Vi över 30 som längtar efter första barnet

Mensen verkar gå mot sitt slut, yes, då kan man börja jeva och sexa på igen Vi har haft en lugn och skön helg, legat i soffan och tittat på film, mannen är sjuk så... ja, ni tjejer vet hur det är, klappa lite och pussa lite på honom varannan minut så han känner sig ompysslad och älskad. Men, det kan jag ställa upp på, händer inte så ofta att han är sjuk. Alldeles för mycket god mat och annat gott har det blivit, men men, en som är sjuk och en som blöder, lite kul måste man ju få ha vi har i alla fall mått bättre av det Nu siktar vi mot en ny vecka med lots of sex!!!

Kan inte sova...

Essa - usch vad jobbigt för vännerna!

FrkSvår - också bara positiva erfarenheter av manliga gynekologer, kommer gå bra.

Lavendia - underbara nyheter! Känns tryggt att höra när man själv står i kö för att påbörja utredning.

Kaprifolen - låter ju härligt misstänkt som en nidis! Håller tummarna

Ceke - gillar din formuleringar för att påvisa ÄL Här är det fotboll på TV som gäller för maken, kanske får "våldta" honom i halvlek  om jag inte hunnit somna innan dess...

FrkSvår - vad jobbigt när man känner att man inte når varandra fullt ut och att kommunikationen inte är helt hundra, men skönt att det känns bättre idag. Jag tror att kvinnor och män tänker och känner olika kring detta med barnskaffandet, männen kan nog känna att de har en pressen på att prestera, gör de inte det så är det ju liksom kört. Jag tror att det går till en viss gräns för vad man i förhållandet klarar av när det gäller detta med sex på beställning, det funkar under en period att skoja till det, men efter ett tag tror jag att det kan vara svårt att hitta det skojiga i det hela. Tror dock att det är viktigt att man pratar om det och är helt öppen med hur man upplever saker, annars tror jag att det kan slita enormt på förhållandet.

Min man har fram till denna månad verkat ha en väldigt avslappnad inställning till barnverksatden, men nu börjar det krypa fram att han känner en oro för om det är hans spermier det är fel på och vad vi gör då o s v. Jag har ju trott att han inte tänkt så mycket på sånt, att det bara är jag som har såna tankar och har en rädlsa för att det kan vara fel på mig o s v. Man är ju två om detta och båda tänker, vi tänker på olika sätt och vi tänker olika mycket under olika peroioder. Varför var det ingen som sa att detta skulle vara så svårt?

Hoppas i alla fall att allt blir bra snart!