Hur mycket behöver förskolepersonalen förstå?

När de säger så här "vi brukar ju inte ha så långa inskolningar men det ska ju kännas bra för dig" ka ndu väl säga "jag gör det för lillans skull därför att ..."

Alternativt börja brevet med at tdu ha rlagt upp er inskolning så här ... därför att ... och ge samtidigt boken.

Men visst iom att de ej ifrågasätter så kan nog inskolningen gå bra ändå men bakgrund och fakta är ju aldrig fel i det fortsatta bemötandet och iaktagandet i Lillans utveckling. För iom deras uttalande ova nså förstår de ju inte varför.

Vad lätt det var att hitta en ingång!

Så kan jag ju självklart säga - tack!

Bara att hoppas att de säger så igen nu då

Men kanske skriver jag ett brev ändå - det handlar ju som sagt om mer än om inskolningen och jag kan ju varken begära eller vara säker på att de kommer att läsa i boken...

Jag tycker du skall be om ett "inskolningssamtal" när det börjar kännas färdigt - så kan ni väl tillsammans utvärdera hur inskolningen fungerat och varför du gjort som du gjort? Måste de förstå 110 % under tiden?

Ännu ett smart inlägg - jag är nog lite blockerad som inte kommer på några lösningar själv.
För nej, det är ju så jag känner  - de behöver ju inte förstå allting om allt ändå går bra och jag känner att hon (och ok, jag också då ) får den tid vi behöver.

Men efter inskolningen så kan vi ju prata i lugn och ro - för då är hon ju inskolad och kan vara utan mig under samtalet. Jag ser liksom inte det framför mig än - att hon inte ska vara med jämt

Ett problem är bara att hennes inskolningsfröken är gravid. När jag var där på samtal innan sommaren så bad jag särskilt om att hon inte skulle få någon som var gravid eller gick på vikariat eftersom jag ville undvika onödiga separationer för henne. Jag såg en liten glimt i pedagogens öga (som redan var utsedd som pedagog för hennes åldersgrupp) och tänkte att antingen är hon gravid eller så tycker hon att jag är väldigt underlig i mina krav.
Nu arbetar hon och en annan pedagog som ska vara kvar, väldigt nära varandra så när hon berättade att hon var gravid och undrade vad jag kände då eftersom jag sagt som jag sagt så sa jag (efter att ha gratulerat förstås) att jag hoppades att lillan får nära kontakt med den andra pedagogen nu då.

Men jag kanske behöver vara tydligare där - direkt. Hon kommer ju att vara med den gravida fröken också men det vore ju väldigt olyckligt om hon blev lillans trygghet - även om hon kommer att vara där ett tag och kan skola in henne på de andra...

Självklart kommer hon få kontakt med de andr pedagogerna:) Jobbar själv som förskollärare. Man har ju en pedadgog som skolar men sen kommer alla vara likadelaktiga i din goa tjej.

Om de skulle tycka det är tokigt med en sån lång inskolning skulle jag kunna tänka mig att det är för att om du är med så långe så kan det bli så att hon tror att du kommer vara med henne där hela tiden och sen när du inte är det blir det konstigt. MEN du ska absolut göra det som känns bra för dig och det du tror är bäst för din tjej!!

hur gamal är hon? Kan du pratat med henne och förklara så det inte blir konstigt för henne att du är med så mycket i början och att du sen inte ska vara med henne där? Antar att ni sen efter att du avrit med mycket bara kommer vara borta kortare stunder och sen öka på det fram tills att du ska prova läna henne själv där. Brukar vaar så man gör så därför jag skriver så.

Stort lycka till !!! :)

Nej, jag tror faktiskt inte att folk alltid behöver förstå... Och jag tror att en del ändå aldrig kommer att förstå, så de kommer ändå bara höra "blablabla jag har separationsångest från mitt barn" Jag skyller ofta på mig själv, att det kanske är jag som är fånig, för att få det som jag vill och verkligen tror är bäst för barnen. En del har lättare att svälja det, att tänka att det är jag som är lite knasig, än saker som kan räknas mer som rena faktagrejer som rör adoption - eller bara småbarn överhuvudtaget. Och då kan jag ju ha fel och de har rätt och det behöver diskuteras om så att jag inser att jag har fel! Att jag däremot bara är knasig kan de flesta ha överseende med.

Jag har tassat på jätteförsiktigt i inskolningen av storebror. Hela inskolningen tog ändå bara 8 dagar och han har inte varit orolig eller ledsen eller motvillig överhuvudtaget. Tvärt om blev han lite frustrerad på mig att jag inte lämnade honom längre tid snabbare . Personalen har inte sagt något men jag anade de två sista dagarna att de nog tyckte att jag var lite fånig som var med så länge men hade överseende med det   Och det gör ju mig trygg med, att jag faktiskt får göra det som känns bäst för mitt barn. Trots att sonen är stor så gjorde jag precis så som du tänker. Var med på allt, så att han kände sig trygg i varje situation. Förberedde honom på kommande situationer som jag själv kunde förutse, t ex bestämda platser vid matbordet, bestämda platser på samlingen, pyssellådor med namn på etc. Då kollade vi in det i förväg tillsammans och övade. Jag gjorde det bara kortare tid än du kommer att göra, eftersom han är så stor och van vid att vara borta utan mig eftersom han ofta är borta i timtal hos kompisar. Hade det varit lillebrors tur så hade jag lagt upp det precis som du... Han skulle möjligen nu efter att ha varit med i 8 dgr vara trygg nog att kunna lämnas utan oro om jag gick in i ett annat rum en liten stund.

Och handen på hjärtat: visst spelar adoptionen in för försiktigheten men hur hade du velat göra om du fött henne själv? Jag hade velat göra exakt som jag gjorde nu men känt mig betydligt mer pressad att göra "som alla andra" i det läget... Adoptionen är rätt skön att kunna gömma sig bakom ibland, faktiskt

Jag tycker att det är jätteviktigt att pedagogerna försår varför separationer kan vara svåra för adopterade barn, att de förstår att man som adoptivförälder och barn jobbar med anknytningen under lång tid och att en inskolning ibland behöver längre tid eftersom man då plötsligt ska träna på det motsatta dvs en separation. Just att de förstår anledningen till att barnet kan bli oroligt och ledset i vissa situationer är oerhört viktigt för hur de kan möta och förbereda ditt barn på bästa sätt inte bara under inskolningen utan under hela förskoletiden, svårigheterna med separationer försvinner ju inte när inskolningen är klar utan svårigheten finns kvar men om barnet blir mött av kunniga pedagoger kan svårigheterna bli lättare.
Ett problem är att pedagogerna inte får någon utbildning i adoption och de kan inte fråga efter kunskap om de inte vet att de saknar den, tyvärr kommer vi a-föräldrar in där med all vår kunskap om adopterade barn och deras ibland speciella behov och då ska liksom vi föräldrar "utbilda" pedagogerna, inte helt lätt alla gånger.

Tack för era svar!
Ja, jag är ju förskollärare själv och har inte läst en enda rad om adoptioner eller separationer under min utbildning. Jag har också många poäng specialpedagogik men inget där heller.

Nu kan man ju i och för sig inte läsa sig till alla specifika situationer på utbildningen utan man får hoppas att man kan använda sin grundkunskap och sedan sätta sig in i situationen för de barn som man möter i arbetet men som du skriver Tufselina - om man inte vet att man har en kunskapsbrist så är det ju svårt att åtgärda den.

Jag vet ju inte om min dotter kommer att ha några problem med separationer som kommer att påverka henne under hennes förskoletid, men som med allt annat så vill jag ju göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt för henne. Det är ju nu det kommer att märkas hur hon kommer att reagera...

Ethi - jag försöker skilja på faktiska farhågor och min egen separationsångest men det är ju inte helt lätt.
Jag vet att många tycker att jag är totalt överbeskyddande med det struntar jag i - och ja, mycket av det som jag gör och vill och tänker skulle jag också ha gjort om hon varit min biodotter.

Som att bekräfta känslor istället för att skyla över dem eller avleda till exempel - bara att nu blir det ännu viktigare som ett led i anknytningsprocessen. Jag kommer alltså inte att lämna dottern med ett leende om hon skulle gråta - men det rådet har jag lika svårt för när det gäller något barn. Är man van vid att få sina känslor bekräftade så måste man ju tro att mamma blivit knäpp om hon helt plötsligt kvittrar glatt när man visar att man är ledsen. Därmed inte sagt att jag inte förstår att jag genom att visa henne att allt är ok kan hjälpa henne att känna att det faktiskt är det - men nu svävar jag iväg...

Jag vet inte om jag hade haft lika svårt att lämna henne ifrån mig om hon vore mitt bio-barn för jag trodde inte innan att jag skulle känna riktigt så här - vem vet hur det hade varit om hon inte vore adopterad - det kanske hade varit likadant.
Jag är ganska säker på att jag inte hade skolat in henne en månad då men om jag hade velat det - ja det är jag säker på. Jag skulle gärna tillbringa hela dagarna med att iaktta henne med de andra - jag har ingen längtan efter något annat

Jag har inte bestämt mig om jag ska skriva något än, eller ta ett inskolningssamtal efteråt - det som bekymrar mig nu är den gravida pedagogen. Det känns hemskt om lillan knyter an till henne och sedan försvinner hon, det kommer in någon på ett grav-vik som får lillans grupp och sedan försvinner hon när den ordinarie kommer tillbaka.... Och så känner ju givetvis alla föräldrar men här blir det speciellt med tanke på tidigare separationer.

Jo, alltså som ett litet sting bakom finns ju adoptionen... Att man VET att barnen varit med om elände och därför inte vill ta några risker. Även om man inte hade velat det med ett egenfött barn heller så hade man ju ändå känt att man haft lite mer av en buffert i barnet... Och sig själv, på ett annat sätt. Tänker jag.

Jag kan bara råda dig till samma råd som jag fick när jag funderade på att skriva ett brev. Om det oroar dig, så följ känslan! Jag vet inte om vårt brev gjorde varken till eller från. Ingen i personalen har kommenterat det (men de verkar och andra sidan inte ha tagit illa upp heller) och inget barn eller förälder eller personal har ställt några "konstiga" eller ingående frågor - eller några frågor överhuvudtaget. Jag känner mig faktiskt lite fånig som skrev det där brevet och oroade mig så mycket i förväg MEN jag vet ju faktiskt inte hur det hade varit annars och jag vet inte om jag själv hade fortsatt att oroa mig. Hur det nu är så släpper man faktiskt kontrollen över sitt barns tillvaro när man lämnar det på förskolan. Nu kändes det bra att vi gjorde som vi gjorde. Att vi gjorde så gott vi bara kunde och åtminstone inte behövde ångra oss för det i framtiden.

Så, jag skulle nog faktiskt i ditt läge önska (begära) att den andra pedagogen ska vara ansvarig för henne. Jag kan faktiskt tycka att det är lite underligt att de inte fixat det så redan... Visst, graviditeten var kanske inte officiell på jobbet ännu innan sommaren men nu var den ju uppenbarligen det. Att lämna det till dig på det här viset när du redan uttryckligen förklarat det, känns lite fisigt faktiskt... Jag hade säkert haft svårt att finna mig och stå på mig och därför sagt som du, men ändå... Hade jag varit i andra positionen så hade jag försökt lösa det och inte lämpat över det på föräldern när jag redan visste förälderns inställning! Och det är väl ytterligare ett tecken på att de inte förstår att det är för tösens skull och inte för din.

Jo, förresten, två "konstiga" frågor har jag fått. En från en jämnårig pojke på förskolan som misstänksamt undrade varför sonen "har så stora strumpor". Öh... För att de ska passa på fötterna? Och en flicka i förskoleklass frågade nästan anklagande HUR egentligen min "stora unge" kunde vara längre än hon när han bara var fem år och hon sex?! Tja, för att alla människor är olika långa?

Så det är verkligen sant. Barn kan då haka upp sig på alla möjliga och omöjliga detaljer