Vi som levt i ett förhållande med psykisk misshandel.
Min historia är tragiskt men slutar lyckligt.
Jag träffade min exman då jag var 20, det var en såndär våldsam förälskelse. Han var ett år äldre och bodde då hemma hos föräldrarna. Jag bodde i en liten etta och studerade på högskola, svärmor tyckte att det var min tur att ta hand om hennes son och kastade ut honom (trots att de bodde i en stor villa).
Så jag fick med min lilla inkomst från csn försörja oss båda. Första tiden var det bra trots att vi inte hade pengar, vi hade varann och flyttade till något större.
Inom sex månader var vi sambos och förlovade.
Ett år in i förhållandet drabbas min sambo av diabetes. Svärmor beskyllde mig, att det var min mat och mitt sätt att leva som gjort att hennes son fått diabetes. Som ung och osäker tog jag till mig. Under flera år framöver pratade svärmor skit om mig inför släkt och "på byn" (bor i ett litet samhälle). Jag fick aldrig möjlighet att bemöta kritiken, jag var förbjuden att närvara då svärmor var i samma byggnad.
Som en omtänksam sambo lärde jag mig allt om diabetes som jag kunde. Och det var då den psykiska misshandeln började. Allt jag gjorde var fel, jag gjorde äcklig mat, jag fick inte lägga mig i hans sjukdom som jag såg att han misskötte grovt. Det enda jag var bra för var att jag var den som fick in pengar. Pengar som jag sällan såg röken av.. de gick till hans cigaretter (har själv inte rökt ett bloss), till de räkningar han ville betala (mina kunde ibland inte betalas om det fanns annat han ville ha tex datagrejer). Fick några hundra till mat varje månad.. åt sällan mig mätt och fick alltid höra hur äcklig maten var.
Min sambo blev ännu sjukare och han fick följdsjukdommar pga sin misskötta diabetes. Åter igen var det mitt fel att jag inte skötte honom rätt. Det var bara hand farmor som stod på min sida. Min egen familj bodde 60 mil bort försökte hjälpa mig så gott det gick.
Jag insjuknade själv i en psykisk sjukdom (bipolär sjukdom) och det var mitt eget fel. Jag var så pass nedtryckt att jag nu inte orkade ta mig ur.... och vem lämnar någon som är sjuk??
Hade två jobb under några år, och där träffade jag en man som fick mig att lämna min sambo efter 14års förhållande. Denna man hade jobb, ordnat liv och vi delade intressen. Han visade sig vara ett riktigt bottennapp. Denna man var besatt av porr. Han kunde ligga brevid mig och titta på porr på morgon då jag vaknade. Han jämförde mig med porraktriserna. Han ringde sexlinjer för att få tillfredsställelse då jag inte var tillräcklig. Jag blev ännu mer nedbruten. Och helt plötsligt gör han slut.. Jag blev förtvivlad för nu var jag ju ensam för första gången på 15 år.... Men vad var egentligen bäst, singel eller tillsammans med skitstövlar?
Men min lycka vände. Några månader senare träffade jag en man.. eller vi hade kollat in varann några år, men jag var ju upptagen.
Han visade sig vara mitt första ens tremänning och visste redan delar av min historia (genom exets farmor). Dessutom hade hans fd flickvän varit tillsammans med ex nr 2 och visste en del om honom.
Min nya man stöttar mig till 110 procent och jag har börjat läka och få tillbaka självkänslan. Jag kan inte ha fått det bättre.
Ta ingen skit. Lämna så fort du blir kränkt. Det finns ingen som vinner på att du mår skit.Ensamhet är faktiskt bättre än att må dåligt i förhållandet.Jag vet att livet kan vända, jag är ett livs levande exempel.