Kaprifolen skrev 2012-04-12 13:17:12 följande:
Grattis Saftis och grattis till er som äntligen är gravida (vet inte om jag hunnit säga det då jag haft en lite mini-paus från FL, behövde det....)
Min väninna som bor i Uppsala fick också ringa Ackis, precis innan IVF-start och berätta att hon blivit gravid. Måste vara en härlig känsla att slippa gå igenom det där även om jag förstår att det är en orolig period ni går igenom.
Ni som går igenom IVF/har gått igenom hur har ni gjort med era närstående som familjen t ex. Har ni berättat att ni går igenom det? Går det att hemlighålla överhuvudtaget (tänker på om/hur påverkade man blir av horminerna)? När berättade ni i så fall, redan innan när ni försökte på egen hand eller när ni påbörjade IVF? Finns det anledning att berätta på jobbet....?
Vi väntar på kallelsen för startmöte om IVF som bör komma i maj. Endast min syster vet att vi försöker, men det känns som om mamma anar...är kluven kring om/när vi ska berätta. Vad är era erfarenheter?
Kram Kaprifolen
Vi är helt öppna med allt. Jag mår piss av sprutorna och svullnar som en gris, går inte att dölja, plus att jag är hemma från jobbet i några dagar, plus sjukhusbesöken som blir några stycken. Tycker också att man slipper jobbiga frågor om när man ska ha barn o s v, när folk runt omkring vet hur det är.
Förståelsen ökar bland folk att faktiskt inte alla kan få barn så lätt. Jag är också av åsikten att jag tycker att man ska prata mer öppet om IVF för att försöka få det mer naturligt och inte pinsamt på något sätt. Man kan inte hjälpa att man måste ta till hjälp och jag tycker att man avdramatiserar hela grejen genom att vara öppen.
Har blivit lite av mitt mission, att vara superöppen och prata om det som om det är som att gå till tandläkaren, om ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det funkar för mig/oss, men alla är vi olika, man gör det som känns bäst.