Dö av sorg?
Som många andra skriver är första året det tyngsta. Min pappa gick bort när jag var 18, han var liksom din min bästa vän och den jag alltid förlitade mig på. Från att vi fick cancerbeskedet till att han gick bort tog det knappt två månader. Jag förstod nog inte förrän till sista slutet hur illa det var och även om jag var förberedd till viss del var det en chock och slående sorg som sköljde över mig.
Jag hade problem med att hantera det. Stora problem. Jag tillät inte mig själv att sörja utan var tillbaka i skolan dagen efteråt. I efterhand ser jag hur jävla snedvridet det var men jag klarade inte den sorgen just då. Varje gång någon sa någonting som påminde om pappa eller något vi gjort eller som han sagt bröt jag ihop. Så det viktigaste jag tar med mig av sorghanteringen är att man måste våga sörja! Gråt, skrik, bryt ihop. Var arg för att han försvann, gråt över orättvisan i det, skriv brev till honom, gör allt det som du vill.
Eftersom jag inte riktigt lät mig själv känna all den sorgen har det inneburit ganska mycket att hantera åren efteråt. Det tog nästan tre år innan jag inte började gråta då någon frågade om min pappa, vad han gjorde etc . Då hade jag ingen riktigt nära vän och min mamma hade så mycket med sin egen smärta att möjligheten att prata med någon var extremt begränsad. Jag använde Cancerfondens "samtalsvän" i perioder, vilket jag upplevde som väldigt skönt. Det kanske inte passar alla men jag fann någon typ av styrka i att prata med andra i samma sits. Kan vara värt att kolla upp i alla fall!
För att svara på dina frågor. Sorgen kommer alltid finnas kvar, fast i en annan gestalt. Den första tiden är svårast, med åren accepterar man det mer och mer och kvar finns en djup saknad. Trots att det idag är ett antal år sedan pappa gick bort kan jag ibland slås av ilska och en irrationell frustration över hur orättvist det är att just MIN pappa skulle gå bort. Han skulle ju vara med nu, se mina framtida barn, lära känna min sambo, se mig utvecklas till en vuxen individ. Jag är också en väldigt logisk person men jag tror ändå att han någonstansifrån hör mina tankar och känner min saknad. Jag hoppas det i alla fall, och det skänker en viss lindring.
Ta dig den tid du behöver, din pappa kommer alltid finnas med dig - som sorg, som saknad, som glädje, som kärlek.