Vi över 30 som längtar efter första barnet

Hej,

Jag kommer nog inte vara med i den här tråden på några månader då vi ska vänta lite med att försöka igen. Vi gjorde nyligen en abort då barnet hade downs syndrom. Känner mig helt knäckt över det och det kommer dröja några månader innan vi försöker igen. Har lite svårt att hålla mig borta från familjeliv ändå, trots att vi sagt att vi ska lägga det där med bebisverkstad på hyllan i några månader.

Tänkte bara delge mina erfarenheter av att hitta den där ÄL. Har testat det digitala CB testet men gillade det inte! Man kan ju inte se nån stegring! Hittade aldrig ÄL med det testet och dessutom funkar det bara en månad(resursslöseri)!

Körde sen på testlagrets stickor och då jag visste att ÄL borde närma sig så tog jag både en på morgonen och en på kvällen och då kunde jag se en stegring! Totalt behövde vi bara försöka 4 månader innan vi lyckades, varav en månad så var det inget bra försök då sambon var bortrest vid ÄL!

Lycka till allihop! Hoppas ingen av er är kvar i den här tråden (utan har lyckats) om några månader då jag ska försöka igen!

Millan 

Hejsan,

Först och främst, Grattis Saft och bulle, det är en fantastisk känsla när man ser ett plus uppenbara sig på testet!

Tack ni som kom med stödjande ord när jag berättade att vi fått reda på att barnet jag bar på hade downs och vi fattade det jobbiga beslutet om abort, det värmde verkligen!

De senaste dagarna har varit jobbiga, jag har åter igen börjat känna en så otroligt stark längtan efter barn! Extra jobbigt är det eftersom jag vet att dels måste kroppen börja funka normalt innan vi kan försöka igen och dels måste det mentalt kännas som om vi vågar försöka igen. Men egentligen vill jag bara spola fram tiden typ 7-8 månader och finna att jag är gravid igen!

Den här längtan, som jag tror fler av er känner är nästan plågsam! Är det någon fler som känner som jag? 

Jag är ju 35 år och det är verkligen hög tid nu att skaffa barn om det ska bli några!  Dessutom är jag orolig för att det som hände ska ske igen och jag har svårt att tygla min oro. Blodprov ska tas på mig och min sambo för att utesluta att vi har genetiska anlag för kromosomavvikelser (obs ovanligt). Läkaren sa att vi ska diskutera provtagningen vid efterkontrollen för aborten, som kommer ske om typ 3-4 veckor, men jag känner att jag vill veta NU. Om vi har svårt att få ett friskt barn så vill jag veta det snart så man kan fundera igenom sin livssituation. 

Nu låter det som om jag är en instabil och neurotisk person, kanske har jag blivit det men innan allt det här hände så var jag rätt cool och faktum var att jag sällan oroade mig. Nu förutsätter jag hela tiden att det värsta ska hända.

huuh, nu har jag fått skriva av mig!

Millan 

Jag tycker att det ser ut som om du är gravid! Grattis! Är du på BIM idag? Jag tror inte att det är så ovanligt att  få otydliga plus fram till ett par dar efter BIM. Finns ju tillomed de som inte får plus alls förrän flera veckor efter BIM.

/Millan 

Det är skumt det där med ägglossningen. Vi försökte i 4 månader innan jag blev gravid, de första två månaderna körde jag på de generella riktlinjerna för när ÄL ska inträffa, på dag 12-16 efter första mensdagen. För mig visade det sig vara typ dag 10-11 som ÄL inträffade. Men det insåg jag inte förrän månad 3 och 4 då jag använde ägglossningsstickor och började mäta redan dag 9. Så egentligen kanske vi bara försökte i två månader innan det gick. Nu gick det ju inte som det skulle ändå, men jag vet ju nu iallafall att jag kan bli gravid och jag är glad att jag testade med ägglossningsstickor. 

Nu hoppas jag bara att mensen kommer igång om typ nån vecka så att jag vet att kroppen börjar funka normalt igen. Sambon och jag har pratat om att vi kanske börjar försöka igen i december, om det känns bra då. Innan dess ska jag ha kommit i superform! Jag hann gå upp 3-4 kg på de 15 veckor jag var gravid, för att jag åt så mycket och inte orkade träna. Den här veckan har jag redan tränat 4 ggr, så jag hoppas att jag snart får tillbaka min matchvikt!

Jag hade bältros när jag var typ 15 år, men det kliade bara lite och jag var inte så sjuk. Tror att det är värre ju äldre man blir. En 90-årig släkting har kronisk bältros, det är inte kul. Hoppas det blir bättre snart gris78.

Millan 

Irmelie: Jag tror att embryot är rätt litet vid den tiden och att det är svårt att se så mycket vid vul. Vad sa gynekologen då? Vet du när du hade ägglossning, annars kanske du är nån vecka tidigare än du tror? 

Jag håller tummarna för att allt går bra!

Millan 

Irmelie: Jag håller också tummarna! Förstår att väntan är jättejobbig. Jag väntade i 4 dagar på provsvar om vårt barn och bara det gjorde att jag blev galen. 

Idag sexade vi för första gången sen aborten, men vi använde kondom, kändes jättemärkligt då vi inte gjort det sen typ i februari. Men jag vill inte bli gravid innan de gjort en utredning på oss om vi har ärftliga anlag för downs syndrom. Läkaren sa att vi kan ge blodprov för det redan nu, så vi ska nog dit i veckan. Det känns skönt att kroppen börjar fungera som den ska. 

Millan 

Hej,

Jag tror att det bara tar några veckor att få svar på blodprovet. Bara några få procent av de barn som föds med downs syndrom har den ärftliga varianten. Alltså är sannolikheten att vårt barn hade det rätt låg. Vi har heller inga personer med kromosomfel i släkten. Jag tror att det har att göra med "translokationer"  Läs här:

En balanserad translokation innbebär att man är bärare av en ärftlig risk utan att själv vara "drabbad".

I fallet DS innebär den vanligaste translokationen att någon av föräldrarna har en kromosom 21 som sitter fast på en kromosom 14. Den föräldern har då inte själv DS. En kromosom 21 är "fri", en sitter fast på en nr 14, dvs summan är normala två kromosomer 21 = icke DS.

MEN: Om denna förälder själv blir förälder finns risk att både kromosomen 21 som sitter ihop med nr 14 plus en fri kromosom 21 följer med vid celldelningen, vilket innebär att barnet får både en kromosom 21 med nr 14 plus den fria från föräldern med translokation. 

Jag har läst någonstans att risken då att få ett barn med DS eller andra skador kan vara ca 15 %. 

Blodprov tas på mig och sambon för att se om vi har balanserade translokationer.

Annars ska det vara mycket liten risk att det händer igen. Det sägs att det annars bara är slumpen som avgör om barnet har kromosomfel. Själv tror jag att det till viss del är slump och till viss del beror på saker som forskarna ännu inte känner till. Exempelvis finns det undersökningar som bekräftat att större andel av mödrar till barn med DS har dålig folsyrametabolism än andra mödrar. Fler mödrar som fått barn med DS får även barn med ryggmärgsbråck. Så det kan vara så att det är lättare att få barn med DS om man har låg folsyranivå pga dålig folsyrametabolism, men det är inte helt fastslaget.

Nu blev det en lång utläggning om något som kanske inte så många här är intressade av, sorry 

Lycka till nu vid ÄL Essalady! Förresten, om det inte är helt regelbundet, är du säker på att du inte är gravid då?

Millan 

Gris78: Din cykel är nog lika lång oavsett om ÄL är tidig. den sk. lutealfasen brukar vara rätt konstant sägs det. Lutealfasen är tiden från din ÄL och till din mens (BIM). Jag har en cykel på 28 dagar och ÄL på typ dag 10-11, dvs. rätt tidigt. Finns inga nackdelar med det så vitt jag vet, förutom att väntan till BIM blir lång

Mellanis: Ja, det var på KUB-testet som de såg att vårt barn hade problem. Vätskespalten i nacken ska vara under 3 mm för att det ska vara normalt, vår var  6mm. Vi fick högsta risk, 1:2 och då togs moderkaksprov.

Rosavit, hoppas du plussar snart.

Jag har inte märkt av någon blödning vid ÄL, men när jag var gravid tror jag att jag hade en mininidblödning (två små fläckar). 

Jag sitter hemma och väntar på att veterinären ska ringa. Vår katt får sin svans amputerad, hon hade en godartad tumör som bara växte. Hoppas det går bra!

Millan 

Jag har inget emot att prata om det, faktum är att det ibland känns bättre då. Det var 5 veckor sen jag gjorde aborten och 7 veckor sen vi var på ultraljudet för KUB-testet.

De erbjöd mig moderkaksprovet på en gång när de mätt upp nackspalten och läkaren förklarade riskerna och även vad det innebar att ha en så bred nackspalt. Hade barnet inte haft kromosomfel så hade det antagligen varit något annat allvarligt fel. Moderkaksprovet gjorde inte ont egentligen, jag är lite spruträdd så jag blundade. Jag var mest så förtvivlad att jag inte tänkte så mycket när de tog provet. Vi bor i en stad med ett stort sjukhus, Uppsala, vet inte om de erbjuder moderkaksprov på alla sjukhus.

Hela min graviditet kändes lite för bra för att vara sann. Mådde inte illa, var jättelycklig (delvis hormoner), blev gravid en vecka efter min syster som försökt länge att bli gravid (skönt för då kunde hon vara helt glad för mig också). Barnet var beräknat att födas i mars. Så när vi såg barnet på ultraljudet och att det levde i vecka 13 blev jag jätteglad, tills sköterskan sa att vi fick vara beredda på att något var fel.

Sen kom ångesten inför vilket beslut vi skulle ta. Det var en jobbig tid.

Hoppas jag inte skrämmer upp någon här, det är ju väldigt låg sannolikhet för att det över huvudtaget ska hända!

Operationen på katten gick bra! Nu sitter jag och vaktar henne.

Millan

 

Min syster som är gravid fick brunröda flytningar vid BIM, men sen kom aldrig nån mens utan hon var gravid! Hoppas det är detsamma för dig Jojjo55!

Jag tycker också att det är skön stämning i den här tråden!

Min katt har börjat bli piggare nu, jag var hemma och VAK-ade idag (Vård av katt), en försmak inför VAB kan man ju hoppas Fast nu så tog jag en semesterdag. Imorgon ska sambon jobba hemma så han kan se till henne.

Millan