Vi över 30 som längtar efter första barnet

Har gråtit och gråtit, men de senaste timmarna har faktiskt varit helt ok. Umgåtts med familj (som alla vet om vad som hänt), men inte ältat det utan försökt tänka på annat. Det är dock lite svårt när man vet att det ligger något dött i mig... Är så besviken på min kropp, känner mig lurad helt enkelt. Jag menar, i nästan fem veckor har jag gått omkring och trott att jag var gravid och följt varje veckas utveckling. "Nu är den si och så stor och har utvecklat det och det". Ska inte säga att det skulle ha varit lättare om den kom ut redan i vecka 6 när den faktiskt dog, men jag tror det. Nu hade man ändå börjat skapa lite drömmar och planer. Jag tror iofs inte ens att det hann vara ett levande embryo, läkaren kallade det ofostrig graviditet.
Helst skulle jag bara ha tagit bort det direkt, men tydligen görs det skrapningar bara på tisdagar och torsdagar här. Han ville inte ge mig tabletter eftersom det oftast ändå innebar skrapning när man hunnit så långt som jag (v 11) utan att det kommit ut innan. Han ville ändå säkerställa att allt kom ut direkt eftersom vi har resan inplanerad på torsdagen.
Är lite orolig för skrapningen och att bli sövd, och att det ska bli några komplikationer direkt efter eller visa sig senare. Maken tänker iaf ta ledigt för att vara med och det känns som en otrolig lättnad. Han kan ju inte göra så mycket mer än att "bara" vara med, men det räcker ju långt.
Känner att jag bara vill få det bortgjort och komma igång med att försöka igen. Samtidigt som jag är livrädd att liknande ska hända igen.
En liiiiten tröst i sammanhanget är den som alla som fått missfall brukar få höra, "ni vet ju att ni kan bli gravida iaf". Och visst är det så, men det är ju heller ingen garanti att det blir något igen.
Absolut en erfarenhet jag kunde ha klarat mig utan, men det går ju inte gräva ner sig heller. Vill man ha barn får man kämpa en hel del verkar det som! Betydligt mer än jag nånsin hade kunnat föreställa mig! Det är ju en hel vetenskap, ett under att det föds friska barn hela tiden känns det som.
Nu måste ni se till att starta en positiv trend med en massa plus i tråden tills det är dags för mig att komma tillbaka!!
Och sen när du känner dig bättre och känner dig ledsen igen så är det ok... iaf för mig har det gått i cykler...
Har du varit sövd förut? Jag har varit det men vet folk som tycker det är läskigt! Skrapningen var fantastisk bra för min del man vaknar upp allt är borta och inte en massa blödningar med klumpar.... Man vet att det är klart! Det ska vara väldigt ovanligt med komplikationer som infektioner efteråt iaf enligt läkaren som opererade mig!!