Kär i en man som vill hålla vår relation hemlig

Det låter ju som om du är den klassiska älskarinnan!!!
Snälla, ta tag i det omedelbart, du är värd så mycket bättre.
Vadå splittrar en familj, de har ju separerat?
Eller är det bara det han säger till dig?

Jag har varit i en liknande situation med en man som ville att vårt förhållande skulle hållas hemligt pga att han inte ville verka knuten till en specifik landsdel när det gällde var hans tjänst skulle placeras. Det tog mig tre månader, sedan ledsnade jag på skitsnacket, det var INTE värt det!!!

Snäpp upp dig!!!!
Varför vill du vara med någon som inte kan stå för och vara öppen med ert förhållande?
Är han nå't att ha ska han ju vara STOLT över dig och vilja visa upp dig för hela världen!!!
Inte behandla dig som ett undangömt gosedjur som han blivit för gammal för...

Himla ledsen för din skull, men snälla, låt dig inte behandlas på det här viset!!!

Kan bara instämma med Miriam 71. Du har hittat en man som både vill ha kakan och äta den. En ynkrygg som inte vill ta ansvar eller konsekvenser för sina handlingar. En som gärna testar gräset på den andra sidan men vill hålla dörren till det gamla öppet.
Fråga dig själv exakt vad du vill få ur av er relation. Ställ krav därefter. Vill du fortsätta vara "hemlig" så är det ditt val, men låt inte kärleken förblinda dig. Den som blir sårad i slutänden ar bara du. 

Du splittrar ju inte en familj? Den är ju redan kaputt för han är singel.

Om han babblar om ansvar för barnen så är det hans skyldighet att vara ärlig mot barnen och stå för sin kärlek. Hur kan man vara så grisig att man hemlighåller det man har i sitt hjärta för sina egna barn? Vidrigt. Är man en familj så delar man med och motgångar.

Om hon går bananas så är det hennes ansvar. Han kan jinte fortsätta ljuga för sina barn år ut och år in för att tassa för mamsen, det är inte ansvarsfullt. Barnen ska vara trygga i att pappa finns där, och när mamma blir tosig så ska de veta att pappa är 100 % ärlig.

jag tycker att det låter som att han inte vågar berätta för att exet kanske bråkar och gör så att haninte får träffa sitt barn.
Han får väl se till att ta det upp i tingsrätten och ordna så att han får delat vårdnad.

Sedan är det väl inget som hindrar.

Tack för era svar...

Det motsvarar väl egentligen mycket vad jag själv känner... ibland tänker jag att jag bara måste ställa ett ultimatum - om han vill vara med mig så får det bli "på riktigt" nu... eller så får det vara.

Men jag tvekar inför att ställa ett ultimatum av 2 anledningar:

1. Jag förstår att det är svårt när man har barn och separerar, och jag vill inte göra hans situation svårare än den redan är. Man vill inte ställa ultimatum när man älskar någon.
Å andra sidan... om man älskar någon så vill man väl inte hålla den hemlig efter nästan ett år...

2. Om jag ställer honom inför valet att vara med mig eller avsluta det hela tror jag ärligt talat att han väljer det senare... och återigen... det i sig borde väl vara ett tecken på att han inte känner för mig som han påstår sig göra.

Kanske är det bäst för alla inblandade att jag bara avslutar det hela, utan ultimatum och utan krångel.
Fast det känns så övermänskligt svårt.

Hur fasen undviker man att fastna när man har så hopplöst mycket känslor? Hur går man vidare när allt man kan tänka på är honom? Historien är så klassisk. Folk har drabbats av det här 100 000 ggr tidigare och  gått vidare, men jag kan inte se hur.

Ställ ett ultimatum då. När han börjar krypa och slingra sig så kommer du inse att han lurat dig i ett års tid, och det kommer stärka dig. ELLER så viker han ner sig och tar tag i situationen och ni rider lyckliga mot solnedgången. =)

Ville bara skriva här om att nu har jag tagit tag i det.

Jag hade Samtalet med mannen jag är kär i - men som inte vill ha en "öppen" relation med mig för det skulle bli så jobbigt med hans ex.

Jag ville inte komma till det här och ställa ultimatum - det känns elakt och inte särskilt kärleksfullt.
Men jag orkar inte med situationen längre... att vilja mer... och förbli fast i nåt slags kompis/KK/Hemlig älskarinna-stadie.

Om han inte vill ha mig full ut så får det vara...

Han reagerade starkt och jag vet inte riktigt hur han tänker göra nu... 

Jag måste bara försöka hålla fast vid det här och inte "trilla dit" igen....
Ååååååååååååååååååå vad det här är svårt!

Det känns som att du hakat upp dig på att man inte ska ställa ultimatum för den man älskar.
Men du kanske måste ställa ultimatum om du älskar dig själv!

Jo, du har rätt Bedan... det kommer ju till en gräns där man måste vara självisk... för sin egen skull.

Han kom förbi mig igår iallafall... började bara med att vi pratade men sedan ville han givetvis ägna sig åt mer fysiska aktiviteter. Han försökte "övertala mig". Jag nekade.
Är ju så vansinnigt svag för honom så visst ville jag! Med hela mitt väsen! Men jag vet ju hur jag mår sedan när han åker därifrån. Känner mig som något som plockats fram ur hemliga lådan och sedan läggs tillbaka där igen.
Försökte förklara det för honom någorlunda sakligt. Han blev ledsen. Kanske arg, jag vet inte.

Han bad om ursäkt och sa att han inte borde kommit och sen åkte han iväg.

Det är så absurbt att man ska behöva bete sig såhär. Nu sexvägrar den bittra älskarinnan... nästan skrattretande hela situationen. Eller snarare tragikomisk...

GO, GO, GO GIRL!!!!!!!!!!!

Jättebra gjort av dig!!!!

Stängde han av öronen när du pratade allvar med honom eller låtsades han som om han redan glömt vad du försökt säga honom???

Fortsätt så!
Finns det nå't du alltid velat göra/lära dig, men inte kommit dig för?
Dreja, spela piano, måla akvarell, skaffa personlig tränare - vadsomhelst!
Ta tag i det nu som en belöning åt dig själv!
Du är värd det!!!

Kram från Miriam