Öppet förhållande/äktenskap - hur hantera?
Skriver av mig lite här... Försöker följa en tidslinje, men formuleringarna blir inte allitd rätt... Sorry :)
Förra söndagen när min fru (vi kan kalla henne A) och jag låg och pratade innan vi skulle släcka för natten så kläckte hon ur sig att hon vill att vi ger varandra tillstånd att vara otrogna!!! Gissa om jag låg vaken den natten :P
Jag träffade A när jag var 19 år, och vi har varit ett par sedan dess – vi är båda 40 år, gifta sedan 15 år och har tre barn. Vi är goda vänner, älskar och åtrår varandra. Vårt sexliv fungerar mycket bra och ingen av oss hade egentligen uttalat att vi saknar något (det såg annorlunda ut under småbarnsåren, men det var väntat…). A ser mycket bra ut och har alltid fått en hel del uppmärksamhet av andra män, men jag bestämde mig tidigt för att jag inte tänker vara orolig eller svartsjuk om jag inte har anledning. Jag har alltid litat på henne, och jag har aldrig behövt omvärdera mitt tidiga beslut. Själv är jag väl nästan sjukligt trogen – jag tittar knapp på andra kvinnor, och jag blir aldrig ”raggad” på när jag är ute (vilket A tror att jag blir, eftersom jag också ser ganska bra ut, men att jag helt enkelt inte är mottaglig…). Jag har genom åren varit väldigt tydlig med vad jag tycker om otrohet, och det har inte varit några snälla och milda ord 
.
Periodvis har A börjat prata om att hon får panik vid tanken på att hon inte kommer att älska med någon annan man under resten av sitt liv. Vidare uttalar hon emellanåt att hon saknar bekräftelse och uppvaktning (40års kris?), och att det är något hon delvis får av andra män på krogen. Det sårar mig, förstås, att hon inte är helt nöjd i vårt förhållande, och jag tar till mig kritiken och försöker anpassa mig. Jag inser att jag inte längre uppvaktar henne som tidigare (och jag har egentligen aldrig varit särskilt duktig på det heller 
), men gör vad jag kan för att förbättra situationen med komplimanger, blommor och spontan närhet/beröring o.s.v. Problemet att hon bara kommer att älska med mig anser jag inte att jag kan hantera, utan att det får hon finna sig i…
Under senare tid har det (inte helt oväntat) dykt upp några otrohetsaffärer i vår närhet, vilket gett oss anledning att på nytt vädra våra synpunkter. Jag har vidhållit att otrohet är avskyvärt, och att det bästa för båda parter är att bryta upp innan det gått så långt. Vidare har vi pratat om vad vi anser vara otrohet, och jag har kommit till insikt att det är sveket mot en uttalad eller outtalad överenskommelse (om det som benämns ”trohet”) som är det jag reagerar så kraftfullt mot. Själva sexakten, eller hur långt man fysiskt går anser jag vara av underordnad betydelse.
Exakt vad det var som ledde fram till att A föreslog att vi ger varandra tillstånd till otrohet vet varken hon eller jag - det var väl ingen enskild händelse, men vi hamnade i det läget. Spontant ville jag säga blankt nej, vända på mig och somna, men det skulle kännas konstigt. Jag uppskattar enormt att A väljer att berätta om den här önskan för mig istället för att gå bakom min rygg och vara otrogen. Det allra minsta jag kan göra är att ta det som en seriös fråga, prata igenom det och värdera mina känslor innan jag ger henne ett besked.
Efterföljande dygn spenderades till stor del med att läsa om fenomenet på Internet. Jag lärde mig massor… Det finns en benämning på det här – ”Öppet förhållande”, eller i vårt fall ”Öppet äktenskap”. Det viktigaste för mig i det läget var att försöka förstå varför man skulle vilja ha ett öppet äktenskap… Alla dessa forum på nätet är underbara! Tack att ni som skrivit och berättat om era erfarenheter – ni är ovärderliga!!! Jag kommer inte att beskriva fenomenet öppet förhållande, så jag rekommenderar alla som vill veta mer att använda Google 
.
I A’s fall handlar det om att hon vill uppleva pirret när man träffar någon för första gången och det uppstår åtrå. Hon vill också ha möjlighet att gå vidare och uppleva känslan av de första trevande beröringarna, kyssarna och mer därtill utan annan begränsning än hennes egen vilja. Just känslan av ”första gången” är det omöjligt för mig att erbjuda henne…
Vi har pratat om det här i över en vecka nu, och all min vakna tid (och kanske när jag sover också) så ältar och maler min hjärna ämnet… Under en period (inte helt över ännu) såg jag det här som något som bara skulle komma A tillgodo (jag kanske skulle kunna acceptera det med, men jag tror inte det i längden…), och att jag inte skulle kunna ha några fördelar av det. Nu svänger jag mer åt att vi båda kan ha glädje av det, och jag har sagt att jag vill göra ett försök. Vi har kommit överens om ett antal regler som kommer att gälla (det är självklart en ömsesidig överenskommelse). Intellektuellt har jag fattat vad det innebär, och kan ställa upp på det, men känslorna löper amok!!! Igår kom det jag upplever som ett genombrott i bearbetningen för mig. Jag insåg varför jag har en klump i magen och har så nära till gråt som jag har nu (helt olikt mig som alltid är en lugn och trygg person), och det handlar om manliga ideal… Jag inser att känslan jag får är otillräcklighet – att jag inte kan uppfylla min kvinnas alla behov. Det är en jätteknäck för min självkänsla och för min manlighet 
. Samtidigt inser jag att den känslan kommer jag att vara tvungen att hantera oavsett om vi fortsätter vårt experiment eller avbryter…
Varför skriver jag här? Ja, dels behövde jag få skriva av mig, dels är det ett tack till alla er som skrivit inlägg i de trådar som hjälpt mig att förstå, men jag söker också hjälp att hantera känslorna. Intellektuellt förstår och accepterar jag, men jag är värdelös på att hantera känslor och just nu stormar det i huvudet och bröstet… Hur gör ni? Hur överlever ni?
Grattis, du har kommit till sista raden på detta långa inlägg! Bra jobbat 