Jag vantrivs på jobbet, vad ska jag göra?

Jag sitter i lite liknande situation, trivs inte heller med mitt jobb längre och planerar att inte återvända när föräldraledigheten är över utan ta tjänstledigt och plugga istället.

Dom enda råd jag kan ge för tillfället är ju att du antingen söker ett nytt jobb eller att du tvingar dig själv att stå ut. Själv så kommer jag tvinga mig själv att stå ut tills min bebis kommer (beräknad i mars) och det är nästan så jag räknar dagarna...
 Mitt jobb kan vara rätt stressigt men jag kommer ta det betydligt lugnare nu så inte bebisen mår dåligt.

Sen en annan sak som kan underlätta, prata med någon professionell (psykolog eller så). Det gör jag och det hjälper mig att klara jobbet lite bättre. Alltid skönt att prata med någon som är objektiv.

Lycka till och hoppas att du kommer fram till en lösning

Börja plugga?
Sök alla möjliga jobb i din närhet?
Ta upp "ensamhetsproblemet" med dina kollegor?

Samma problem här. Bra uttryck det där med Ufo exakt så känner jag mig på mitt jobb. Och jag är ganska ensam av mig, försöker kolla lite annat men det är svårt

First Time: då är vi verkligen i samma sits, ja det bästa o mest strategiska är väl att stå ut, men det känns som en omöjlighet just nu. Fattar inte hur det skall gå till.
Hur går det till hos psykologen? Är du där pga jobbproblemet? Hur blir du hjälpt? Låter som en bra idé.

Tecken: Jag ringer på de jobben som ploppar upp, tyvärr inte så många..
Ensamhetsproblemet tar jag upp ibland med min "chef" (har ingen riktig chef men är iaf det närmaste jag har) så det är välkänt, men får bara veta att de inte kan anställa ngn mer på "min avd" just nu och att försöka integrera mig, men händer inget/folk verkar ointresserade o så är de ju upptagna med sitt.

ja suck, det är så svårt. och ufo-känslan är nästan värst tycker jag, att inte passa in eller höra hemma där, aldrig ngn som undrar hur helgen varit, hur man mår eller så... Om jag vågade skulle jag säga upp mig rakt av o hoppas på att det skulle ordna sig på ngt sätt..

Jag har känt samma sak, att det var omöjligt. Mitt problem har i princip varit att dom tvingat mig att arbeta på en avdelning där jag vantrivts och mått psykiskt dåligt av så gott som hela året fastän jag sagt ifrån och talat om hur jag mått. Det slutade med spänningshuvudvärk pga stress nu såhär efteråt (har äntligen fått byta tillbaka till min "vanliga" avdelning) och en sjukskrivning i två veckor.

Finns något som dom skulle kunna göra på jobbet för att förbättra din situationen fram tills föräldraledigheten?

På mina psykologbesök så pratar jag om allt möjligt i mitt liv men det har kretsat mycket kring jobbet genom att det varit (på ren svenska) ett jävla år överlag fram tills nyligen. För min del hjälper det att bara få prata med någon som kan se objektivt på det hela och framför allt att få ur sig känslorna, jag tror att det är viktigt. Det verkar även lite på det  du skrivit som att du dåligt samvete för din son och inte trivs med situationen överlag, så det kan kanske också vara något som är skönt att prata av sig om?
 Det passar ju såklart inte alla men det kan vara värt att prova

Usch, det låter som du haft jättejobbigt . Hoppas det blir bättre nu. Var det svårt att få sjukskrivning? Börjar kännas som enda utvägen, men det är väl svårt att få utan vidare antar jag...

Tack för info om psykolog.. känner  du att det bara är du som pratar, eller får du in-put från psykologen? Eller vill han/hon att du själv skall reflektera?
Jag har verkligen dåligt samvete för min son, och blir samtidigt ledsen, vill ju annat, vill ju att han ska kunna gå korta dagar på dagis han har haft det så trassligt sista året (3 dagis o flytt). KÄnns hemskt att han måste gå längre än vad han egentligen orkar, och han säger varje dag att han inte vill gå (fast vi trots allt vet att han har det bra väl där).

Tror inte min arbgivare kan göra ngt, vet inte vad det skulle vara, låta mig gå ner till 50%.. men det finns nog inte på kartan tyvärr

Det har faktiskt varit så gott som ett rent helvete, jag har sammanlagt haft 36 sjukdagar på ett halvår pga allt det här. Det har varit lite upp och ner privat också så det har väl inte bara varit jobbet för min del men det har definitivt varit den största onda boven i det hela... Att få sjukskrivningen var inte alls lätt faktiskt. Gick till en läkare innan semestern men då hände inget men nu efter semestern så fick jag lite mer fysiska känningar av det och först då blev jag sjukskriven.

Genom att jag är en väldigt öppen, social och pratig person så kan jag väl tycka att jag pratar mest. Speciellt senaste besöket när jag inte hade varit dit på två månader, då babblade jag på som fasen Men hon brukar komma med lite vinklingar och frågor på det jag berättar men mest lyssnar hon. Jag tror att man är mycket där för att man ska förstå mer om sig själv. Jag tycker iaf det känns så

Om det inte går att göra på något annat sätt med er son för tillfället, så tycker jag inte du ska ha dåligt samvete för honom. Barn är ju väldigt flexibla och jag inbillar mig i alla fall att det viktiga är tiden man ändå har när man är tillsammans med sina barn som är viktigast, att man får kvalité då liksom. Jag kan mycket väl prata i nattmössan med tanke på att jag inte har egna barn än men jag har fått för mig att det är lite så Sen tror jag att det är viktigt att försöka förklara situationen för sina barn, för dom uppfattar ju så otroligt mycket mer än vad vi vuxna tror...

Jag tycker absolut att du ska prata med arbetsgivaren eller arbetsmiljöombudet om ni har ett sånt, för det kan ju även vara så att arbetsgivaren eventuellt kan hjälpa till med psykolog och sådär. Dom ska ju faktiskt värna om sina anställda.

Jag gillar mitt jobb men inte arbetsplatsen, har ångest varje morgon, och kom på mig själv i söndags morse när jag vakna att ligga o lunda och hoppas att det var lördag, bara för att måndagen var så nära, det handlar om chefen, det handlar om ldningen, det är många på min arbetsplats som känner lite samma sak, utnyttjade och att dem inte bryr sig.

Fan blir sur bara jag tänker på det och jag har magvärk vilket jag fått pga vantrivsel, när det är semestern känner jag inte alls något utav besvären. När jag vart mammaledig vill jag absolut inte illbaka ochn det kommer att skapa ett stressmoln hos företaget, men det gör jag med nöje och alla kommer att veta hu missnöjd jag är.

Fick psykbryt i förra veckab och skällde ut chefen och sa vad jag kände och att hon ser mig som skit och att jag gett upp på stället, hade samlat på mig så mycket så tror hon blev rädd och ledsen för hon grät, men gudarna vet hur jävla bra det kändes.

Jag har också stora problemer på mitt jobb.. (Jobbar på ett callcenter med kundtjänstärenden för ett stort företag)
Nu efter sommar och högsesong hänger vi efter något helt vansinnigt med typ alt.
Hela sommaren har vi varit mycket underbemannade och det är åtminstone en som är sjuk varje dag.
Vi är alla stressade, kunderna gnäller då dom inte fått svar på sina ärenden och ledningen pushar på att vi inte får öka mer i antal case, men måste sjunka...

Det är helt vansinnigt stressigt.. Har man telefondag ringer det non-stop hela dan.. vissa av kunderna är riktigt otrevliga, och i vissa av våra mailboxar ligger mail som är över två månader gamla.
Nu är jag också gravid (vecka 16) och alt stress går mycke mer innpå mig enn vad det gör i vanliga fall.
På kväldarna och nätterna innan jag ska jobba har jag svårt för att sova och kan ligga o tänka/oroa mig för nästa dag.. Dom två senaste dagerna har jag inte orkat gå dit.....

Hmm, det låter nästan som om du skulle jobba på min arbetsplats Vi har haft det precis likadant...