Barn och gravidmagar
Jag vet inte riktigt vad definitionen på ofrivillig barnlös är, men jag tror att jag skulle få räknas dit.
Jag och min sambo har försökt att få barn i ett år. Redan på andra försöket blev jag gravid.
Dock slutade det i missfall i vecka 9. Jag var helt förkrossad, våra vänner blev gravida hit och dit och jag fick vara delaktig, sen togs det ifrån mig.
Tre månader senare blev jag gravid igen. Underbart! Två till vänner med BF samma månad. Så kul, jag var kanske inte ensam ändå. Men redan i v. 10 började jag blöda, och det höll i sig. Jag fick även mycket sammandragningar och hade väldigt ont. I vecka 18 blev sammandragningarna så täta att vi fick åka in till sjukhuset. Där låg jag en dag tills läkaren sa att jag hade öppnat mig. Förlossningen gick snabbt. Det som kom ut var ju vår son, en underbar liten människa. Vi fick hålla honom i famnen. Det går inte att beskriva hur det känns att förlora ett barn.
Nu har mensen precis kommit för tredje försöket och jag känner mig så tom och urhålkad. Varför fungerar det inte, varför får jag inte bli gravid när det inte finns något i välrden som jag vill mer? Det finns ingen glädje kvar. Jag bara gråter och stirrar in i väggen, det är så svårt. Hur är det meningen att man ska kunna fortsätta, hur ska man orka, hur gör man?
Över allt ser jag barn, folk med barnvagnar och gravida magar. Var jag än tittar, de är överallt. Utom hos mig. Vår barnvagn kommer i och för sig nog att levereras snart, vi har inte orkat avbeställa den.
Jag känner mig så utanför, och jag är rädd att mina barn (om jag nu lyckas få några) också kommer att hamna utanför för att de kommer att bli så mycket yngre än mina vänner barn. Jag orkar inte prata med mina vänner, jag vill inte se deras magar och jag vill inte veta av deras graviditeter. Jag vill inte vara i närheten av folk som har barn för det ända de tycks kunna prata om är sina barn. Jag kan knappt gå ut. Det känns som om världen är ute efter mig. Att knäcka mig ännu mer. Det finns inte en tanke mitt huvud som inte kretsar kring att skaffa barn.
Är det någon som känner lika dant? Som vill isolera sig från världen i väntan på det där plusset, och att sedan bara kunna basonera ut den enorma lättnad som det skulle innebära. Är det någon som vet hur man gör? Hur ser man solen igen? Hur reser man sig upp och börjar på nytt? Hur ska man kunna njuta av sex?
