanske går under. Men ibland tänker jag självklart; skulle jag orka en gång till? Svaret är ja för måste jag så måste jag och då finns där liksom inget annat val. Men jag ber till Gud att det inte händer och att vi ska få uppleva hur fantastiskt det är att ha en frisk liten krabat och få se sitt eget barn växa upp.Jag domar inte när jag sover men jag har en "domningsmönster" när jag är vaken. Det börjar med höger sida av läpparna, så kallat halva munnen och halva ansiktet. Sedan övergår det till höger hand en stund för att sedan försvinna. Det var exakt samma rutin under förra graviditeten och kan komma någon gång i veckan eller varannan vecka.  Kan även ibland känna att ens privata delar  domnar bort och även att synen är påverkad. Men allt detta är tydligen just på grund av trycket på nerverna och mitt försvann helt efter förra förlossningen. Dock känns det ju allmänt konstigt.

Jag har också funderat kring det där med datum. Enligt mensen har jag BF 16 maj men enligt UL den 20. Vi får väl se vad som sker men jag hoppas så att jag slipper gå över tiden för det är ju bara drygt.

Så fint ; ) Att man oroar sig lite är ju ett tecken på att man verkligen älskar den där krabaten, både när den är på insidan och utsidan av magen.

Nåväl, nu ska jag iväg på det mycket roliga äventyret, lagning av tand. Suck.

Fröken Hanna: Vilken sötnos ni har fått! Hoppas ni kommit väl hem och njuter av tillvaron.

Fröken Löken: Trist att trycket fortfarande är högt men det verkar som du ställt dig in på sjukhusvistelse tills dess att bebisen behagar komma och ibland är det då lättare att uthärda det hela.

Det var en trelvig devis som jag också ska försöka ta till mig. Det skadar ju aldrig att vara mer optimistisk, oavsett var i livet man är eller vad man gör.Jag kan känna rätt tydligt hur huvudet liksom sitter som i ett skruvstäd och ibland roterar eller liksom skaver på sidorna av mitt bäcken. Även ilandet känner jag igen och det kan komma när som helst men jag tycker jag får mer av dessa känslor när jag går och står mycket.

För min del ser jag dock gärna att bebisen gruffar runt och åker så långt ner som möjligt redan innan förlossningen eftersom jag hoppas att det ska underlätta för mig i slutändan.

Usch vad tråkigt att behöva oroa sig hela tiden men det är bra att kolla i alla fall. Förstår att du bara längtar tills bebisen är hos dig, jag känner precis samma sak här men försöker sysselsätta mig med andra tankar och saker mest för att uthärda väntan. Gick till 41+6 innan förra BF äntligen kom : S

Förra gången var undersköterskan som skötte inskrivningen ute och hämtade något och där stod en våg så jag vägde mig av ren nyfikenhet under tiden hon var ute eftersom vi på den tiden inte hade våg hemma.

Men jag har aldrig vägt mig hos BM, hon nöjer sig med att jag väger mig hemma och säger vad jag väger till henne när jag är där. Det enda som är viktigt med det är väl att se utvecklingen och kurvan så att man inte riskerar exempelvis havandeskapsförgiftning eller annat.

Kan tänka mig på förlossningen att det kan vara bra att de vet vad man väger eftersom en del medicin som antibiotika och epidural är baserat på ens vikt. Men helt ärligt tror jag inte de bryr sig så mycket.

Nej men vad roligt! Grattis till hela lilla familjen och den påskbebis du såg fram emot
Hoppas ni alla mår bra och att vi då ork finns får se en bild eller två!