Jobb för psykologer ??

www.psykologforbundet.se/yrket/Om_Psykologer/Sidor/om_psykologer.aspx

Jepp.

google FTW!

Just det, TS. Det är värt alla de åren av utbildning. Ytterligare ett kortfattat svar.

Är själv psykolog, och ångrar det inte. Man lär sig så mycket av alla man träffar..

Negativa aspekter:

lönen är förhållandevis låg om man tänker på att det är en lång utbildning. Men det är nog inte för pengarna man väljer yrket ;)

Det är också mer stressigt än man kan tro. Krav på ett visst antal patienter om dagen, samt stress p g av att många patienters livshistoria ofta kan vara plågsam att lyssna på. Risk för att ta med sig jobbet hem i form av grubblande och drömmar, det är mycket viktigt att kunna "stänga av" jobbet när man går hem.

Det är en mycket bred arbetsmarknad. Exempel: Du kan jobba som organisationspsykolog, med arbetsmiljökartläggningar, konflikthantering på arbetsplatser, chefsutveckling. Kliniskt kan du jobba t ex som neuropsykolog och göra utredningar på patienter som råkat ut för en skallskada. du kan jobba med psykoterapi inom psykiatrin. Eller inom geriatrin och utreda misstänkt demens. eller inom BUP, och behandla/utreda barn, t ex ADHD-utredningar...det finns massor!

Den viktigaste frågan du bör ställa dig är: varför vill du bli psykolog? vad lockar mest?

Hej och tack för ditt svar!

Jag har alltid intresserat mig för andras väl och ve och beteenden. Mitt liv och mina tankar cirkulerar mycket kring kommunikation, hur man kan ändra på mönster, vad som är bakomliggande orskaken till varför man agerar/resonerar som man gör.. Och att hitta lösningar på såna problem hos människor.
Jag är en sån typisk person som folk vänder sig till för att få stöd och svar om saker.

Det som lockar mest angående psykolog är bland annat organisationspsykolog, konflikthantering på arbetsplatser, chefsutveckling och arbete med ungdomar. (i dagsläget jobbar jag med att få dom att öppna upp sig och prata, fast via teatern med pedagogisk vinkling och tillhörande workshop)

Så mitt eviga intresse för VARFÖR och HUR gällande människors val och beteenden - och vad man kan göra för att vända det till något positivt.

Du skriver om det där med att "ta med sig jobbet hem". Vad har du för safteynet? För det är väl nästan ett måste som psykolog, hitta ett sätt att lämna av det nånstans. Vad för alternativ finns?

Tack! / Maria

Jag är oxå leg psykolog. Har mest arbetat utredande med barn men ska nu börja arbeta utredande med vuxna. Man kan jobba med så himla mkt som psykolog och det var det som lockade mig. Under utb trodde jag att jag ville arbeta mer behandlande men nu när jag varit yrkesverksam ett par år så inser jag att det passar mig bättre med kortare kontakter och där man som sagt är den första som kommer med ett utlåtande om vad man kan tro att en person behöver för att komma vidare.

Vanligaste jobben, om man är offentligt anställd, är väl inom arbetsförmedlingen, psykiatrin el inom skola/förskola. Terapi arbetar man mer med när man läst upp sig till steg 2-terapeut, vilket tar 3 år och det gör man när man jobbat ngr år. Innan dess används psykologer inom off sektor mest för att utreda. Tyvärr är det så, jag anser att vi har mkt mer att komma med än så. Socionomer, ssk och mentalskötare utbildas i högre grad till steg 1-terapeuter och så anställer man dem istället eftersom det är billigare än att anställa psykologer. Det är dock STOR efterfrågan på psykologisk kunskap ute på fältet, inom vilken sektor man än arbetar, men många arbgivare har inte riktigt fattat vad dom ska ha oss till.

Man lär sig att inte ta med sig jobbet hem - i början går man på en del nitar, men ibland är det oundvikligt eftersom man utsätts för så mkt överföringar och projektioner i sitt dagliga möte med mnsk som har det svårt. Jag försöker att inte ställa så höga krav på mig själv och tillåter mig att ha taskiga dagar trots att jag är psykolog, vi är inga övermnsk. att gå i handledning och egenterapi är väl ett "måste" anser jag, iallafall periodvis. Vi måste oxå kunna prata av oss nånstans.Att utveckla acceptans för saker och ting är oxå viktigt - man är ingen moder Teresa-ofta så måste man nöja sig med good enough. Att hålla på sina egna gränser är också jätteviktigt, man kan inte börja låta saker och ting följa med en/egnagara sig hur som helst, då går man under samt att man enl mig inte blir trovärdig. Men sånt där får man lära sig på utb.

Hoppas att du kommer in och att du trivs med utb. Det är ganska så speciellt, och jobbigt stundtals.Men brinner man för yrket och känner att det är det rätta så pallar man

Hej!

Vad roligt att läsa vad du skrivit!

Så man får alltså verktyg eller exempel på hur man ska lära sig att inte ta med arbetet hem på utbildningen?

Var utbildade du dig? För- och nackdelar med utbildningen enligt dig!

Jag funderar på Umeå!

Jag läste i Umeå och tyckte förstås, på den tiden, att det fanns en massa att anmärka på. Men så är det ju när man befinner sig mitt uppe i ngt. Och som student, och kanske spec psykolog-stud, så är man ju ganska kritisk i sin hållning oxå Men nu i efterhand så måste jag säga att det mesta var skitbra och man hade verkligen torrt på fötterna när man kom ut. Visst, en del lärare och en del moment kan man ju fortfarande ifrågasätta, men på det stora hela så är jag svinnöjd. Stan i sig var jättebra att plugga i - nära till allt och lagom stor stad. Jag gillade oxå att Umeå har ett campus, dvs att alla institutioner ligger på samma område, och så en massa studentbostadsområden alldeles nära intill.

Man "lär sig" det mesta avseende psykologrollen under utbildningen. Både i undervisningen men även gnm sin egenterapi och klientarbetet (dvs när man själv har en klient under handleding), som jag nu vet är 4 terminer mot för bara 3 när jag pluggade.

På den tiden jag läste så bekostade även universitetet ens egen-terapi. Det var bara i Umeå som det var så då. Detta är annars en stor kostnad på ca 700-800 kr/session (45 min).Och man måste gå 52 sessioner, så då kan du tänka dig. På andra ställen betalar skolan bara delvis, typ halva kostnaden.

Ja, jag har hört det där, att Umeå är de enda som betalar det... Eftersom jag behöver jobba extra för att jag tagit 74v av högskole kassan från CSN så är det med gratis terapi ett ganska stort dragplåster faktiskt!
Jag kommer dessutom ha hund - även om det inte är en fruktansvärd kostnad så är det ändock en till förutom mig själv.

Hur fungerar det att jobba extra under utbildningen? Är det en tuff utbildning tidsmässigt?

Jag ser massa barn på din bild - hade du barn då? Du kanske hade sambo då? Är ju oftast lättare när man hjälps åt... Min kille bor i Helsingborg och att ha distansrelation Helsingborg-Umeå känns inte helt reellt
Han är inte jättesugen på att bo där heller.

Jag har hört att om man jobbar 2år som psykolog i Norge så avskrivs CSN-lånen ?? Tänkte att det kanske är för att man tjänar mer där och att det går snabbare just därför, men ordet "avskrivs" fick mig tänka om. Vet du nått om det?

Jag vet inget om det där med avskrivningen.Vanligtvis så är det ngt som kommunen dit man flyttar "bjuder" på mot att man signar upp sig på ett jobb där, i t ex glesbygdskommuner vet jag att det finns folk som fått sina lån avskrivna för att jobba där typ 2 -3 år (vet dock inga psykologer som fått såna erbjudanden utan det är kompisar jag har som är ssk och som bott i t ex Lycksele i 2 år och jobbat).

Jag jobbade inte själv extra under utb, men mååånga i min klass gjorde det och det var inga problem att hinna med tyckte de. De flesta arbetade inom hemtjästen el som pers ass och då kan man ju få många pass på kvällar och helger. Det är ju 100% studietakt, men iaf de första 5 terminerna så var det ganska mkt vanlig undervisning dvs föreläsningar och salstentor och vi hade väl kanske 3-4 halvdagsförelsäningar/v. Sen när man kommer högre upp och börjar med klientarb, egenterapi osv, då läser man ofta flera kurser parallelt, men jag kan inte minnas att det var typ späckat varje dag 8-5 direkt.

Min sambo bodde kvar och arbetade i vår hemstad ca 30 mil från Umeå, och vi sågs på helgerna och loven. Det är ju inte samma avstånd som till Helsingborg...där får man väl vara ödmjuk och känna efter hur man tycker det går, för det är en låg utb och att bara kunna ses ngn ggn/termin kanske inte är drömmen?

Vi hade inte barnen när jag pluggade utan det var ett medvetet val att vänta tills jag blivit klar. Ngr i klassen skaffade barn under utb gång, en del hoppade ner en termin men nån fortsatte faktiskt. Det gick väl det med, men idag när jag själv har barn så fattar jag faktiskt ärligt talat inte hur fan de bar sig åt

Ahaa, i see.. Haha, ja den kommunen som vill pröjsa en halv mille för att ha mig - det vore  nått!

Ja, det är knixigt... Hade jag varit singel så skulle jag dragit med en gång. Sen är han ju mannen med stort M, som jag äntligen funnit i mitt liv - det tänker jag inte kasta bort. Men jag vill heller inte kompromissa med vad jag vill, det har jag gjort så mycket ändå i mitt liv.
Så frågan ställs nog på om han kan tänka sig bo där med mig eller inte.. Får se.

Hur är det med boende i Umeå? Jag vill absolut inte bo mitt i studentgehtto, hört att Nydala är fint och ganska nära? Med hunden vill jag gärna ha lite grönt strax utanför.

Och hur gör man om man vill kolla in boendet innan man bestämmer sig? Eller är det att tacka ja när dom ringer och sen dra? Och hur gör man med flyttlass egentligen? 

Nydalahöjd är jättefint och perfekt om man har hund eftersom det ligger i direkt anslutning till ett skogsområde där man kan promenera etc. Finns både lgh och studentkorridorer. Sen jag flyttade har de byggt en massa nytt så jag har inte så mkt koll. Jag bodde på Ålidhem, det är riktigt studentghetto, men trivsamt ändå och oxå nära till skogen, finns både lgh och studentrum. Hyrorna är skyhöga trots att det är studentboende, när jag flyttade från min sista lgh så låg hyran på näramare 5000 för en 1,5:a, så måmga delar lgh tillsammans.

Om du söker på "Bostaden i Umeå" så kan du se för de är de som har de flesta studentbostäderna. Jag tror man kan ställa sig i kö utan att vara antagen också. Det är ganska svårt att få förstahandskontrakt, så man får bereda sig på att kanske bo lite halvdant första tiden, inte som man själv vill kanske. Att annonsera i ngn av lokaltidningarna kan vara ett tips. Men man är ju inte ensam om att vilja ha ngnstans att bo...

Vi körde ju dit mina grejer med släp eftersom vi bara bor 30 mil därifrån, det är väl annars det enda som man kan göra - att skicka med flyttfirma kostar flera tusen kr. Det finns ju släp att hyra på OK och Statoil som man kan lämna i dne staden man sen kommer till. Annars får man ta med sig det man kan bära och skaffa saker på plats. Bor man i studentrum/hyr möblerat så är det ju lättare såklart.

Kommer man in vid första antagningen har man ju ngn månad på sig att kolla runt avs boende. Annars är det bara att dra. Men Studentkåren hjälper ju till att fixa akutboende, så vet jag att det var för många i min klass som kom in på reserv. Du kan ju kolla med Studentkåren oxå och se vilka möjligheter de har att hjälpa till, de kanske kan sätta upp ngn lapp el så åt dig på universitetet om du vill annonsera om att du vill hyra lgh. Förutom Nydalahöjd kan jag även rekommendera Ålidhem (faktiskt) och Berghem, de omr är allra närmast universitetet och skogen ligger typ 10-15 prom därifrån. Tomtebo ligger lite längre bort än Ålidhem 8tar kanske 15 min med cykeln till skolan), men är oxå nära skogen. Universitetet ligger "Öst på stan" så vill du bo nära ska du kolla på allt som ligger där.

Vi hade en del folk från Skåne i vår klass.Det var typ 1/3 från varje "del" av landet: Skåne, Sthlms-regionen och Norrland (som ju är stort).

De olika Universiteten har olika inriktningar på sina utbildningar även om det inte alltid är helt tydligt på ett officiellt plan. T.ex. är de olika "bra" på olika terapiinriktningarna och har ett större fokus på vissa områden inom psykologin. Så även om utbildningarna på det stora hela är likvärdiga och leder fram till samma formella kompetens så skiljer de sig något åt. Har du något specialområde som intresserar dig extra mycket så kan det vara värt att ha det i åtanke när du väljer studieort. Har du dessutom din kärlek i Helsingborg kanske Lund är ett mindre drastiskt atlernativ än Umeå.

Hej Teddy!

Ja, jag har sett att Umeå har två inriktningar vilket jag tycker passar bra - så brett som möjligt vill jag ha det. Och som sagt "gratis" terapidel, till skillnad från andra.

Det där med Lund just för att han är i Helsingborg va på tapeten först. Men så sa han att han är inte beredd att bo ihop än. Okej, screw it, då får jag gå min väg sålänge tills han come around.. Dessutom har jag kompromissat med alla mina val i livet JÄMT och nej nej nej, jag tänker inte göra det nu.
Dessutom tänker jag inte behöva sikta på 1.9 på högskoleprovet... och jag tänker heller inte bo på nåns soffa - eftersom det är sjukliga förhållanden med boende där. Dessutom ska jag ha hund och då kan jag inte bo i studentrum.
Dessutom har norrland alltid lockat mig. Dessutom är det JAG som ska gå en utbildning och bo i en stad som JAG trivs med - speciellt eftersom den är på 5år.