Varför blir det så svårt med gränssättning och krav?

Jag tror att det är mycket med problematiken att man inte är ett "team" som föräldrar längre utan mer som konkurenter där båda vill vinna och vara bäst.
Finns nog en groende osäkerhet att barnen inte ska vilja komma varannan vecka om man är för hård.

Det stora problemet i de flesta skillsmässor är nog alla andra problem och agg som är mellan föräldrarna tex ny partner som gör att uppfostran helt glöms bort i kriget mellan team A och B

Min sambo har jätteproblem att ställa rimliga krav samt uppfostra, det är jag i huvudsak som får säga till honom att säga till barnen alt göra det själv. tror att frånskilda föräldrar ibland är ganska otrygga i sin föräldraroll och rädda att barnen ska välja bort dem. Alt så tog det slut pga att barnen tog så mycket plats och båda föräldrarna vägrade vara den som satte gränser så a ingen orkade med dem längre. Innan jag kom med i bilden kunde barnen inte ens följa med och handla för föräldrarna ansåg det jobbigt. Detta är människor som behöver mycket "egentid" för att göra saker med två bortskämda gränslösa barn klarar man bara korta stunder.
Nu är det bättre, men jag känner det jobbigt att vara den som måste styra deras situation.

Svaret är nog:

dåligt samvete, dåligt samvete, dåligt samvete, lite dåligt samvete och så dåligt samvete på det.

Det och en oklar bild vad som är rätt och fel, en osäkerhet i rollen som förälder och dåligt samvete är grunden tror jag.

Lever själv med två gemensamma barn med en som hade barn sedan innan och det är en klar skillnad på barn och barn från pappans sida vill jag lova vilket ligger som grund för ungefär 100% av alla bråk här hemma.
Knäpper exet och första barnet med fingrarna så står min sambo i givakt i väntan på order och blir rent aggressiv i sitt sätt att bemöta mig ifall jag påtalar det, då sätts hela försvarsstyrkan in och det slutar som vanligt med att HAN tycker att JAG är dum och det kryper i kroppen på mig...

Vill inte att våra barn ska märka skillnaden men fortsätter det såhär så blir det svårt att dölja men då får pappa förklara och då ska även jag intresserat lyssna, den förklaringen vill jag verkligen höra för jag har inte fått någon hitintills.

Pappan är rädd att barnet inte ska vilja vara med honom och vill vara den som kan allt, vet allt, gör allt och ordnar allt för att ligga så bra till som möjligt medan det inte finns några sådana ambitioner öht gällande våra gemensamma.

Jag har inget emot exet mer än att hon födde deras barn, hon är inte bråkig men däremot så stör jagm ig på min sambo gällande henne eftersom han verkar vara mer mån om att ha en god relation med henne på bekostnad av oss, de bestämmer saker och sedan får jag ett "men det går väl bra eller" utan något frågetecken efter.

Så jag har ett nytt sätt som kommer att börja användas, jag kommer bestämma utan att fråga honom och inte gå med på förändringar såvida de inte är till min egen fördel.
Verkar vara det racet man ska köra för att få igenom det man vill och dessutom verkar det som att ju mer plats man tar och ju mer man förväntar sig desto mer får man sambon att hoppa i den höjden man ber honom hoppa.
Tråkigt men nödvändigt, som man bäddar får man ligga och jag har komit fram till att jag ligger obekvämt i "rätta dig efter oss, knip och stå ut med vårat barn"-sängen och bäddar istället skönt i "jag är kvinnan i familjen och våra gemensamma har rätt till en heltidsfamilj och allt och alla andra utanför får rätta sig efter oss i framtiden" 

Av ren nyfikenhet bara, hur agerade du precis i början av förhållandet med din sambo gällande hans barn? Kan inte tänka mig att du redan från start sa åt honom att säga till barnen alt. gjorde det själv?
Undrar helt enkelt hur man smidigast eller på ett bra sätt kommer med en input/åsikt kring uppfostran/beetende till bio mamma/pappa utan att trampa på några tår? Hur gjorde du?

I vårt fall är det ingen skillnad mellan före och efter skilsmässan. Pappan verkar tro att barnen ska sluta älska honom om han säger ifrån, alltså har han aldrig vågat sätta gränser för barnen och aldrig vågat säga ifrån. Jag har helt motsatta åsikten att barn mår bäst om de vet var gränsen går, och jag har alltid satt gränser och ställt krav på barnen.

Barnen som nu är tonåringar säger rakt ut att det är jobbigt att vara hos pappa eftersom man aldrig vet vad som gäller. De tycker mycket bättre om att vara hos mig även om det innebär att de måste vara hemma en viss tid på kvällen, hjälpa till med hushållssysslor, göra sina läxor, osv.

Vad skönt att se att flera sitter i samma situation. Innan jag flyttade in hade bonusbarnet i och för sig regler men de efterföljdes inte. Nu har jag börjat lägga mig i och ser till att har något blivit sagt så blir det också så. Tyvärr blir det så att när han återvänder till mamman efter sin vecka här så är han upprörd och berättar en massa halva historier runt vad som hänt, varpå mamman skickar en massa sms och långa e-mail till min sambo om hur illa det är ställt och hur dåligt barnet mår. Konsekvensen blir naturligtvis att under tiden som det pågår är min sambo jätteorolig, kan inte sova och siter mest och suckar. Ett tag trodde jag hans ex var en bitch som levde för att göra livet surt för min sambo, men när de väl satt sig ner för att prata om saken så visade det sig att sonen vinklat sanningen för att det skulle se ut som han hade det så illa.  Första veckan vi bodde tillsammans gick allt hur bra som helst, han ville inte ens till mamman när det var dags att åka hem.  Hon ringde till pojken och ifrågasatte varför han gjorde så och om han inte älskade henne längre. Jag satt bredvid vid tillfället och hörde allt, inklusive att hon till slut slängde på luren i örat på honom. Han blev jätteledsen. Någonstans undrar jag förstås om det är så att mamman trots att min sambo påstår att hon är världens finaste människa och en jättebra mamma, på något sätt framkallar det här beteendet hos sin son utan att hon är medveten om det? Han kanske vill glädja henne genom att visa att allt är dåligt här.

Nu har situationen börjat bli ohållbar, jag gruvar mig inför när han ska komma hit. Det börjar med ont i magen dagarna innan. Sedan håller det i sig även till 'vanliga' veckan eftersom jag då vet att det kommer att bli kaotiskt efter han har åkt hem till sin mamma.

Jag har även nyligen fått reda på att jag är gravid, min första reaktion var att jag blev glad förstås. När jag pratade med min sambo var hans reaktion att  vi måste vara väldigt försiktiga med hur vi berättar det här. Han tycker att vi ska vänta tills pojken lugnar ner sig och lättare kan ta emot nyheten. Han tror att det kommer att bli så att pojken inte alls vill vara här efter att han fått reda på nyheten. Han vill också att vi ska berätta för pojkens mamma först. Min glädje har nu utbytts i nedstämdhet. Jag som var så glad och ville dela med mig av de positiva nyheterna för min familj och mina vänner och nu känns det som jag gjort något skamligt istället. Det kan ju vara mycket hormonerna som pratar här förstås, är det någon som har några synpukter på det?

Detta är lätt att förstå ur ett anknytningspsykologiskt perspektiv där grunden är att mamma och pappa TILLSAMMANS utarbetar villkoren i barnets socialisering/uppfostran. Spräcks "vuxenlaget" genom separation/skilsmässa och om dessutom kommunikationen mellan bioföräldrarna är dålig, då blir det förvirrat både för barnet och var och en i det spruckna vuxenlaget! Skall barnet må bra måste "vuxenlagets" samarbete repareras - den nya partnern kan inte träda in och överta någon roll där ...

OBS! Den här förvirringen/osäkerheten uppstår även i dysfunktionella samlevande familjer och är en av orsakerna till att barn far illa i sådana ...

Ja har själv gjort ett aktivt val när det gäller det här. Kände själv när jag o barnens pappa separerade att är jag för hård med regler osv så vill inte barnen vara här. Men sen insåg jag själv att får barnen som dom vill kommer jag aldrig kunna ta mig ur gropen jag gräver för mig själv, och i slutändan kommer barnen välja pappan ändå.

Hade en kompis som hade det så nämligen, mamman hade regler, pappan vad slapp och brydde sig typ inte. Min kompis valde ibörjan att bo hos sin pappa eftersom hon kunde göra som hon ville, däremot när det gått något år flyttade hon hem till sin mamma för att hennes regler ändå gav en viss trygghet och ändå visar att föräldern faktikst bryr sig om en.

Nu är detta ett problem med min sambo och hans son istället. Ingen säger ifrån till sonen(varken mamma eller mor och farföräldrar), och inte heller min sambo. Han vågar inte eftersom sonen bara är här varannan helg, och han vill inte vara "dum" mot sonen. Istället blir det då skit här hemma. Sonen får göra som han vill, leka med spegeldörrar, leka med låset till toaletten, ta bort ringklockan från dörren, skrika tidigt på morgonen och väcka alla, istället för att gå normalt så ska han stampa sig fram överallt(tycker synd om grannarna under oss)osv osv osv.

När jag väl tillslut tröttnar och säger ifrån så slutar det antingen med att sonen storbölar(han är ju inte van att bli tillsagd) och får tröst av min sambo, eller så säger jag till min sambo att säga till sin son, och sambon hittar då på ursäkter till varför sonen får hålla på. "han är ju nyfiken", "jag såg inte", "jag tänkte inte på det", "det gör väl inte så mycket" "han skriker ju inte, han viskar ". Och dom få gångerna han ändå säger till sonen ska det vara med en plutti-nutt röst för att sonen inte ska bli ledsen, i stil med "nä men lilla gubben, så kan man ju inte göra" (följt med gos gos gos) Själv kan jag gå i taket för mindre. Bävar inför att ha mina barn här samtidigt som hans son, för precis som någon innan skrev så tänker jag minsann inte förklara varför barnen blir särbehandlade, utan det får min sambo själv förklara. Hade semester ihop och jag hade sagt till döttrarna(när sambon hörde) att dom inte skulle få mer glass, efter 20 min står bonussonen med en glass i handen och mina döttrar undrar varför. Sambon bortförklarar det först med att hans bror köpt glassen, sen att han tyckte att sonen visst kunde få en glass, och sen med att han inte hade hört mig säga till mina döttrar. HELA tiden ursäkter, och jag vet mycket väl att han hörde mig säga till döttrarna.
Själv kan jag inte komma på någon annan förklaring än att bonussonen är grymt bortskämd, men vet inte hur jag ska förklara det mer varför han ska bli så bortskämd och inte dom, det skiljer ju bara 2 år på dom. 

Ser att alla hävdar dåligt  samvete och det stämmer nog men det är väl också än fråga om att var omtyckt av sitt barn så att det vill vara hos en. Säger t.ex. styvmamman eller biopappan till barnet om något eller ställer krav så kan barnet ju rusa hem till sin mamma i stället och få medhåll.
 
Det har varit svårt för mig att ställa krav på mina döttrar efter det att barnen kom i tonåren. Gjorde jag inte allt på deras villkor som kunde straffet bli att de inte kom till mig.
När jag sedan själv träffade en kvinna så var det inte så lätt för henne heller att säga till om något men en viss fördel för mig.
Jag kunde bestämma mer över Jul och semester eftersom biomamman drog slutsatsen att det var styvmamman som låg bakom och då var hon åtminstone mån om att se till att barnen kom till mig
Biomamman hade ju makt att säga till barnen att åka till pappa även om de inte får göra som de vill där.

Ja, jag kunde inte vara tyst, för jag såg att ett av barnen mådde dåligt.

Sedan kan jag väl ifrågasätta mej själv, för jag gav mej verkligen arbete!!

Undrar ibland om bio bry sig verkligen??? För att inte säga åt sina barn i rädslan för att inte själv bli omtyckt så att det slutar med att ett eller båda barn inte är rytmiska...är det verkligen kärlek??? Vet ju nu att min sambo älskar sina barn osv. Men jag kan ändå undra ibland, för detta behov av positiva bekräftelser som de själva kräver går ju i dessa fall faktiskt före barnens välmående....så barnen är ju inte prio 1, det är förälderns behov att bli bekräftade av sina barn som är det!!! Och viktigast verkar för dem att vara omtyckt.
Lite hårt, men ibland vet jag inte vad jag ska tro.

Har själv en sambo som har svårt att sätta gränser och krav. Och I början av vårt förhållande så tror jag inte att barnen hade några som helst regler eller krav av pappan. Just som ni tidigare har skrivit att då är föräldern rädd att barnen inte vill vara där. Men ska man vara så rädd som förälder att stå upp för sig själv och sätta gränser eller är det barnen som ska styra i hemmet? Det låter ju helt ologiskt tycker jag. Man måste ju visa vad som är rätt och fel, barnen älskar ju inte föräldern mindre för det.  Nu har det blivit lite förändring och kan då inte säga att barnen tagit ngn skada av gränser utan istället att de känner sig tryggare. Jag menar vad ska det bli av barnen om de inte finns några regler, gränser eller förhållningssätt att anpassa sig till. Då kommer de ju bli odrägliga och vara väldigt svåra att ha och göra med.

Hur gjorde du innan barnen kom i tonåren? Hur gjorde du när du fortfarande bodde ihop med biomamman? Satte du gränser och ställde krav då, eller lät du mamman stå för allt kravställandee?

Det går ju inte att flumma runt i 13-15 år och sedan plötsligt ställa krav på barnen, klart att de protesterar då. Man behöver vara tydlig redan från början med var gränserna går.

I bonusarnas båda familjer saknades både regler, rutiner och struktur för att få något att fungera, maken erkände ganska tidigt att det troligtvis berodde på att han var rädd att barnen kanske skulle vilja bo hos mamman istället om han ställde krav på dom eller hade regler.
Nu tre år senare så har jag infört fasta rutiner, regler genom att samtidigt visa känslor för barnen och tala om att det är inte för att jävlas som dom har regler, det är för att dom ska kunna mogna och lära sig att ta ansvar, bli självständiga inför vuxenlivet som senare kommer.
Hos biomamman finns det fortfarande inga regler och ingenting fungerar, det är bara en massa gap o skrik så nu vill barnen bo på heltid här där dom anser att dom känner sig mer trygga, där det är lugnt och harmonisk och dom känner att dom är älskade.

Du går till ytterligheter åt båda hållen i ditt antagande som du grundat frågan på och svarar sedan på din fråga själv...?!

Jag har varit en vanlig förälder som är intresserad av att rusta mina barn att klara livet som inte går på någon räls utan har nyanser.
Liksom mamman har jag varit både en bra och en dålig förälder på olika områden. 

 

Jag säger inte att man är en bättre eller sämre förälder om man sätter gränser. Jag säger bara att det är naturligt att barnen protesterar om man plötsligt förändrar hela sin inställning till gränssättning när barnen är tonåringar.

Jag tror faktiskt inte att problematiken som ts tar upp har så mycket med separationen att göra, det handlar snarare om att separationen gör att föräldern möter en ny partner som har en annan åsikt om uppfostran och därför kommer ämnet upp till ytan. Om de två biologiska föräldrarna är överens om att inte sätta gränser så fungerar det utmärkt så länge de lever tillsammans, det fortsätter också att fungera utmärkt när de har separerat (såvida båda faktiskt var överens från början). Men när det sedan kommer in en ny partner med en annan åsikt så börjar man att diskutera gränssättning och vips är irritationsmomentet där.