Änka- Saknar närhet

Jag känner verkligen igen mig. För cirka ett halvår sedan förlorade jag min man i cancer, det var verkligen ett hemskt kämparår.
 Jag har nu i någon vecka börjat träffa en annan kille, och det känns väldigt bra! Men jag vågar inte säga till mina föräldrar osv att jag "träffar" någon.
Jag och den här killen tar det väldigt lugnt, vi får se vad som händer i framtiden. För cirka två månader sedan kunde jag se jättesnygga killar utan att ens bry mig, då hade jag inga sådana "tankar" åt det hållet alls. Men sen helt plötsligt har det vänt. Och jag känner att varför vänta om det inte känns fel?! Man vet aldrig vad som händer imorgon.

Jag beklagar er allas förlust!
Ja, jag tror att det är rätt stor skillnad att mista någon i en sjukdom än att mista någon hastigt. Jag hade ändå förberett mig på hur det kunde bli i ca ett år då han var sjuk. Det gick upp och ner hela tiden, mellan hopp och förtvivlan.

Än så länge är det inte speciellt seriöst med den här killen, men det kanske kan bli. Vi tar det som sagt väldigt lugnt. Att jag inte vågar berätta för mina föräldrar och vissa andra släktingar är för att jag vet att en del tycker att man "ska" ha ett sorgeår, däribland mina föräldrar som iallafall tycker att man ska vänta minst ett år. Men jag kan inte hjälpa vad som har hänt nu, jag är kär i den här killen, känner att jag vill träffa honom hela tiden. Jag blir kär ganska lätt. Samtidigt är det svårt att veta om jag bara vill ha NÅGON, eller om jag verkligen bara vill ha den här killen, hur ska man veta?? Ja ja, det känns i varje fall bra just nu, sen får vi se vad som händer.
Jag har en killkompis som är intresserad av mig, men jag är inte alls intresserad av honom på det viset fast han är jättesnäll och ser bra ut, så jag är ju inte desperat och tar första bästa iallafall.