Hur mycket behöver förskolepersonalen förstå?

Nej, jag tror faktiskt inte att folk alltid behöver förstå... Och jag tror att en del ändå aldrig kommer att förstå, så de kommer ändå bara höra "blablabla jag har separationsångest från mitt barn" Jag skyller ofta på mig själv, att det kanske är jag som är fånig, för att få det som jag vill och verkligen tror är bäst för barnen. En del har lättare att svälja det, att tänka att det är jag som är lite knasig, än saker som kan räknas mer som rena faktagrejer som rör adoption - eller bara småbarn överhuvudtaget. Och då kan jag ju ha fel och de har rätt och det behöver diskuteras om så att jag inser att jag har fel! Att jag däremot bara är knasig kan de flesta ha överseende med.

Jag har tassat på jätteförsiktigt i inskolningen av storebror. Hela inskolningen tog ändå bara 8 dagar och han har inte varit orolig eller ledsen eller motvillig överhuvudtaget. Tvärt om blev han lite frustrerad på mig att jag inte lämnade honom längre tid snabbare . Personalen har inte sagt något men jag anade de två sista dagarna att de nog tyckte att jag var lite fånig som var med så länge men hade överseende med det   Och det gör ju mig trygg med, att jag faktiskt får göra det som känns bäst för mitt barn. Trots att sonen är stor så gjorde jag precis så som du tänker. Var med på allt, så att han kände sig trygg i varje situation. Förberedde honom på kommande situationer som jag själv kunde förutse, t ex bestämda platser vid matbordet, bestämda platser på samlingen, pyssellådor med namn på etc. Då kollade vi in det i förväg tillsammans och övade. Jag gjorde det bara kortare tid än du kommer att göra, eftersom han är så stor och van vid att vara borta utan mig eftersom han ofta är borta i timtal hos kompisar. Hade det varit lillebrors tur så hade jag lagt upp det precis som du... Han skulle möjligen nu efter att ha varit med i 8 dgr vara trygg nog att kunna lämnas utan oro om jag gick in i ett annat rum en liten stund.

Och handen på hjärtat: visst spelar adoptionen in för försiktigheten men hur hade du velat göra om du fött henne själv? Jag hade velat göra exakt som jag gjorde nu men känt mig betydligt mer pressad att göra "som alla andra" i det läget... Adoptionen är rätt skön att kunna gömma sig bakom ibland, faktiskt

Jo, alltså som ett litet sting bakom finns ju adoptionen... Att man VET att barnen varit med om elände och därför inte vill ta några risker. Även om man inte hade velat det med ett egenfött barn heller så hade man ju ändå känt att man haft lite mer av en buffert i barnet... Och sig själv, på ett annat sätt. Tänker jag.

Jag kan bara råda dig till samma råd som jag fick när jag funderade på att skriva ett brev. Om det oroar dig, så följ känslan! Jag vet inte om vårt brev gjorde varken till eller från. Ingen i personalen har kommenterat det (men de verkar och andra sidan inte ha tagit illa upp heller) och inget barn eller förälder eller personal har ställt några "konstiga" eller ingående frågor - eller några frågor överhuvudtaget. Jag känner mig faktiskt lite fånig som skrev det där brevet och oroade mig så mycket i förväg MEN jag vet ju faktiskt inte hur det hade varit annars och jag vet inte om jag själv hade fortsatt att oroa mig. Hur det nu är så släpper man faktiskt kontrollen över sitt barns tillvaro när man lämnar det på förskolan. Nu kändes det bra att vi gjorde som vi gjorde. Att vi gjorde så gott vi bara kunde och åtminstone inte behövde ångra oss för det i framtiden.

Så, jag skulle nog faktiskt i ditt läge önska (begära) att den andra pedagogen ska vara ansvarig för henne. Jag kan faktiskt tycka att det är lite underligt att de inte fixat det så redan... Visst, graviditeten var kanske inte officiell på jobbet ännu innan sommaren men nu var den ju uppenbarligen det. Att lämna det till dig på det här viset när du redan uttryckligen förklarat det, känns lite fisigt faktiskt... Jag hade säkert haft svårt att finna mig och stå på mig och därför sagt som du, men ändå... Hade jag varit i andra positionen så hade jag försökt lösa det och inte lämpat över det på föräldern när jag redan visste förälderns inställning! Och det är väl ytterligare ett tecken på att de inte förstår att det är för tösens skull och inte för din.

Jo, förresten, två "konstiga" frågor har jag fått. En från en jämnårig pojke på förskolan som misstänksamt undrade varför sonen "har så stora strumpor". Öh... För att de ska passa på fötterna? Och en flicka i förskoleklass frågade nästan anklagande HUR egentligen min "stora unge" kunde vara längre än hon när han bara var fem år och hon sex?! Tja, för att alla människor är olika långa?

Så det är verkligen sant. Barn kan då haka upp sig på alla möjliga och omöjliga detaljer