Jahapp... vi väntar än...

Usch, jag vet precis hur jobbig väntan kan vara.
Vi fick köa för att göra utredningar ang. infertiletet i ett år, sen köa för att jag skulle få operationstid i nästan ett år till, sen köa för ivf i ytterligare ett år. Efter två år med ivf. så började vi köa för adoption. Om man räknar in alla de åren som vi längtat efter barn så tog det oss 12 år att få våran son, när vi fick honom i maj så hade vi väntat adoptivbarn i 3 år.
Jag hörde från släkt och vänner att vi skulle passa på att göra sådant som man inte kan göra på samma sätt när man har barn, och jag kan lova att vi besökt varenda bio, restaurang, hotell som vi någonsin velat besöka. Vi har också rest när och dit vi velat (så långt ekonomin och tiden räckte till), gått på alla teatrar och revyer som vi velat... osv. Inget kunde förstås ersätta längtan efter barn.
Nu när vi har våran lille kille här hos oss så VET jag att det var detta jag väntat på hela tiden. Tomheten är äntligen fylld och glädjen över att vara en hel familj är total!
Det jag vill säga är att inget kan ersätta längtan efter barnet, man kan göra precis vad som helst men det är ändå barn man vill ha, och självklart skulle man bytt vartenda sekund mot att få ha barnet hos sig istället.
Det jag har tröstat mig med under åren har varit att det måste finnas en särskild plan för oss också, att för att just vårt barn ska bli vårt så måste vi vänta så här länge.
Nu när vi fått vår 3 åring känns det lite som om vi har "tjänat" in de tre sista åren av väntan. Vår pojke föddes samma vecka som vi beslutade att adoptera och anmälde oss till organisationer och kommunen för utredning .