Ska jag anmäla föräldrarna till soc?

Känner man en oro ska man anmäla. Den enda "riktlinjen" som finns är att man inte ska okynnessnmäla nån för att jäklas fast man inte har en genuin oro. Har inte läst tråden, men det brukar alltid dyka upp mindre intelligenta människor när såna här frågeställningar uppkommer som hävdar att man ska skaffa bevis, ha mer på fötterna etc. Det ska man som lekman INTE ge sig på. Det är socialtjänstens uppgift att ta reda på om det finns anledning till oro eller inte. Man får INTE sitt liv förstört för att man blir utredd, och det ska MASSOR till för att ett barn som omhändertas. i 99 fall av 100 så löser man situationen med frivilliga insatser om det visar sig att föräldrarna brister i sitt föräldrarskap.

Om man inte vet vad man kliver in i, så kan man tyvärr göra saker värre för ett utsatt barn.

Nej, en normalfungerande människa får inte sitt liv förstört av en anmälan. Jobbigt, känslig,t läskigt om man inte vet vad det handlar om javisst. Men de flesta inser att det är ett system för att skydda barnen och ställer ändå upp på att vi har det systemet, och ser längre än till just sig själv. Om man blir så knäckt av en utredning, är man nog så pass instabil att man ändå är i behov av nån slags stöd till sig själv. Jag ser det utifrån det värnlösa barnets perspektiv och utgår ifrån att normala föräldrar klarar av detta. I vilket fall  är föräldrarnas eventuella känsla av kränkthet, av mindre betydelse än barnets eventuella skyddsbehov. En enskild privatperson ska inte behöva hitta FAKTA. Det är upp till socialtjänsten. Är man uppriktigt orolig ska man givetvis anmäla. Problemet med felaktiga anmälningar är MINIMALT i jämförelse med problemet att så många avvaktar, inte vill lägga sig i, inte tycker sig ha bevis och inte anmäler alls eller när det gått alldeles för långt. Så många barn far illa under så många år just för att folk inte anmäler för att inte anser sig ha fakta. Därför blir jag upprörd när människor som inte vet hur det ser ut, ger rådet att vara försiktig, att avvakta, att skaffa mer på fötterna....Det är INTE ett problem med drivor av anmälningar utan grund utan problemet är det totalt motsatta. ANMÄL MERA FOLK!!

Om du tänker såhär då...Det obehag du utsattes för i samband med denna anmälan, kanske ändå är värt att stå ut med, för att vi ska ha ett system där nästa anmälan eller nästa anmälan kanske gör att ett barn som far väldigt illa faktiskt får hjälp? Det du förespråkar för att en oskyldig förälder ska slippe det obehaget som en obefogad anmälan innebär, har ju som konsekvens att fler barn som faktiskt behöver hjälp inte uppmärksammas. Är ditt obehag då inte värt att stå ut med för den sakens skull?

Men om det i realiteten som det ser ut idag, faktiskt redan är så att människor är på tok för försiktiga med att anmäla vilket gör att många barn far illa i många många år, är det då verkligen relevant att uppmana folk att vara försiktiga?

Jag skulle också tycka det var hemskt obehagligt att bli anmäld och kanske utredd, men samtidigt så vet ju jag att det inte alls alltid är utåt uppenbart att en familj har allvarliga problem. Socialt väletablerade människor, som går i kyrkan varje söndag, är hela och rena och skjutsar ungarna till fotbollsträning varje onsdag och söndag kan samtidig spöa ungarna med klädgalgar och tvinga dem äta sina egna spyor om de kräkts upp maten. Då kan det vara nåt så diffust som nåns "magkänsla" som gör att socialtjänsten blir uppmärksamma och talar med barnen och får veta vad som händer. Vad tror ni skulle hända om personen med magkänslan istället hade frågat föräldrarna? Hade misshandeln då upphört som genom ett trollslag eller hade föräldrarna sett till att hota barnen till tystnad om nån skulle fråga tror ni? Socialtjänsten har inga avlyssningsapparater i folks villor eller lägenheter, vi gör inga stickprov hemma hos familjer, utan är HELT beroende av att omgiovningen snappar upp signaler och meddelar oss att det finns en oro. Att barn får stryk hemma är inget som är extremt ovanligt ska ni veta, snarare mycket vanligare än vad människor anar.

Det är det området där okynnesanmälningar oftast förekommer och är vanligt. Just när det handlar om vårdnadstvister och om konflikter mellan föräldrar. Man måste ju ta även dessa seriöst. Ofta görs ju anmälningarna ofta anonymt också. Men om det ringer en anonym anmälare och säger barnen si och så 4 och 6 år gamla är ensamma hemma och mamman super, så MÅSTE man ju ta det seriöst och åka hem och kolla läget. Om detta upprepats några gånger och man aldrig har sett nåt av oro, så vet man ju sedan vad det handlar om och slutar åka ut. Men självklart kan man inte bara låta bli att ta det på allvar heller som du säkert förstår. Naturligtvis är det ett stort intrång i ens privatliv att få påhälsning av socialjouren när man minst anar det. Men vad är alternativet tycker du? Man får ett samtal om barn som far illa och rycker på axlarna och säger åt anmälaren att återkomma när han har bevis? Eller hur önskar du att det ska fungera?